Kan politiken förverkliga demokratins löfte?

Historiens ande, revolutionen som nagelbitare, dagens brist på radikala apostlar och vikten av tåg. Hampus Byström har läst Röda Rummets antologi “Den ryska arbetarrevolutionen” och uppskattar trotsigheten, men längtar efter mer dramatik.

Revolutionen är historiens tåg, som Marx skrev en gång. Han kunde nog inte ana hur rätt han hade, i mer än metaforisk mening, när det kommer till den ryska revolutionen. Som China Mieville påpekar i sin utsökt välskrivna bok om Oktoberrevolutionen så är den omöjlig att tänka sig utan tågen: Tsar Nikolas abdikerar ombord på ett tåg i februari när hans rådgivare tvingar honom att inse att huvudstaden Petrograd är i uppror; Lenin färdas genom Europa i den beryktade plomberade tågvagnen mitt under pågående världskrig; upprorets lyckliga budskap spred sig över ryska imperiets utsträckta vidder genom telegrafstolpar längs järnvägsnätet.
Historiens ande färdas inte bara på hästrygg som Hegel föreställde sig med Napoleon, utan också på skenor. Att förvalta Oktoberrevolutionens historiska ande är tröstlöst dessa dagar. Men den nya antologin från bokförläggarna Röda Rummet, Den ryska arbetarrevolutionen, andas inte uppgivenhet. Snarare trotsighet – vilket är precis vad som behövs. Som Peter Widén skriver i den svenska utgåvans förord: ”För den härskande borgerligheten är det livsviktigt att sprida uppfattningen att det inte finns något annat som fungerar än deras kapitalism.”

Det kanske är min egen pessimism som talar, men den arbetarkultur som uppstod med revolutionen känns i stora drag död. Om kommunistpartierna världen över gjorde något bra så var det att ta löftet om arbetarnas potential på största allvar – man anordnade studiecirklar och missionerade bland arbetarna. Jag har alltid haft svårt för krystade jämförelser mellan kommunismen och religion, men nog var många radikala apostlar fanatiska i den bästa ordalydelsen. Man gav sig på riktigt ut bland arbetarna, stödd på övertygelsen om att proletariatet var den klass till vilken framtiden hörde.
De enda gånger jag hört Lenin och Marx diskuteras under min livstid är på universitetet (och i partier, bör tilläggas). Jag gjorde några tafatta försök som paketsorterare och radonsanerare, men arbetarna kände väl av att jag var en akademikerunge som skjutsades mot samhällets akademiska övre mellanskikt med sommarjobb som tillfälligt hinder på vägen.
Dagens vänsterschatteringar med folklig bas är ofta nedsjunkna i billig konspiratio­nism och vanmakt. Men om det är något ryska revolutionen lär oss. så är det att vad som är av gud givet en dag, kan omintetgöras på väldigt kort tid.

Antologin är en översättning av den på Merlin Press utgivna boken OCTOBER 1917 – Workers in power och innehåller bidrag från Paul Le Blanc, Francois Vercammen, David och Ernest Mandel. Bidragen är i huvudsak historisk exposition och förklaring, där de olika författarna lägger revolutionens beståndsdelar under lupp.
Det finns förstås behov av historiskt material som går tvärs emot de gängse borgerliga förklaringarna, men jag hade ändå önskat mindre didaktik och mer målande text om revolutionens dramatik. Den ryska är inte utan sina färgstarka karaktärer och händelser – varför inte förmedla mer av yran, folkfesten och den spänningsfyllda nagelbitaren som oktoberrevolutionen var? Jag saknar lite det som China Mieville åstadkommer i sin bok om revolutionen: dramatik!
Den engelska utgåvan avslutar antologin med några klassiska texter från Rosa Luxemburg, Lenin och Trotskij. Men jag kan inte undgå att känna att ett mer litterärt och subjektivt utdrag från en ögonvittnesskildring som Victor Serges eller mensjeviken Sukhanovs (vars fantastiska bok om ryska revolutionen fortfarande inte finns i svensk översättning, sorgligt nog) hade lyft helheten.
När det kommer till den historiska expositionen finns väldigt lite att klaga över. Alla bidrag är öppna och prövande, utan dogmatik och testuggande, men med en oböjlig uppgift att försvara revolutionen från borgerlig förvanskning. Man är bergfast i sin övertygelse om att arbetarklassen kan bli historiens subjekt, herrar och herrinnor över sina egna öden. Och häri ligger kärnan i frågan – tror man att gemene man och kvinna kan styra ett land, att politiken kan förverkliga demokratins löfte?

I stort sett alla borgerliga historieskrivningar den senaste tiden är präglade av en förlamande konservatism och förakt för själva idén med en folkvilja och majoritetsstyre. Det gäller särskilt för en socialliberal som historikern Orlando Figes vars ryska revolution är en ”folkets tragedi” eftersom de inte överlät statsskicket i en kompetent elits händer.

Hampus Byström

BOK

Den ryska arbetarrevolutionen

av Paul le Blanc m.fl. bokförläggarna Röda Rummet 2017

Dela