Berättelse från det levande motståndet

Alex Merlo

► ”Vårt mål är inte att lämna EU, utan att störta dess institutioner”

► Alex Merlo från spanska Podemos på plats under alternativa EU-toppmötet

För sexton år sedan var det kravaller och polisvåld som skakade Sverige och raserade illusionerna om svensk rättssäkerhet för en generation unga aktivister. När garnityret nu åter samlades i Göteborg har det varit trafiksituationen och strösslandet med skattemedel som kommit i centrum. EU-toppmötet möttes denna gång av en slags kollektiv suck i novembervätan – Suck till EU kanske också bäst beskriver svenskarnas relation till vårt lands överstatliga kavaj. Protesterna blev följaktligen betydligt blygsammare än 2001.
Men de politiska vägarna till motstånd har ju inte blivit mindre. Idag ser vi politiska rörelser som på allvar utmanar ordningen. Grekiska Syriza försökte, men misslyckades, men Podemos i Spanien lever.

Därför bjöd Socialistiska Partiet i Göteborg in Alex Merlo, som arbetar som assistent till EU-parlamentarikern Miguel Urbán, till ett föredrag med titeln ”Motståndet vid makten”.
– När jag fick höra om temat ”motståndet vid makten” trodde jag att det skulle handla om ryska revolutionen, eftersom den är det stora exemplet på när en motståndsrörelse kommer till makten. Sedan förstod jag att jag blivit inbjuden att tala om Podemos, vilket är svårare eftersom vi inte tagit makten, i alla fall inte på något djupare plan, även om vi försökt. Så jag kommer att försöka beskriva hur vi försökt, varför och vilka förutsättningarna är idag i en europeisk kontext.
Det finns dock, menar Alex Merlo, en gemensam nämnare mellan den ryska revolutionen och dagens Podemos och det är att båda har fått stor internationell uppmärksamhet och inspirerat till hopp.
– Då, 1917, inspirerade revolutionen till uppror och strejker över hela världen. Nu ser vi, förstås på ett annorlunda sätt, hur människor på alla fem kontinenterna, ser Podemos och tänker att något liknande kan göras för att förändra maktbalansen i samhället och åstadkomma en progressiv förändring av samhället.
Han menar dock att det inte är någon idé att försöka kopiera Podemos framgångsrecept eftersom varje kontext är annorlunda och varje land har sina förutsättningar, men däremot finns många lärdomar och erfarenheter som kan vara av stor nytta.

Alex Merlo kommer från organisationen Anticapitalistas, som är medlem i Fjärde Internationalen och såg tillbaka på den ryska revolutionen och andra historiska händelser för inspiration och lärdomar.
– Vi höll liv i tanken på revolutionär samhällsomvandling, men frågan om maktövertagande var för oss teoretisk, medan vår vardagliga politiska praktik handlade mer om att försvara sociala landvinningar mot nyliberalismen, säger han.
Så kom upproret i Egypten med ockupationen av Tahrirtorget 2011, vilken inspirerade till Indignados i Spanien och den våg av torgockupationer som spred sig över hela landet. Det var ingen rörelse som startades av vänstern utan något som många till och med såg med skepsis på till en början, men det visade sig snabbt vilken enorm potential som fanns, förklarar Alex. Det fick människor att engagera sig som aldrig engagerat sig, eller som varit passiva i årtionden.
– Men vi såg också att vi fortfarande hade samma politiska tvåpartisystem och samma politiska ordning.

Det var ur den insikten som fröet till Podemos såddes. Det fanns flera initiativ till vänster­enhet och liknande på gång men det var kombinationen med Anticapitalistas å ena sidan och de universitetsintellektuella med Pablo Iglesias i spetsen, som visade sig framgångsrik. Alex Merlo förklarade att det ur torgrörelserna hade skapats ett slags nytt politiskt ”sunt förnuft” om nödvändigheten att stoppa korruptionen, ta kontroll över statliga funktioner och demokratisera finansväsendet. Detta kunde Podemos bygga sin politik kring, snarare än kring klassiska vänsterparoller.
Att Podemos vunnit lokala val i städer runtom i Spanien har till stor del förändrat den politiska dynamiken och exempelvis förhindrat korruption i offentliga upphandlingar och möjliggjort vissa välfärdssatsningar, men att försöka bedriva progressiv politik inom en nyliberal ram har sina begränsningar.
– Centralregeringen och Europeiska unionen har gjort stora ansträngningar för att tvinga igenom nyliberala reformer. Detta har lett till konfrontationer, den kanske största skedde för bara tio dagar sedan då regeringen helt enkelt upphävde staden Madrids ekonomiska självstyre.

Detta görs med hänvisning till EU-direktiv som kräver att länder först och främst skall använda överskott för att betala sina skulder till Europeiska centralbanken. I Spanien har man till och med skrivit in detta i konstitutionen. Du får numera inte öka de sociala kostnaderna över några enstaka procent, även om du – som Madrid gjort – faktiskt lyckats reducera ditt underskott och återbetala skulder.
– Detta för oss till den stora frågan vilka strategier vi kan ha för att åstadkomma sociala förändringar i den nyliberala Europeiska unionen, när vi nu vet att försök att bygga socialism i en enda stad förmodligen är dömda och att vi har stora strategiska utmaningar framför oss.
Alex menar att vi i den här diskussionen måste ta lärdom av erfarenheterna från Syriza-regeringen i Grekland. Inom den regeringen fanns en del ganska stora förhoppningar om att kunna utmana EU:s institutioner att utvecklas i en mer demokratisk riktning.
– Vad jag menar att vi såg i den här processen var att kärnan i den Europeiska unionen är helt immun mot demokratisering och reformering.

Trojkan var helt ointresserad av den grekiska regeringens demokratiska mandat och visade att den var beredd att ta till alla nödvändiga medel för att tvinga på Grekland sina sparpaket. Och eftersom Syriza-regeringen lydigt fortsatte att göra sina avbetalningar så hade de i grunden inte heller något att sätta emot.
– Detta visar oss att om man vill bryta med de europeiska institutionerna så kräver det konfrontation.
Samtidigt har tanken på att lämna unionen helt också sina begränsningar, dels för att det riskerar att släppa loss nationalistiska rasistiska stämningar på båda sidor förhandlingsbordet, men också för att den som väljer att lämna fastnar i utdragna förhandlingar om villkoren.
– Jag tror exempelvis att det hade varit nödvändigt för Syriza-regeringen att bryta med Euron vid något tillfälle. Det hade varit den enda vägen att stoppa attackerna, men jag tror samtidigt inte att det hade varit särskilt klokt att försöka lämna unionen. För vi har sett hur det går och hur du istället får en process av två år med förhandlingar som inte på något vis garanterar att gå i progressiv riktning. Hade regeringen valt det så hade vi fortfarande idag diskuterat hur Grekland skulle lämna. Vi får inte lura oss själva att en sådan väg skulle ha stoppat det politiska och ekonomiska kriget mot landet, eller för den delen vilken progressiv regering som helst.

EU:s inflytande, det är tydligt idag, går utanför dess formella ramar. Så frågan, som Alex Merlo ser det, är inte hur man som nation skall lämna EU utan hur man skall agera för att störta institutionerna som sådana. Endast då finns på allvar förutsättningarna att skapa ett progressivt projekt.
– Vi i Anticapitalistas för fram konceptet om olydnad gentemot den Europeiska unionen. En progressiv regering i Spanien måste helt enkelt sluta lyda unionens diktat. Detta kräver förstås många olika strategier, exempelvis genom att hänvisa till lagar och mänskliga rättigheter, men det centrala är att utmana ordningen. Inte för att vi tror att EU kan räddas utan för att vi tror att detta är den enda vägen att pressa unionen mot en inre kris, som i sin tur kan öppna upp för ett nytt internationellt samarbete.

Johannes Jensen