”Vi trodde att Detroit skulle bli Amerikas Petrograd”

Det är inte bara Trumps nationalistiska högervindar som blåser i USA. En riktig vänstervåg sköljer också över landet. Nya medlemmar strömmar in i vänsterorganisationerna och ett antal socialister har vunnit betydande poster i lokalvalen som hölls nyligen. Flera av dem tillhör DSA, Democratic Socialists of America. Internationalens Emma Lundström har träffat en av grundarna, Bob Fitrakis.

Musiken pumpar i högtalarna på baren Tatoheads i en ruffig del av Columbus, Ohio. Vid ett bord står medlemmar i den lokala socialistiska organisationen Yes We Can Columbus och värvar nya medlemmar. Organisationen bildades av Berniesupportrar efter presidentvalet förra året, för att föra fram socialistiska kandidater på lokal nivå. Under kvällen har den lilla scenen fyllts av berättelser om politisk aktivism. Något Bob Fitrakis vet en hel del om. Han har i princip hela sitt liv arbetat för politiskt förändring, ur socialistisk synvinkel. Sedan 1991 driver han den alternativa vänstertidningen Columbus Free Press som kommer ut en gång i veckan och är en av få överlevande tidningar i sitt slag. Den startade 1970 som en reaktion på massakern vid Kent State University i Ohio, då delstatens nationalgarde dödade fyra studenter i samband med studentprotester mot USA:s invasion av Kambodja.
Bob Fitrakis förklarar att tidningens syfte är att säga sanningen om makten genom riktig grävande journalistik:
– Vi vill trösta de drabbade och drabba de bekväma.

Bob Fitrakis växte upp i ett fattigt vitt fabriksarbetarområde i Detroit, Michigan. Hans familj var den enda grekiska i området eftersom fadern hade gift sig utanför den grekisk-ortodoxa tron. Familjen flyttade till Redford utanför Detroit i samband med raskravallerna 1967. Då var Bob Fitrakis tretton år gammal. Han minns att han tyckte att det var idiotiskt att folk i uppväxtområdet hela tiden ställde frågan: ”Varför bränner de ned staden?”
– Jag tänkte: ”Du vet varför de bränner ned staden. Det är för att polisen är en ligistpatrull som bankar skiten ur dem och skjuter dem”, säger han och berättar att poliserna brukade åka runt fyra stycken per bil och att de hade något som kallades 3/30:
– Om du var en svart man och upptäcktes i ett vitt område gav de dig ett val. Du kunde slåss med alla fyra i tre minuter, eller få 30 dagar i finkan för förargelseväckande beteende. Alla visste var gränserna gick. Det var orsaken till att allt började brinna.

När Bob Fitrakis pappa blev av med jobbet på en av Detroits bilfabriker blev han aktiv i transportarbetarfacket, en så kallad teamster. Det var även startskottet för Bob Fitrakis eget politiska engagemang:
– Teamstrarna var två saker: väldigt korrupta och väldigt politiska. Jag lärde mig hur man gör politik. Något jag senare använde när jag jobbade i Teamsters for a Democratic Union. Vi var en opposition inom fackförbundet som under en kort period tog kontroll över organisationen och reformerade den så gott det gick. Min bror var också en teamster. Jag visste hur korrupt förbundet var.
Under studietiden blev han involverad i gruppen kring Ralph Nader 1973. Det innebar bland annat att förfölja lastbilar som transporterade radioaktivt material för att se om dessa följde lagen. Det gjorde de inte.
– De körde för fort och de lämnade det radioaktiva innehållet oövervakat. Jag lärde mig aktivism genom teamstrarna och Nadergruppen.

1979 flyttade han tillbaka till Detroit för att vara en del av revolutionen. Då härjade en crackepidemi i staden och det brann återigen varje natt.
– Vi trodde att det skulle bli Amerikas Petrograd. Att revolutionen skulle bryta ut i Detroit. Därför flyttade en bunt vänstermänniskor dit. Vi startade ett kollektiv på Lower East Side och jobbade bland annat med att återinstallera folk som blivit vräkta från sina hus. Vi bröt bort plywooden och piratade elektriciteten så att de kunde flytta in igen, säger Bob Fitrakis och berättar det var hårda tider:
– Det var det klassiska kapitalistiska mönstret av att investera och sedan lägga ned utan någon plan för de drabbade arbetarna. Under industrialismens höjdpunkt var Detroit den femte rikaste staden i världen. Sedan stängdes fabrikerna och arbetet outsourcades till Mexiko och Kina. Reagan kom in och klämde åt tillgången på pengar. Han kvävde staden. Sedan släppte hans kompisar i CIA och Contras lös en crackepidemi. Folk blev vansinniga. Oh man. Jag minns en natt i början av 80-talet, det var Djävulsnatten, dagen innan Halloween. Då brann 2200 eldar på en natt. De brände ned staden. För att få ut försäkringspengarna.
Bob Fitrakis tillhörde en grupp som kallades Detroit Lions for a Rational Economy. De formulerade en plan för att producera batteridrivna bilar och drev bland annat en primärvalskampanj med fokus på att ta över de stängda fabrikerna, öppna dem igen och driva dem som arbetarkooperativ. De kom på andra plats med 27 procent av rösterna:
– Det skrämde skiten ur kapitalistklassen, särskilt General Motors, Ford och Chrysler.
Han lämnade Detroit 1987. Då var det skottlossning varje natt.

Vi står vid bardisken och samtalar. Plötsligt kommer en av kvällens deltagare, en ung man som kandiderat till borgmästare i sin stad, fram till oss och säger: ”Den här mannen är en legend.”
Sedan försvinner han i vimlet igen.
Hur gick det då till när Democratic Socialists of America grundades? Bob Fitrakis berättar om det gamla amerikanska Socialistpartiet, om legendaren Eugene Debs, Kalla kriget och MacCarthyeran, om absurda splittringar, Democratic Socialist Organizing Committee, DSOC, och en grupp trotskister som ville gå in i Demokraterna och göra det till ett arbetarparti:
– Vietnamkriget orsakade den stora splittringen. Socialistpartiet delades i tre. En socialdemokratisk som drev reaktionär Kalla kriget-politik och backade Nixon. Den andra var pacifistiska demokratiska socialister. Den tredje falangen var Michael Harrington och DSOC.

Michael Harrington var arkitekten bakom Lyndon B Johnsons berömda lagförslag War on Poverty från 1964. Hans mål med DSOC var att skapa Demokraternas vänsterfalang. Bob Fitrakis gick med:
– Samtidigt var jag med i Human Rights Party i Michigan. Vi kontrollerade två högskolestäder. I Ann Arbor var vi var först i landet med att avkriminalisera av marijuana. Jag hängde även med den socialistiska och feministiska New American Movement, NAM, liksom med gramscisterna. Det var NAM, gamla marxister, gramscister och kommunister, samt marxister från nya vänstern som 1982 bestämde sig för att gå samman med DSOC och skapa Democratic Socialists of America.
Bob Fitrakis berättar att Michael Harrington kände både Olof Palme, François Mitterrand och Felipe González innan dessa män blev ledare i sina respektive länder. Han berättar också att DSA gick in i Demokraterna och arbetade med både Jesse Jacksons och Jerry Browns presidentvalskampanjer. Fitrakis var talesperson för Browns politiska plattform.

Att Bob Fitrakis hamnat i Columbus är lite av en slump. Efter åren i Detroit behövde han avsluta sin påbörjade doktorsavhandling på ämnet ”socialismens misslyckande i USA”. Dessutom behövde han ett jobb. Hans dåvarande fru arbetade i Columbus och det fanns möjlighet att söka en tjänst på en högskola i staden.
– Dekanen valde mig. Han sade att de ville anställa en person på vänsterkanten. Det är så typiskt USA! De ville ha en symbolisk socialist och mitt CV passade utmärkt. Så jag fastnade här i Columbus. Det är en progressiv stad med mycket aktivism.
Förutom att han, tillsammans med sin nuvarande fru, driver Columbus Free Press, är han en av ledarna för Green Party i Ohio. Han är även med och driver flera radiostationer, bland annat ekosocialistiska WGRN.
Jag undrar hur han, som har varit en del av den politiska scenen i USA under så pass lång tid, ser på situationen just nu. Han menar att den är mer explosiv än någonsin:
– Vi har en omfattande populistisk, socialistisk rörelse, mycket tack vare Bernie Sanders. Sanders kan ha tillintetgjort den amerikanska exceptionalismen, idén om att USA inte behöver ett arbetarparti. Folk vände sig till Bernie just för att han är antikapitalist. Å andra sidan finns Trumps högerpopulistiska nationalism.

Enligt Bob Fitrakis är det inte svårt att se hur Donald Trump kunde bli vald till president. Han menar att ”den nyliberala handelspolitik och de nykonservativa krigshökar som har kidnappat Demokraterna” aldrig borde ha tillåtits få fäste i partiet.
– Jag kämpade mot clintonisterna när Demokraternas politiska plattform skulle antas 1992. Det stod väldigt klart vart de var på väg. De ville inte ha en kontinental standard för miljön eller minimilönen. Allt de ville var att exploatera billig mexikansk arbetskraft och förstöra ekonomin, både därnere och här. Senator Ross Perot höjde ett varnande finger, men folk lyssnade inte, säger han och menar att den totala nedläggningen av mellanvästern, av landets industriella hjärta, ger biverkningar idag:
– Det har aldrig återhämtat sig. Många av de människor som drabbades, som inte har haft arbete på en hel generation, har gått över till Trump. Han lovar att USA ska bli great again. Vad han menar är nyfascistiskt och ultranationalistiskt.
Bob Fitrakis anser att Demokraterna fuskade i det senaste primärvalet och han kan räkna upp sätten det skedde på. Men framförallt tycker han att Hillary Clinton borde ha kampanjat hårt i delstater som Wisconsin, Michigan och Pennsylvania. Hon borde också ha utsett Bernie Sanders till vicepresident.
Själv var han Jill Steins (Green Party) advokat under röstomräkningsprocessen:
– USA är inte demokratiskt, det är inte transparent. Du har privata, vinstdrivna storföretag som i det fördolda programmerar datorerna. De kontrollerar väljarregistreringen. Alla oroar sig för ryssarna, men de här privata företagen då?

Plötsligt står den unga borgmästarkandidaten inpå oss igen: ”Den här mannen är en legend!”
Han vill verkligen att budskapet ska gå fram. Bob Fitrakis skrattar vänligt åt komplimangen. Sedan blir han allvarlig igen. Vi pratar om framtiden.
– När vi nu har en högernationalist som president så måste vi inse att han och hans anhängare försöker dela landet och att de använder emotionella kilar. De använder den artificiella nationalismen. Jag menar: nationalsången blev inte nationalsång förrän 1931 och den tredje strofen i den är oerhört rasistisk, den attackerar de slavar som kämpade mot britterna i utbyte mot sin frihet, säger han och fortsätter:
– Sedan har vi det militära industriella komplexet. USA står för mellan 50 och 70 procent av alla militära utgifter i världen. Trump höjde nyligen den militära budgeten med 54 miljarder, det är lika mycket som Storbritannien spenderar varje år.
Han är orolig för den massiva militarismen och tycker att FN borde titta på en karta och fråga sig varför amerikanska trupper befinner sig i 161 nationer när USA är omgärdat av hav och vänligt inställda grannländer.
– Nu har vi en krigsförbrytare som styr landet och vi måste göra allt som står i vår makt för att bygga opposition och förändra utrikespolitiken. Om amerikaner tog sig en titt på levnadsstandarden i Skandinavien så borde de inse att vi kan ha samma standard här också, om vi skar ned på militären.

Många år har gått sedan Bob Fitrakis var med och grundade Democratic Socialists of America. Nu växer DSA så att det knakar och har blivit den största socialistiska organisationen sedan Eugene Debs storhetstid vid förra sekelskiftet. De flesta nya medlemmarna är unga.
Det gläder Bob Fitrakis. På samma sätt gläder det honom att en ny Black Power-rörelse växer sig allt starkare. Uppväxten i Detroit och dagens polisvåld mot Columbus fattiga svarta befolkning gör Black Lives Matter till en huvudfråga för honom, både i det politiska och det journalistiska arbetet.
Nu var det ett tag sedan han återvände till födelsestaden. Senaste gången utfärdades det varningar för flockar av vilda hundar i centrala staden:
– Men jag har förstått att de har fått igång de flesta gatlyktorna nu. Under en lång tid fanns det inga lysen.

Text och foto: Emma Lundström