Varför inget klassperspektiv i bevakningen av Katalonien?

Foto: Gure Esku Dago cc-by-sa

Hej Internationalen!

Det var med stor spänning jag gick och väntade hela veckan på senaste intis. Jag ville läsa vad ni skrev om Kataloniens folkomröstning och den hårda spanska repressionen.
Överlag är jag lika imponerad som jag brukar vara av tidningens kvalité och jag gillade särskilt att det inte var ett okritiskt hyllande av självständighetsomröstningen.
Som er, är jag för Kataloniens rätt att komma till ett beslut om självständighet, även om jag, vilket också ni lyfte fram, är skeptisk i flera artiklar till om ett självständigt Katalonien verkligen är vägen fram och om alla syftena från katalansk nationalism är så nobla.

Men en sak tyckte jag var konstig. I Sveriges enda riktiga arbetartidning lyfts inte klass fram ordentligt.
Det är ett talande om självständighetskrafter och vänsterpolitik kontra nyliberalism, men inget ord om hur den katalanska (och spanska arbetarklassen) bör agera som självständig kraft efter det här.
Att binda upp katalanska arbetare kring de borgerliga och reformistiska ledarna blir extra tragiskt i det land som gav oss folkfronten som begrepp och det ofantliga arbetarslakteri som lade grunden för Franco.
Frågan blir extra viktig efter storstrejken. Var skall arbetarklassen gå nu och, kanske viktigare, vad kommer katalansk borgerlighet att göra nu?

Den katalanska borgerligheten kommer att fjäska för EU, för världsbanken och för hela det kapitalistiska maskineriet. Det sista de vill ha är en stridbar arbetarklass. Oavsett om katalansk borgerlighet lyckas med självständighetsivrande eller ej, kommer de att vilja gör sig av med klassmilitansen och hård repression är att vänta nu.
Jag hade velat se en linje för klasskamp, en som bröt arbetarklassen från de borgerliga ledarna och förenade dem med den internationella arbetarklassen i kampen för ett socialistiskt Europas förenta stater, inom vilken de är fria att odla sin specifikt katalanska kultur som en katalansk arbetarrepublik.

Kanske man borde föra fram idéer om att skapa skyddskårer i strejkens efterdyningar och uppmana till skapande av arbetarråd, även om själva namnen på dess fenomen är mindre viktiga.
Men nu ska jag inte gnälla. Tack för en schyst tidning som tar upp flera vinklar ur röda nyanser.
Med kamratlig hälsning,

Per Sune
Oberoende socialist

 

Alex Fuentes svarar:

Hej Per!
Din insändare tar upp en mycket viktig aspekt som artiklarna inte fördjupar sig i. Det är en riktig iakttagelse. Som saker och ting har utvecklats har den principiella demokratiska frågan stått i centrum för utvecklingen i Katalonien. Jag tror att det är viktigt att betona detta. En solfjäder av sociala grupper med olika intressen har gjort gemensam sak kring historiska oförrätter och kravet på självständighet. Arbetarklassen i Katalonien liksom antikapitalistiska och socialistiska organisationer som till exempel CUP har, såvitt jag förstår, hela tiden varit enig med andra samhällsgrupper om denna grundläggande fråga. Det innebär inte att klassmot­sättningar suddas ut. Alla, såväl borgarna som socialistiska grupperingar med anspråk på att företräda den arbetande befolkningen, är nog medvetna om att i övrig finns olika agendor.

Huvudproblemet har varit att få till stånd själva omröstningen som den spanska staten med högerregeringen i spetsen hela tiden motsatt sig och försökt stoppa till varje pris. Spanska statens repression accelererade och ledde till den fruktansvärda repression vi alla fick bevittna. Och den fortsätter: den spanska regeringen har nu börjat skicka militära enheter till militärbaserna Sant Climent Sescebes (Girona) och El Bruch (Barcelona) med syfte att ta över strategiska platser såsom hamnar, flygplatser, kärnvapenarsenaler och dylikt. Det gagnar inte arbetarklassen, varken i Spanien eller i Katalonien och måste fördömas.
Spanska statens repressiva agerande har lett till att ännu flera anslutit sig till självständighetsrörelsen. Det gällde både borgare, medelklassen och arbetargrupper.

Folkomröstningens resultat visade, trots Guardia civils brutala åtgärder och fortsatta hot och trakasserier, tydligt att Katalonien som nation anser sig ha rätt att avgöra saken. Vad sedan en eventuell självständighet från Spanien skulle kunna leda till är det svårt att sia om, i synnerhet när den katalanska regeringen med en borgerlig ledning deklarerar självständigheten och på samma gång låter den ligga vilande i väntan på en dialog som Spanien struntar fullkomligt i. Det senare ledde till att antikapitalistiska krafter tog avstånd från den katalanska regeringens vacklande hållning. Man kan diskutera om detta gagna eller missgynnar arbetarbefolkningen. Men faktum kvarstår. En majoritet av Kataloniens folk strävar efter självständighet, och detta faktum i sig självt säger inte mycket om arbetarklassens positioner.

För oss som socialister är internationalism något som inte nödvändigtvis står i motsättning till rätten till självständighet (i detta fall för Katalonien). För oss står de arbetandes intressen över alla gränser. Om Katalonien skulle bli en självständig republik blir dessa klassintressen inte mindre viktiga. Spanien är en nation av nationer och de arbetande har gemensamma intressen som på sikt bara kan tillgodoses i någon form av socialistisk konstellation.

Alex Fuentes