Richard Ford har kylskåpet fullt av anteckningsböcker

Livets skörhet, tillvarons skuggsida, känslorna ingen skryter om och den kompromisslösa tiden. Den amerikanske författaren Richard Ford sätter ord på alltihop. Mejslar ut meningarna på ett precist och hjärtskärande vackert sätt. Bygger berättelser som känns i ryggmärgen. I torsdags kväll satt han på en scen i centrala Umeå och berättade om sin nya bok Mellan dem: till minne av mina föräldrar.

Det regnar i Umeå när Richard Ford kommer på besök. ”Samma väder som hemma i Maine”, säger den 73-årige författaren och skrattar: ”Det bästa väder jag vet.”
Mitt emot honom på kulturhuset Vävens scen sitter journalisten Viktor Hariz som ska hålla i samtalet. Han påpekar att Ford dessutom bara kommer att se staden i mörker. Författaren har nyligen landat och ska åka igen om några timmar.
I publiken sitter Nille Lindgren som har översatt flera av Fords böcker, så även Mellan dem. En bok som Ford egentligen påbörjade arbetet med för trettio år sedan, i samband med att hans mor dog i sviterna av bröstcancer.

Richard Ford föddes i Jackson, Mississippi 1944. Han har arbetat som författare i närmare 50 år. Med böcker som Journalisten, Som landet ligger och Kan jag vara Frank med dig? har han skrivit sig in i den amerikanska litteraturhistorien med sin särskilda skärpa och karga språklighet. Den förra romanen, Kanada, handlade om en familjs sönderfall efter ett misslyckat bankrån. Om vad som binder folk samman och vad som skiljer dem åt. Om ren desperation och hur det kan bli som det blir med ett liv.
Nu har han alltså skrivit en bok om sina föräldrar. Om en far som dog av en hjärtinfarkt redan 1960 och en mor som dog drygt 20 år senare:
– De var de viktigaste människorna i mitt liv tills jag träffade min fru. Jag skrev om min mor några år efter att hon dött. Vi saknade henne oerhört. Medan jag skrev insåg jag att jag har en förälder till. Min far, som dog i mina armar.
Fadern, Parker, var resande försäljare och sålde stärkelse från måndag till fredag. Det innebar att Richard Ford inte träffade honom särskilt mycket under sin barndom. När Ford var åtta år gammal fick fadern sin första hjärtinfarkt. Efter det bodde pojken ofta hos sina morföräldrar i Arkansas.
– Hur skriva om någon som var borta så mycket? Som varit död i så många år? Jag började göra anteckningar, säger Ford och förklarar att han är sådan människa som alltid bär med sig en anteckningsbok. När han började skriva om sin far trodde han att det skulle ta några få år. Han fyllde anteckningsböckerna med minnen och reflektioner. Plötsligt hade trettio år gått:
– Det var så mycket tid som måste tas i beaktning. När jag till slut skrev om honom, insåg jag att jag saknar honom. Man tänker kanske att en man på 71 år inte skulle sakna sin far, men det gjorde jag.
Han sörjer framförallt att han inte kan höra sin fars röst. Moderns är däremot distinkt.

När fadern dog var Richard Ford 16 år gammal. Den dramatiska händelsen påverkade honom som den pojke han var. En pojke som vaknade en lördagsmorgon av att fadern kippade efter andan i rummet intill. Som gick in i rummet och såg sin mor försöka väcka fadern utan framgång.
– Jag klättrade upp i sängen och skakade honom och tvingade upp hans mun och försökte andas i den. Jag vet inte varför och vad jag trodde att det skulle leda till. Det var dramatiskt, mer än det var någonting annat. I en sådan situation är dina verkliga känslor brända, säger han och fortsätter:
– Många av de känslor som kommer när en förälder dör är delade känslor. Vad som är unikt är vad som händer med dig efteråt och hur du tänker kring hur du reagerade.
Han har samma inställning till att skriva skönlitterärt. Menar att det som händer självfallet är intressant och dramatiskt i stunden, men att det som verkligen betyder något är konsekvenserna. Vad som händer efter händelsen. Hur vi förstår den, reagerar på den, känner kring den:
– De viktigaste känslorna jag hade efter min fars död var att jag inte var ledsen nog och att jag inte grät. Det berodde delvis på att jag tog hand om min mor som var hysterisk. Men jag insåg redan från början att jag inte kände så som jag föreställde mig att en människa skulle känna som just förlorat sin far. Och jag älskade min far väldigt mycket.
För Richard Ford gav faderns död istället en känsla av att slippa en övervakande förälder:
– Det är intressant när människor inser att det sätt de känner på är annorlunda mot hur de upplever att de borde känna. När du börjar förstå att det finns en annan verklighet än den konventionella. Plötsligt känner du dig inte ledsen nog. Det är skillnad på dig och konventionen. Den känslan kan driva dig till vansinne och jag är inte den enda som känner så.

En dag för många år sedan skrev Richard Ford i en av sina anteckningsböcker: ”Det är aldrig en dålig tidpunkt att förlora sin far.” Nu säger han att det är ett bra exempel på att det som står i anteckningsböckerna inte nödvändigtvis är sant:
– Det är dramatiskt och det låter smart och allvarligt. Men det är verkligen inte sant. Det är aldrig en bra tidpunkt att förlora sin far.
Om fadern hade levt längre tror han dock inte att han hade blivit författare.
– Min far hade satt ned tummen på mig. Han var en resande försäljare som inte hade läst en bok i hela sitt liv. Om han hade levt hade han kanske, som alla fäder, velat att jag skulle göra samma jobb som honom. Men jag var nog för rebellisk och hade förmodligen tagit värvning i marinkåren i alla fall, precis som jag gjorde, säger han och tar en liten paus innan han fortsätter:
– Jag har varit författare i nästan 50 år. Men om jag hade gjort något annat i mitt liv, om jag hade gjort karriär inom marinkåren, eller fortsatt som advokat, så hade det varit okej. Du kan titta tillbaka på ett ganska lyckligt liv som författare och tänka: vilken tur jag hade. Men om jag hade gjort något helt annat så hade det också varit acceptabelt.

Så till modern. Edna. Hon föddes 1910 på landsbygden i Arkansas. Hennes mor var då 14 år gammal. Richard Ford vet inte särskilt mycket om sin mors barndom, annat än att den var tillräckligt hård för att hon inte skulle vilja prata om den.
– Hon föddes i ett hus med lergolv mitt i ingenstans söder om Missouri, öster om Oklahoma. I Ozarkbergen. Hennes familj var delvis osager [siouxtalande amerikanska urinvånare]. Det är vad hon föddes in i. Hon ville inte tala om det. Hon ville inte besöka de minnena.
Richard Fords mormor gifte sig med en man som åldersmässigt var mitt emellan mor och dotter. Fords mor var vacker vilket gjorde att styvfadern intresserade sig för henne också. Hennes mor kände av konkurrensen och skickade dottern till en klosterskola i Fort Smith. Ett antal år senare, på 1920-talet, fick hon återvända till familjen. Styvfadern hade fått jobb på ett stort hotell:
– Han tjänade inte tillräckligt mycket pengar så han tog min mor från klosterskolan och satte henne att sköta hotellets cigarrstånd. Så var livet en gång i tiden. Det är säkert så på vissa platser fortfarande.

Författarens båda föräldrar kom från Arkansas. De flyttade till Jackson, Mississippi när modern var gravid med Richard. Till den djupa Södern. Där växte han upp och där valde han senare att bo i många år:
– Jag ville inte fly från den plats där jag är född. Istället försökte jag att inte vara en sydstatsförfattare. Jag ville inte skriva om Södern och Söderns litteraturtradition. Jag ville skriva litteratur bra nog för hela Amerika.
När Ford lämnade Södern upptäckte han att den i allra högsta grad är en del av USA, trots att den gärna vill framstå som separat. Han upptäckte också att han kunde lägga Söderns sätt att tala i munnen på sina fiktiva karaktärer från platser som Montana eller Kalifornien.
– Regionalismen i USA är i själva verket bara en slags marknadsföring. Landet är mer sammanhängande än så, säger han och menar samtidigt att hans uppväxt i Mississippi tidigt gjorde klart för honom att han inte ville att delstaten skulle vara hans identitet:
– Jag ville inte att någon del av mig skulle kunna förklaras av att jag var från Mississippi eftersom det oundvikligen skulle ha betytt att jag var rasist.
Annars menar Richard Ford att han inte är särskilt intresserad av plats, annat än som föremål för meningar. Något som är lite svårt att greppa för den som har läst hans böcker.

Klassmedvetandet var aldrig särskilt starkt hos Richard Ford under uppväxten. De var inte lusfattiga. Fadern hade ett jobb. Modern behövde inte arbeta. Däremot var rasmedvetandet allestädes närvarande.
– Jag kände mig aldrig särskilt hemma i Jackson. Det var mer socialt än ekonomiskt. Ras är den amerikanska själens mörka natt och den kommer aldrig att komma över den natten. Jag växte upp bland rasister, säger han och berättar att han gjorde sitt bästa för att passa in bland klasskamraterna.
– Jag misslyckades. Jag hade inte den sortens rasistiska hat i mitt hjärta. Delvis för att mina föräldrar inte var rasister, delvis för att jag, hos mina morföräldrar i Arkansas, levde med ett gäng svarta människor som arbetade för dem. Dina åsikter och uppfattningar formas i så hög grad av uppväxtmiljön. Jag hade turen att ha mina föräldrar och morföräldrar. Om jag bara hade vuxit upp bland de rasistiska barnen, som sade och gjorde hemska saker, så hade jag kanske blivit en av dem, säger han och fortsätter:
– Rasism är så korkat. Det är så dumt att tro att en annan människa på något vis skulle vara lägre stående än du själv. De som tror det är korkade. De röstade på Donald Trump.

Morföräldrarnas hotell i Little Rock, som blev Richard Fords andra hem efter faderns första hjärtinfarkt, var en enorm byggnad med 600 rum där allt kunde hända.
– Jag släpptes lös i det här gigantiska hotellet. Jag bar upp folks väskor till deras rum, jobbade i receptionen, serverade, stod i baren och var hotellpolis med pistol, säger han och berättar att det fick honom att inse att hotell är en plats dit folk reser när de inte vill att andra ska veta vad de har för sig. Att förlägga en boks handling till ett hotell är för honom att göra allting möjligt. Som i romanen Kanada.
– Du kan inte ana hur många hotellrum jag bott i under mitt liv som författare. Hundratals. Jag är som lyckligast i ett hotellrum för jag känner mig trygg. Ingen kan komma åt mig eller fråga vad jag tänker på. Det är befriande, säger han och berättar samtidigt att hotellet i Little Rock var fullt av våldsamheter:
– Min morfar var en stor, tjock och gladlynt man. Mitt i natten kunde han få ett telefonsamtal från någon på hotellet som sade att de hört ett pistolskott i rum 603. Då klev han ur sängen och fick mig att göra detsamma. Vi gick till hotellet och öppnade dörren till 603 och där var en man som tagit livet av sig.

Eftersom Little Rock var en arbetarstad hände det också att fackföreningsmän kom till hotellet om natten för att försöka organisera de anställda. Det uppskattades inte av morfadern som satte pistolen i bältet, väckte barnbarnet och gick till hotellet för att jaga bort organisatörerna.
– Min morfar såg det som sin plikt att utsätta mig för sådana saker. Jag är verkligen tacksam för det. Det var makabert, chockerande och upprörande. Men det var härligt, säger han och menar att det bara går att skydda barn till en viss gräns:
– Jag var skyddad från annat. Det där var bara vad han tyckte var livet. Det var hans vardag. Jag kommer ihåg en gång, en eftermiddag när han tog med mig upp till ett rum där två fulla kvinnor låg i sängen tillsammans. De var i femtioårsåldern och bodde i en annan del av delstaten. De kom till Little Rock för att ha en flört med varandra. Plötsligt öppnades dörren och där stod jag. Det var ganska häftigt. Jag menar, om du ska bli författare måste du skaffa material någonstans.

Ford har sagt i intervjuer att hans milda dyslexi kan ha hjälpt honom som läsare, eftersom den tvingade honom att ta sig an böcker på ett långsamt och eftertänksamt vis. Innan han började skriva boken om sina föräldrar läste han många memoarböcker. Bland annat Joyce Carol Oates om sorgen efter sin man och Joan Didion om sorgen efter sin.
– Jag läste alla de här fantastiska böckerna och kände att det jag ville göra var helt okej eftersom det är en sådan variation på vad folk kallar för memoarer, säger han och tillägger att det var viktigt för honom att boken handlade om föräldrarna, inte om honom själv:
– Jag råkade bara vara sonen som fanns där för att skriva den.
Han ville också att Mellan dem främst skulle handla om de delar av föräldrarnas liv som han inte visste något om. Att det skulle stå klart att alla människor växer upp med stora kunskapsluckor när det gäller föräldrarna och att det inte är en defekt eller ett mått på föräldrarnas inadekvata liv:
– Det bevarar livets mystik att inte ha tillgång till allt som hände dem.

Richard Ford har inga barn. Samtidigt understryker han vikten av att han som son bär vittne om sina föräldrars liv. Viktor Hariz undrar hur det känns att inte ha någon som kommer att vittna om hans eget?
– Jättebra. Jag gillar inte barn. Jag har aldrig varit bekväm runt barn. Eftersom jag var enda barnet så växte jag upp med enbart vuxna. Jag var alltid nyfiken på vad de vuxna gjorde. Jag är fortfarande nyfiken på det. Jag har ingen ånger över att vi inte skaffade barn. Det var det första jag och min fru kom överens om, när vi var tonåringar, säger han och tillägger att han nog inte hade varit en särskilt god förälder:
– Jag är självisk. Jag vill göra vad jag vill göra. När jag slutade som advokat och försökte bli författare så ville jag inte ha några ursäkter om jag skulle misslyckas. Om jag misslyckades ville jag göra det för att jag inte var tillräckligt bra, inte för att någon behövde gå till dagis, eller för att jag behövde ta ett nytt jobb för att ha råd med vissa utgifter. Jag ville att det bara skulle vara hon och jag och vad vi gjorde. Jag ångrar ingenting. Tänk, det är ett barn som är räddat från att jag skulle vara tvungen att vara pappa.

Ford har en hel roman som väntar på att bli skriven. Den heter Be Mine och handlar om den återkommande karaktären Frank Bascombe.
– Jag har gjort anteckningar om den här boken i fyra år. Jag gjorde anteckningar på planet hit idag. Jag har tillräckligt, säger han och berättar sedan att hans fru alltid hittar presenter att ge honom när han har avslutat en bok:
– När jag avslutade Kanada gav hon mig en stor stoppskylt som hon spikade upp framför mitt skrivbord. Hon sade inte stopp utan anledning, påpekar han och lutar sig framåt:
– Sanningen är att när din far en gång har dött i dina armar så vet du att du kan falla död ner närsomhelst. Jag vill inte göra det över mitt skrivbord. Därför är jag lite kluven. Boken finns där för mig att bli skriva. Jag har tid att skriva den. Jag vet bara inte vilken tid det är.

Efteråt, när det är min tur att få böcker signerade, frågar jag Richard Ford om han har förlorat en anteckningsbok någon gång. Det har han. Flera gånger.
– Det är det värsta som kan hända. Det är alltid förkrossande. Man klandrar sig själv: hur kunde jag bli så distraherad? säger han och tillägger att han börjar bli gammal och glömsk och att han därför pensionerar sina anteckningsböcker tidigt:
– Jag förvarar dem i kylskåpet. Vårt kylskåp är fullt av halvskrivna anteckningsböcker. På så sätt vet jag var jag har dem.
Jag undrar om han har försökt att på nytt skriva ned det som stod i de förlorade anteckningsböckerna. Ibland, säger han. Men det är svårt.
Vi pratar en stund till och det är jag som blir tvungen att avsluta eftersom kön bakom mig är lång. Richard Ford har inte bråttom. Han tar sig tid. Planet lyfter ändå inte förrän imorgon bitti. Det regnar ute och han har en hel befriande natt framför sig på hotell.

Text och foto: Emma Lundström

 

Fakta:
Richard Ford debuterade 1976 med romanen En bit av mitt hjärta som nominerades till Hemingwaypriset för bästa debutroman. Hans kanske mest kända böcker är Sportjournalisten, Självständighetsdagen, Som landet ligger, Kanada och Kan jag vara Frank med dig? Han fick Pulitzerpriset 1996.
Ford föddes 1944 i Jackson, Mississippi, som enda barnet till Edna och Parker Carrol Ford.