Han var statsminister under socialdemokratins glansperiod

Harpsund Chrustjov, Erlander och tolk i den berömda ekan 1964.

 

Knappast någon nu levande svensk historiker är mer produktiv i sitt skrivande än Dick Harrison. Hans senaste bok att landa på bokhandelsdiskarna heter Jag har ingen vilja till makt och är en biografi över Tage Erlander (1901-1985). Anders Karlsson har läst den.

Tage Erlander föddes i värmländska Ransäter 1901. Hans far innehade som folkskollärare en mellanställning i samhället. Mat fanns alltid på bordet men det var minst av allt ett liv i lyx och överflöd. Det upptäcktes tidigt att pojken hade läshuvud, studenten togs i Karlstad, varefter han begav sig ner till Lund för universitetsstudier. År 1928 tog han en filosofie magisterexamen, samma år som han skrev in sig som medlem i det socialdemokratiska partiet. Året därefter fick han sitt enda ordentliga jobb utanför politiken, som anställd på Svensk Uppslagsbok.
Den politiska karriären gick spikrakt uppåt. Redan 1930 blev han invald i Lunds kommunfullmäktige, varefter det snart, 1932, bar i väg till Stockholm som nybliven riksdagsledamot. Gustav Möller, socialministern, fick upp ögonen för den unge Erlander. År 1937 blev han sakkunnig i socialdepartementet, 1939 statssekreterare och 1944 biträdande socialminister. Ett mellanspel, som ecklesiastikminister (utbildningsminister) 1945-1946 ägde rum innan den långa eran som statsminister (1946-1969) tog vid.

Erlanders tid som statsminister måste ses som socialdemokratins glansperiod. Man satt oavbrutet i regeringsställning och tillväxttakten i ekonomin var hög, ett årsgenomsnitt på 2,5 procent med sex procent 1964 som den absoluta toppnoteringen. Ekonomin gick som tåget och ett pärlband av sociala reformer såg sitt ljus: nioårig grundskola, bostadsbyggandets miljonprogram, pensionsfrågans ATP, fyra veckors semester och obligatorisk sjukförsäkring, för att nu nämna de mest uppmärksammade. De sociala klyftorna reducerades och en välfärdsstat växte fram, samtidigt som – vilket bör betonas – partiprogrammets tal om att bestämmanderätten över produktionsmedlen skulle överföras i hela folkets ägo alltmer tonade bort i fjärran.

Före Dick Harrisons försök har det nedtecknats flera biografier över Erlander, varav Olof Ruins I välfärdsstatens tjänst: Tage Erlander 1946-1969 (1986) är den mest kända, men det är ingen som lika detaljrikt som Harrison tecknat Erlanders historia från vaggan till graven. Den avgörande skillnaden är att han har kunnat ta del av Erlanders nu utgivna dagböcker, grundliga noteringar och betraktelser som huvudpersonen fäste ner från tiden som ecklesiastikminister till långt upp i pensionsåldern, ”en förstahandskälla av oskattbart värde” som Harrison uttrycker det.
Författarens stilistik är också vägvinnande och lättfattlig – han visar här att han kan skriva för såväl akademin som bredare folklager – vilket gör att man forsar igenom de drygt 800 sidorna. Den detaljrika faktabelysningen, inte visste exempelvis jag att det först var George Orwell som myntade begreppet ”kalla kriget”, förstärker därtill läsupplevelsen.

Ett aber i boken är dock att Harrison inte är tillräckligt förtrogen med socialdemokratisk ideologi, speciellt som att denna ideologi under Erlanders avgörande ungdomstid i Lund befann sig vid ett vägskäl. Han nämner inte den socialiseringsnämnd som regeringen Branting tillsatte 1920 och som kom att arbeta i hela 16 år. Nämndens uppdrag var att svara på frågan om i hur hög grad – och hur – det svenska näringslivet borde socialiseras? Frågan var under 1920-talet ett stridsäpple inom det socialdemokratiska partiet och ända upp i verkställande utskottet var man djupt oense. Som bekant var det dock Per-Albin Hanssons högerlinje – där ideologen Nils Karleby spelade en avgörande roll – som till slut segrade. Istället för de första stegen mot ekonomisk demokrati fick vi därmed Saltsjöbadsavtal och ett fördjupat socialdemokratiskt samarbete med näringslivet.

En annan kritik jag har mot Harrison är att han inte tillräckligt dröjer kvar vid det kanske mörkaste kapitlet av Erlanders statsmannagärning. Visst nämner han att socialdemokraterna efter andra världskriget skapade ett eget underrättelseorgan, det som senare fick beteckningen IB, som byggdes upp via arbetsplatsombud och vars uppgift var att registrera och bevaka kommunister. Det som Harrison dock inte tar upp är att socialdemokratin i detta sammanhang samarbetade med företagare och näringsliv och att åtskilliga radikala fackföreningskämpar till och med fördrevs från sina jobb.

Frågan som dröjer sig kvar när jag slår igen bokens pärmar är hur den i breda kretsar doldis, som Erlander var när han 1946 äntrade statsministerbanan, kunde bli en sådan folkkär landsfader? Visst kännetecknades hans tid av att det var goda år med ett stort reformutrymme och han var faktiskt statsminister oavbrutet i hela 23 år. Dessa aspekter kan förklara varför han med tiden fick en aura av landsfader. Men varför blev han så folkkär? En förklaring är här att han hade humor, vilket han inte minst manifesterade med sitt historieberättande i en klassisk sändning av Hylands hörna 1962 Men det fanns också ett tydligt osäkerhetsdrag kring honom, vilket gjorde att han faktiskt framtonade som väldigt lik de flesta av oss andra och att det var lätt att identifiera sig med honom. I boken illustreras det av ett citat från Nancy Erikssons memoarer, ett citat som tar sin utgångspunkt från när Erlander håller ett tal över engelsk parlamentarism:”Lång och gänglig stödde han sig på en stolskarm, tuggade på läpparna, stammade, svettades i händerna, filade ena benet mot hasen, hade något för sig med glasögonen och såg studentneurotisk ut. Men det var ett intressant tal”. (Nancy Eriksson var generationskamrat med Erlander, satt i riksdagen och ivrade bland annat för införande av republik).

Anders Karlsson

 

BOKEN
Jag har ingen vilja till makt. Biografi över
Tage Erlander
av Dick Harrison
Ordfront, 2017