Jag dricker julmust som en motståndshandling


Tunnelbanetåget rullar in vid perrongen. Den sista vagnen, den som jag ämnar kliva in i, är täckt av reklam. Företaget som köpt reklamplatsen är oerhört supermegakänt och väletablerat, men eftersom jag inte vill bidra det allra minsta till att ge dess namn ännu mer utrymme än det redan har, så kan vi kalla det för Kåkakålakåmpani.
Naturligtvis, tänker jag och stirrar argt på den reklamtäckta vagnen. Det lackar mot jul så de försöker som vanligt att konkurrera ut julmusten. Ain’t never gonna happen, säger jag till mig själv och går in i vagnen.
Jag varken köper eller dricker Kåkakåla. Av princip. Det kanske är fånigt men det är ett ställningstagande och det står jag för. I högsta möjliga mån undviker jag att gynna vidriga storföretag. Någon måste ju göra det också.
Julmust däremot. Det är grejer. Utan julmust, ingen jul. Dessutom är julmusten en trogen vän i kampen mot Kåkakålakåmpani. Varje år får försäljningen av julmust Kåkakålas försäljning att minska med omkring 50 procent, åtminstone om vi ska tro Wikipedia. Dessutom har Kåkakåla gång på gång försökt köpa rättigheterna till det superhemliga receptet, utan att lyckas. Det gläder mig ofantligt. Att det fortfarande finns lite motståndskraft mot ett sådant storföretag. Julmusten sätter helt enkelt käppar i hjulet för Kåkakålakåmpani. Och även om det bara är en liten tanig kvist i ett gigantiskt kugghjul, så är det underbart.

Inne i vagnen stirrar den klassiske, obehaglige Kåkakålatomten på mig från alla håll. Med sina röda alkiskinder och glansiga läppar känns han alltför påträngande när han sträcker fram en läskeflaska och säger ”I swish you a merry christmas”. Meningen är att vi ska vilja använda mobilen till att betala en Kåkakåla till en vän. Så här i juletid. Aldrig i livet, tänker jag. Över mina döda… Och så vidare.
Eftersom jag tänker att jag kanske borde skriva något om det här plockar jag upp kameran ur väckan och knäpper några kort. Det lite tjusiga äldre paret mitt emot mig ser frågande ut. Jag har suttit och tjuvlyssnat på deras planerande hit och dit kring ett läkarbesök som ska ta två timmar. Mannen ska få vård. Kvinnan ska ta med sig en bok så att det inte blir tradigt att vänta. De har fått mig att tänka på att ålderdomen på vissa sätt är densamma för alla. I princip alla blir skröpliga. Även om alla inte har tillgång till lika och bra vård.
Kvinnan har tagit mannens hand i sin och stryker över det rynkiga skinnet mellan tummen och pekfingret. Det gör mig varm i hjärtat. Som en slags förklaring till mitt konstiga fotograferande säger jag att Kåkakåla ju har försökt konkurrera ut eller köpa upp Julmust i många år.

”Jaså, är det vad det handlar om”, utbrister kvinnan.” Ja, det gäller att vara uppmärksam på vad de försöker göra med reklamen. Men det klarar de aldrig!” Mannen instämmer. Jag instämmer. Kvinnan fortsätter: ”Kåkakåla är ju gott förstås, jag minns när det kom. Det var på 50-talet. Innan det hade vi ju mest bara sockerdricka. Men till jul ska det vara julmust. Det ska vara den där speciella smaken.”
Den där speciella smaken kommer sig ju av det där superhemliga receptet som Kåkakåla inte kommer åt. Det som läskedrycksfabrikörssonen Harry Roberts ska ha kommit över när han studerade kemi i Tyskland och som han, som nykterist lanserade som ett alkoholfritt alternativ till Porter och öl. Försäljningen kom igång i samband med det statliga alkoholmonopolet 1922.
Endast tre personer ska känna till de runt trettio exakta ingredienserna samtidigt. Men det ska tydligen finnas lite enbär, ingefära, kanel, anis, kardemumma och nejlika i blandningen. Väldigt juligt med andra ord. Bryggerierna köper det färdiga extraktet från AB Roberts.
Den genomsnittlige svensken beräknas dricka omkring fem liter julmust i december.

Plötsligt säger kvinnan mittemot mig i reklamvagnen: ”Förresten. Har du hört att Donald Trump dricker tolv flaskor Kåkakålalajt och äter flera stycken hamburgare varje dag. Det syns ju på honom. Hans fru däremot, hon äter kanske bara några salladsblad. De är verkligen omaka.” Och det är det ju bara att hålla med om.
Det äldre paret ska gå av vid Medborgarplatsen. Vi tackar varandra för pratstunden och önskar God Jul. När jag kommer hem kollar jag upp vad Kåkakola har gjort i sina försök att slå ut den svenska julmusten. Förutom superaggressiv marknadsföring i Sverige kring jul så har företaget – för ganska många år sedan nu – sagt upp sitt avtal med Pripps för att Pripps vägrade sälja mer Kåkakåla vid jul. Kåkakålakåmpani har också försökt lansera en egen julmust under namnet Bjäre. Så om någon skulle råka på en Bjärejulmust så ägs det varumärket av Kåkakåla. Bara så att ni vet.
När det gäller Donald Trumps matvanor framkom det häromdagen att han har en knapp på sitt skrivbord som enkom är till för att beställa Kåkakåla. Där sitter alltså USA:s president och pimplar läskeblask och bestämmer ödesdigra saker för landet och världen.
Det är inte utan att en blir lite mörkrädd.
Bortsett från det gäller det att dricka ordentligt med julmust i år. För att mota den där skrämmande rödbrusiga tomten i grind.

Emma Lundström