Henschens rebelliska pratbubblor behövs idag

Avväpnande underfundig och sprakande politisk. Helga Henschen använde större delen av sitt liv till att skapa ett rebelliskt och djupt humanistiskt universum. I år är det hundra år sedan hon föddes. Årsbarn med ryska revolutionen. Alltid med blick för sin tid. På Thielska galleriet i Stockholm finns hyllningsutställningen som ingen bör missa.

Det började egentligen med en kalender. Min mor köpte den till mig. Sedan fick jag en ny varje år. En fredskalender. Fylld av konstverk. En av konstnärerna som bidrog till kalendern var Helga Henschen. Jag ser framför mig hennes särskilda stil. Det svåra i det enkla. Fåglarna.
Kalendrarna slutade tillverkas. Tiden blev en annan. Helga Henschen dog. Men i Tensta tunnelbanestation bor ett av hennes viktigaste verk kvar: En ros till invandrarna. Från 1975.
Tunnelbanestationen är en del av ett livsverk och ett konstnärskap präglat av solidaritet, systerskap och miljöengagemang. Av kamplusta och humoristisk blick på samtiden. Allt detta finns med på den pågående jubileumsutställningen på Thielska galleriet ute på Djurgården i Stockholm. I huset där Helga Henschen sprang omkring och lekte kurragömma som barnbarn till mannen som lät bygga huset, Ernest Thiel.

Gaia med fågelbo.

Buss 69 går hela vägen fram, men vi hoppar av och promenerar en bit. Dagen ligger genomgrå över viken. Inne i det pampiga huset luktar det dill och fikabrödet i caféet är på tok för dyrt för en vanlig dödlig. Den fasta utställningen består av en stor andel dova naturtavlor och porträtt. Husets historia är dramatisk. Hjalmar Söderberg och Edvard Munch var ofta gäster här. Festerna var överdådiga. Pengarna flödade.
Bankkarriäristen Ernest Thiel lät bygga villan efter att han gift om sig med sin första frus unga sällskapsdam. Bara några år senare ledde deflationskrisen till att Thiels skulder blev så enorma att han 1924 tvingades sälja huset med rubb och stubb till staten som gjorde om det till ett museum för folket.
Trots det känns Thielska inte särskilt folkligt. Själv har jag aldrig tidigare varit här. Men utställningen Hela Helga Henschen lockar. Museichefen, Patrik Steorn, har i intervjuer om utställningen sagt att det är ”häftigt” att genom Henschen öppna museet för de radikala strömningarna från 60- och 70-talen. Att hennes inställning till livet, hennes glädje, fantasi och kamplust ”behövs i vår tid”.
Och det har han ju helt rätt i.

Utställning fyller ett par tre rum. Här finns de allvarliga lerfigurerna och de sprakande, lekfulla målningarna, fruktbarhetsgudinnorna, de ständigt återkommande fåglarna och barnen som kan kommunicera med djur. Här finns de politiska planscherna, de humoristiskt befriande pratbubbleteckningarna och den lilla Rebella med spretande hår och pöskepsen på svaj som säger vad hon tycker och inte kompromissar.
Här finns freden, jämställdheten, friheten och solidariteten. Här finns tillräckligt för att jag ska fyllas av en slags rungande glädje. En glädje över alla de människor som har gått före. Som har kämpat och banat väg. Människor som det alltid är tid att minnas och ära.
En gammal man tittar på samma skulptur som jag. ”Visst blir man glad?!” utbrister han med ett stort leende.
Och glad blir man. Trots att ämnena kan vara tunga och sorgliga. Glad för att det fanns någon som såg och skapade.

Lejonmusik.

Helga Henschen växte upp i ett högborgerligt hem på Djurgården. Huset var en bröllopsgåva till modern från morfar Ernest Thiel. Den världsberömda operasångerskan Jenny Lind ska ha sjungit i det en gång i tiden. Helgas mor, Signe, var en viljestark kvinna som hade rest runt i Europa med Ellen Key. Hemmiljön erbjöd både ekonomi och möjligheter för Helga. Hon fick en god utbildning och satsade tidigt på konsten.
När hon började sitt liv som konstnär på 1940-talet var det allmänt sett abstrakt konst som gällde. Själv tog hon avstamp i gamla folksagor och myter. I grottmålningar och barnets sätt att teckna. Många av hennes tavlor och skulpturer genomsyras av bibliska och naturalistiska budskap om en värld i harmoni, om eviga värden och kärlek till sin nästa.
Med tiden blev hennes konst alltmer politisk. Fredsrörelsen uppfyllde henne, liksom kampen för miljön och solidaritetsarbetet. Hon engagerade sig i Socialdemokraterna eftersom hon tilltalades av talet om internationell solidaritet och alla människors lika värde. Hon var med och grundade Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening, KSF.
Det blev affischernas och pratbubblornas tid.

James Meredith.

Om utsmyckningen av tunnelbanestationen i Tensta ska hon ha sagt: ”Jag ville måla bilder om glädje och gemenskap, livsmod och internationell solidaritet. Jag tänkte på dem som passerar här. Trötta efter en arbetsdag, slitna, deprimerade, nedtryckta. Jag ville forma tunnelbanan som ett budskap, en hälsning till de nya svenskarna som bor här.”
Hon gjorde affischer för Vietnamrörelsen, för Kvinnorörelsen och Fredsrörelsen. För BRIS och Amnesty. För Angela Davis och James Meredith.
År 1951 debuterade hon som författare med Dårarna sjunger om natten. Med tiden gav hon ut tolv böcker. Tre av dem var självbiografiska. Hennes glödande dikt Tala lästes vid både Olof Palmes och Anna Linds begravning. Den uppmanar till politisk handling i solidaritetens namn: ”skriv ord på papper /på väggar och plakat / bär orden genom staden / högt över huvudet / så alla kan se / dela ut flygblad / om frihet, motstånd, människovärde / fred solidaritet”

Utställningen på Thielska galleriet sträcker sig från 1940-tal till 1990-tal. Den borde kunna fungera som en påminnelse för dagens socialdemokrati. En påminnelse om att det en gång i tiden fanns åtminstone en idé om en verklig rörelse för jämlikhet och solidaritet. Att partiet byggde sina grundvalar och hela sin väljarbas på den idén – på en ideologi om bröd och rosor. Och att det borde vara dags att hedra dem som gått före, inte bara i ord, utan också i handling. Det är den tiden vi lever i nu. Det finns inte utrymme för en borgerlig socialdemokrati. Arvet från sådana idealistiska socialister som Helga Henschen bör vara levande. Inte bara något som förvaras på museum.
Jag måste gå en extra runda innan vi lämnar Thielska bakom oss. Nu får det bli att läsa litteraturhistorikern Birgitta Holms nya bok om Helga Henschens liv: Som av fågeln genomflugen.

Text och foto: Emma Lundström

 

Fakta:
Helga Henschen föddes 23 februari 1917 och dog 15 augusti 2002.
Hon var dotter till Signe Henschen (född Thiel) och faster till konstnären och författaren Helena Henschen. Under en period var hon gift med konstnären Peter Weiss och fick dottern Rebecca, senare med författaren Ralf Parland. Båda äktenskapen varade fyra år.
Helga Henschen har bland annat skrivit memoarerna Vägen till Rebella, Åren med Peter och Kvinna, konstnär, alltid Rebella.
Utställningen Hela Helga Henschen visas på Thielska galleriet i Stockholm till och med 21 januari 2018.