Vi kan inte alliera oss med borgerliga självständighetsrörelser – Klassperspektivet måste fram!

 

Förra veckans replikskifte mellan läsaren Per Sune och skribenten Alex Fuentes fortsätter:

Tack för ditt svar Alex Fuentes (Internationalen nr 41/2017). Jag talar dessvärre inte spanska (eller katalanska!), så jag har dålig koll på situationen och får min information mest från engelsk-, skandinavisk- eller tyskspråkig vänsterpress.
Jag visste alltså inte om det du berättade om att antikapitalisterna i spanska staten har tagit avstånd från den borgerliga regeringens fumlande med självständighetsdeklarationen. Men detta är också pudelns kärna.

Om jag förstår dig rätt, förenas en ”solfjäder” av riktningar bakom kampen för ett demokratiskt, fritt Katalonien. Du skriver också att internationalister kan vara för stöd till självständighetsrörelser och så långt är jag med dig, men jag vill ändå insistera på klassinnehåll.
Låt mig ta två exempel.

I det tyska förbundslandet Bayern finns en självständighetsrörelse i form av Bayernpartei, som knappast är en kraft att räkna med, men de har en del saker som talar för dem, i form av en egen dialekt av tyska, katolsk tro och historia som eget land. Även om Bayernpartei skulle få stöd av mer än 50 procent så skulle alla ändå förstå att det vore det rika Bayerns sätt att vilja sluta stödja de fattiga förbundsländerna i forna DDR med skattemedel, oavsett hur mycket de skulle tala om sin nationalkaraktär.
Låt oss också kika på Irland. Den brittiska ockupationen av Nordirland fortsätter. Vore skapandet av en 32 County arbetarrepublik* ett slag mot den brittiska imperialismen och förutsättningen för arbetarenhet på hela Irland?

Vad jag försöker komma till är internationalismens relation till självstyre med klasskampen som brygga dem emellan.
Att alla klasser jobbar ihop är just precis problemet. Just Spaniens tragiska historia visar vad som kan hända om man tar parti för en fraktion av klassfienden mot en annan. Det finns inte EN linje för självständighet, utan varje klass har sin egen linje. Den katalanska bourgeoisien har skrämts av storstrejken. Det är därför de förhalar och förhandlar med Madrid och Bryssel. Det första nästa regering kommer att göra, oavsett om det blir en katalansk självständig regering eller direktstyre från Madrid, är att utlösa en reaktion mot arbetarklassen som får händelserna precis efter omröstningen att framstå som en tebjudning.

Arbetarklassen i Katalonien måste föra fram en linje som försvarar omröstningens resultat, organiserar självförsvar mot poliser och de fascister som var ute på Barcelonas gator för några dagar sen, och sträcka ut handen till arbetarklassen i resten av världen.
Nationalism är ett gift för klasskampen. Det går inte att alliera sig med borgerliga självständighetsrörelser.
Klassperspektivet måste fram!

Kamratligen,
Per Sune
Oberoende socialist

Alex Fuentes svarar:

Vi är överens om att chauvinism motverkar arbetarklassens egna intressen och att den katalanska regeringens borgerliga styre levererade en ”fumlande” självständighetsdeklaration. I själva verket är det vänstern i Katalonien som historiskt sett drivit på kampen för en självständig katalansk republik. Sedan indignadosrörelsen 2011 i Spanien omvandlades till en mäktig folklig protest fick självständighetsrörelsen ännu mer luft under vingarna. Samtidigt som borgerligheten i Madrid fick se uppkomsten av vänsterpartiet Podemos tvingades Kataloniens borgare radikalisera sitt budskap för att framstå som mer militant i självständighetsfrågan. Det var ett försök att överflygla den antikapitalistiska vänstern i Katalonien. Det är inte frågan om att liera sig med borgerligheten när det gäller självständighetsrörelsen eller inte. Både högern i regeringsmakten och vänstern har varit och är för självständighet, i övrigt är de inte överens.

I Katalonien finns de facto en bred samling kring kravet för en självständig katalansk republik. Olika samhällsgrupper kan vara för självständigheten från den spanska staten utan att för den sakens skull vara eniga om vad för slags samhälle och regering man strävar efter. Det är viktigt att ha det i åtanke.

Man kan också konstatera att borgerligheten i Madrid och en del av borgerligheten i Katalonien för tillfället har hamnat på kollisionskurs och det är något som kan utnyttjas, sett från antikapitalistisk synvinkel. Den spanska vänstern ställer sig i stort solidariskt bakom rätten om att bestämma om självständighet. Det är det saken gäller. Vänsterns huvudkritik riktas mot den spanska staten och högerregeringen som vill kväsa allt som har med självständigheten att skaffa. Det är detta som är det grundläggande idag. Huvudmotsättningen går just nu mellan den spanska regimen, monarkin, statens repressiva institutioner och olika nymornade fascistiska grupper på ena sidan, och på andra sidan alla som värnar om katalanernas rätt att själva bestämma sin framtid; vilket innebär möjligheten av en tänkbar katalansk republik. Att försöka föra dialog med högerstyret i Spanien är att prata inför döva öron, högern vill bara kommunicera med statens våld. En spansk militär ockupation av Katalonien kan leda till att den katalanska regeringens representanter fängslas, för att inte tala om antikapitalister som i så fall kan tvingas att gå under jorden. Det är så det ser ut just nu.

Den spanska staten är fast besluten att ignorera all form av dialog och intensifierar därför nu sin krigsförklaring mot Katalonien. Lagparagrafen 155 tas nu fram i Madrid och det innebär att man är i stånd att upphäva ALL autonomi i Katalonien och gå in med militärt våld för att driva katalanerna tillbaka till den situation de befann sig i under Franco. Detta innebär i sin tur inte bara ett mycket hårt slag mot Kataloniens självständighetsrörelse utan även ett hot och en varnande signal till arbetarrörelsen i hela Spanien. Monarkin och den Franco inspirerade högern – och socialdemokraterna i PSOE – visar nu musklerna för att visa alla oppositionella krafter var skåpet ska stå. Det är högerns sätt att återta initiativet för att lösa regimens nuvarande kris vars fundament vilar på den pseudodemokratiska konstitutionen från 1978.

Den 16 oktober fängslades två framstående katalanska ledare, Jordi Sànchez (ANC) och Jordi Cuixart (Òmnium Cultural) som varit centrala aktörer i självständighetsrörelsen. De anklagas för ”sedición” vilket innebär planering av en statskupp eftersom dessa inte hörsammade Spaniens krav på att hindra folkomröstningen den 1 oktober och för att ha organiserat Kataloniens nationaldag den 11 september. Även Kataloniens socialdemokrater (PSC) anser att fängslandet av Sànchez och Cuixart är en ”oproportionerlig” åtgärd medan Barcelonas borgmästare, Ada Colau, kallade den ”barbarisk”. Samtidigt har den spanska regimen bestämt att ta över Kataloniens inrikes säkerhet, Mossos d´Esquadra och civilskyddet. Protesterna växer i Katalonien och kravet på att de politiska fångarna ska friges växer lavinartat.
Det är kring denna strid som mycket av klasskampen manifesteras just nu. I denna konflikt står eliten i EU på den spanska högerregeringens sida medan vänstern av nödvändighet tvingas ställa sig på den motsatta sidan.

Jag menar att även internationalister i Sverige måste ta avstånd från Spaniens reaktionära utveckling eftersom dessa är ett uttryck för klassfientlighet mot hela den samlade arbetarrörelsen, oavsett nationsgränser.

Alex Fuentes

 

Dela