”Aminehs starka röst och engagemang behövs!”

Vänsterpartisterna Hans Arvidsson, Wiwi-Anne Johansson och Johan Lönnroth reagerade på Arash Gelichkans artikel om Vänsterpartiet och hedersdebatten i Internationalen nr 49/2017. Här följer en replik på Arash artikel.

Arash Gelichkan har i sitt inlägg i Internationalen rätt i att Vänsterpartiet numera intar bra positioner i frågan om hedersvåld och hedersförtryck. Men så lät det inte tidigare från några ledande vänsterpartister som var otydliga i frågan om över huvud taget hedersförtryck var ett meningsfullt begrepp. De beljög också Amineh Kakabaveh för att ha sagt korkade saker som Arash själv ger exempel på. Det är när han citerar Aron Etzler, Christina Höj Larsen och Rossana Dinamarca som i Aftonbladet antydde att Amineh hade så absurda åsikter som ”… att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten.”
Tvärtom betonar Amineh alltid på möten vi varit på att kvinnoförtryck och fundamentalism finns i alla religioner och i alla delar av landet.
Vi påstår att det till stor del är Aminehs förtjänst att partiet nu är klokare i dessa frågor. V har ännu inte vågat ge sig på de religiösa privatskolorna, men vi hoppas och tror att också det kommer. Vi påstår också att Amineh och hennes meningsfränder inom vänstern är ett stort hot mot borgare och sverigedemokrater som helst vill ha monopol på att angripa hedersförtrycket och använda dem i obskyra syften. Att som en del vänsterpartister förneka fenomenet är den bästa present borgarna kan få.

Det bästa sättet att förhindra borgerlig och sverigedemokratisk exploatering av hedersförtrycket är att skapa en bred feministisk rörelse. Nu är emellertid feminismen till sitt väsen klassöverskridande, eftersom kvinnorna inom borgarklassen även de lider av patriarkalt förtryck. Att som en del inom vänstern gör, hänge sig åt att ensidigt betona att arbetarklassens kvinnor inte har något gemensamt med borgarklassens kvinnor, är inget annat än en ultravänsteristisk och sekteristisk ståndpunkt av 20-talstyp, som nu liksom på 20-talet, endast leder till politisk isolering och saknar framtid.

Arash citerar Lenin: ”Det skulle vara borgerlig inskränkthet att glömma, att religionens ok över mänskligheten endast är en produkt och en återspegling av det ekonomiska förtrycket inom samhället.” Också det är förenklat, går vi till Marx får vi en mer nyanserad och dialektisk bild: Det ekonomiska förtrycket är viktigt som orsak till religiös fundamentalism, men det förklarar inte allt. Se till exempel på den välbeställda kristna högern i USA.
Som Håkan Blomqvist skrev i Internationalen är Amineh en kämpande feminist och medlem i det avantgarde i den antireaktionära och antipatriarkala kulturkamp som förs av kvinnor över hela jorden. Som alla som brinner för en sak gör hon ibland misstag. Som hon femtielva gånger bett om ursäkt för. Däremot har vi inte sett någon ursäkt från Etzler, Dinamarca och Höj-Larsen för deras hialösa påståenden om Amineh.
Det vore ett stort misstag av Vänsterpartiet att inte ta till vara Amineh starka röst och engagemang.

Hans Arvidsson
f.d. internationell sekreterare V
Wiwi-Anne Johansson
f.d. riksdagsledamot V
Johan Lönnroth
f.d. vice partiordförande V

Arash Gelichkan svarar direkt:

Skribenterna menar att Vänsterpartiet har en bra politik mot hedersförtryck. Sakfrågan är alltså överspelad. Skedde detta 2009 när partistyrelsen med majoritet antog tydliga skrivningar om hedersförtryck, skedde det åren därpå när riksdagsgruppen lade fram motioner eller skedde det i kölvattnet av debatten 2015? Vems var förtjänsten? Sådant går att diskutera till leda mellan den långsinte och den personfixerade. Jag har varken den inblicken eller den fäbless för persondebatter som krävs.
Trots den inledande bekännelsen kan inte skribenterna dra sig för att bygga nya halmgubbar. Det påstås – utan något exempel – att det finns vänsterpartister som förnekar hedersförtrycket och att de är en gåva till högern. Men den av högern så omhuldade Kakabaveh däremot sägs vara ett stort hot mot borgarna. Jan Björklund och Ivar Arpi, de harmlösa stackarna, har alltså ovetandes gått till försvar för deras värsta fiende. Det antyds att utan Kakabaveh skulle högern och Sverigedemokraterna få monopol på frågan om hedersförtryck. Som för att återigen hamra in myten att Vänsterpartiet vill blunda för hedersförtryck.

Frågan är om det inte snarare är så att skribenterna blundar för faran med högern och rasismen? Det går ju inte att förneka att det också finns en fara i att i alldeles för hög grad spela på deras planhalva istället för att ställa klass mot klass, skattesänkningar mot gemensam välfärd. Samtidigt som V står upp för sin politik mot hedersförtryck bör partiet kämpa för att återta initiativet och återaktivera konflikten höger-vänster. Det har jag argumenterat mycket kring vare sig vi pratar om budgetsamarbetets fortsättning eller Totalrenovera Sverige.

Men skribenterna tycks vara mer inbegripna i att skapa en bred klassöverskridande “feministisk” plattform. Jag antar att de pratar om initiativet att förena Kakabaveh-falangen med borgerliga politiker och den notoriske muslimhataren Sara Mohammad. Hur nätverket Bred feministisk plattform ska bidra till att mota tillbaka högern, snarare än att ge dem en megafon för maskerat förortshat, återstår att se.

Att de är oförmögna att markera mot ens de vildaste konspirationsteorierna om somalisk våldtäktsinvasion och muslimskt maktövertagande bekräftas här. Samma långsinta debattörer som även här tar chansen att påminna om påstådd “otydlighet” i en debattartikel av Etzler och Höj Larsen 2015 och avkräver dem en ursäkt har inget att säga om Kakabavehs delning. Den ska glömmas rakt av för att hon bett om ursäkt, även om hon fortsätter sprida generaliseringar och fördomar av det slag jag citerat ett flertal gånger. En tredje mandatperiod är svaret på fortsatta konspirationsteorier om ett politiskt etablissemang i knät på “islamister” (VLT, 2/2 – 2017).

Jag har aldrig påstått att relationen mellan ideologisk överbyggnad och materiell bas är enkelriktad. Det är heller inte poängen i den text av Lenin som ni kanske borde ta en närmre titt på innan ni bygger upp en falsk motsättning visavi Marx. Däremot tänker jag inte som er ställa Marx på huvudet och förneka att den religiösa fundamentalismen har en social och ekonomisk rot. Någon vulgärmaterialist är jag inte. Däremot ifrågasätter jag er starka övertro på “kulturkamp” som motmedlet till religiös fundamentalism i förorten. Vad har åratal av språkkrav, förespråkande av diverse slöjförbud och högljudda debatter åstadkommit egentligen? Är det inte så att batong­liberalism parallellt med marknadsliberal nedrustning i förorten skapat en frustration och ilska som ger bränsle åt religiös extremism?

Vi kan vända oss till antropologen Scott Atran som studerat jihadistiska rekryter eller mer generellt boken Jämlikhetsanden för att förstå att en rad samhällsproblem är direkt rotade i sociala orättvisor. Själv tänker jag osökt på Thomas Öberg, sångare i Bob Hund, som sagt följande: “Så länge fördomarna har bättre förutsättningar än ungdomarna kommer ingen av oss att sova gott”.

Arash Gelichkan