Beatriz Sánchez utmanar i det chilenska presidentvalet

Beatriz Sánchez Foto: Francisco Flores Seguel

►Hälften av befolkningen har lessnat på politiken

►I 26 år har högern och sossarna turats om att regera

►Frente Amplio vill skapa en ny bred ”demokratisk pol”

 

Söndag 19 november hålls det presidentval i Chile. Mandatperioden som nu går mot sitt slut har landet letts av den socialdemokratiska Michelle Bachelet och perioden innan dess av miljardären Sebastian Piñera. Efter att Pinochets militärjunta tvingades göra sorti 1990 efter 17 år vid makten, har två politiska block under 27 år turats om att ha makten. Å ena sidan koalitionen Nueva Mayoria (NM) som domineras av socialdemokrater och kristdemokrater, men där även Kommunistpartiet ingår, och å andra sidan en borgerlig samling som består av militärdiktaturens arvtagare.

I årets presidentval ställer miljardären Piñera återigen upp som högerns kandidat. Detta trots att han mer och mer börjar framstå som en bedragare. Det senaste exemplet var när New York Times nyligen avslöjade att ”professor” Piñera aldrig hade någon professur vid Harvard, utan arbetade som lektor. Ändå ligger han bäst till om man ska tro på de senaste väljarundersökningarna som gjorts av företag som kontrolleras av just Piñera.
Cirka 50 procent av alla röstberättigade, och ännu fler bland unga människor, har inget förtroende för politikerna. Under årtionden har folk hyst förakt för politiker som roffat åt sig och vanliga människor protesterar genom att strunta i att rösta. Detta skapar ett legitimitetsproblem och gynnar generellt högern.
Åtta presidentkandidater ställer upp i valet. Av dessa är det bara tre som bedöms ha reell chans att gå vidare till en andra valomgång . Högerns Piñera, socialdemokratins Alejandro Guillier och Beatriz Sánchez från Frente Amplio (FA)
FA liknar delvis det spanska Podemos; och är en allians till vänster om NM. FA:s program ligger mycket närmre arbetarrörelsens traditionella krav än det socialdemokratiska blocket. Det som avgör om det blir Guillier eller Sánchez får gå vidare till en andra valomgång är antalet väljare som röstar. NM har sedan många år tillbaka ett väl oljat valmaskineri, medan FA saknar såväl ekonomiska medel som tillgång till media.

En fråga som belastar borgerligheten är de mänskliga rättigheterna som militärjuntan undertryckte under sin tid vid makten. Etablissemanget har inte velat ta itu med bödlarna vilket gör att många än idag går fria, de som ändå blivit dömda för brott mot de mänskliga rättigheterna sitter i lyxfängelser. Detta upprör många, men högern och borgerlig media hävdar att det som hände under diktaturen tillhör det förgångna. Pensionssystemet är också en brännande fråga som bland annat gett upphov till en folkrörelse (NO+Afp) som vill skrota det orättfärdiga systemet. Ytterligare en fråga som inte fått en tillfredsställande lösning är mapuchefrågan det vill säga ursprungsbefolkningen som berövades områden de bodde i; först av spanska inkräktare och sedan av den chilenska staten. Mapuche har stämplats som ”terrorister” eftersom de kämpar för att få tillbaka den mark som sedan urminnes tider tillhört dem.
En sak är klar, en ny högerregering vore ett bakslag. Någon överenskommelse mellan NM och FA finns inte idag. Rent teoretiskt skulle en sådan valteknisk allians kunna bli aktuell inför andra valomgången. FA vill föra en debatt om detta med gräsrötterna, som FA vill få med i krav på avskaffandet av pensionssystemet och (inspirerat av Venezuela) inrättandet av en ny konstituerande församling. Gabriel Boric, en av initiativtagarna till FA och parlamentsledamot, uttrycker det så här: ”Enigheten bara för att man har en gemensam motståndare är inte meningsfullt för mig, om inte den gemensamma fienden är Hitler”.

Jorge Sharp, Valparaisos borgmästare och medlem i FA, menar att ”det är viktigt att besegra högern, men inte till vilket pris som helst”. Sharp anser att man måste kräva att NM överger den nuvarande postnyliberala agendan: ”Att besegra högern idag är ett nödvändigt mål, ingen tvekan om det. Men frågan är inte om det är nödvändigt att besegra högern eller inte, frågan är hur vi besegrar högern”. Sett ur ett längre perspektiv, bortom valet den 19 november, ser Sharp behovet av att skapa en ny och bred ”demokratisk pol” för att på sikt utmana kapitalismens sociala och ekonomiska modell. Dialog i sig är alltid positivt, men frågan är vilket innehåll dialogen ska ha frågar sig Sharp.
FA har funnits bara i åtta månader och har förstås växtvärk. Den ser sig själv som en livskraftig och mångfaldig politisk konstellation, till skillnad från NM, om än med svagheter. Den leds av en yngre generation som förmår att entusiasmera och inspirera. Den strävar efter att ha en permanent kontakt med progressiva, antinyliberala krafter, inte bara inom nationsgränserna utan även på internationell nivå.
Politiken tar inte slut i och med att valet den 19 november är över. Det är en historisk utmaning.

Alex Fuentes