”När har vi gått över gränsen för vad som är möjligt att bryta på en ö?”

Ojnareskogen 2012. Foto: Gunnar Britse

Höstskymningen sänker sig över Klintehamn på mellersta Gotland. Det är fullt på parkeringsplatsen vid skolan. Inne i skolmatsalen är snart varje stol upptagen. Miljöpartiet ska ha informationsmöte. SMA Mineral tog i våras över kalktäkten i Klintebys och har planer på storskalig brytning. Lokalborna är oroade. Hur blir det med de tunga transporterna? Hur blir det med hamnen? Och viktigast av allt: vad händer med vattnet?

Det lokala bankkontoret upphörde för några år sedan. Elbutiken, klädbutiken och skobutiken har lagt ned. ICA mitt i samhället har precis stängt. Klintehamn blir alltmer öde. Samtidigt vill SMA alltså satsa på ett storskaligt kalkbrott i trakten och i dagarna har bolaget meddelat att det vill öka täktverksamheten till totalt 105 hektar. Ungefär tio gånger större än det befintliga brottet.
Thomas Mårtensson, platschef för SMA Mineral Gotland, har i de lokala medierna påpekat att det i Klintebys inte finns samma naturvärden som på norra Gotland, där bolaget också vill bryta. Men precis som Nordkalks planerade kalkbrott i Ojnareskogen på norra ön, ligger SMA:s planerade täkt mitt i ett känsligt grundvattenområde som förser många människor med dricksvatten.

Daniel Heilborn sitter i tekniska nämnden för Miljöpartiet och har särskilt fokus på vattenfrågor. För ungefär ett år sedan stod han i en bygdegård i Vänge mitt på Gotland och berättade om Statens Geologiska Undersöknings planer på att utpeka ett 3600 hektar stort område i Buttletrakten som riksintresse för kalkfyndighet, det i särklass största som utpekats på ön. På samma plats sker den främsta återbildningen av Gotlands grundvatten.
Riksintresseförslaget gick på remiss till Region Gotland och Länsstyrelsen. Båda instanserna lämnade bekymrade yttranden och beslutet om riksintresse har därför dragit ut på tiden. Besked väntas i höst.
Nu står Daniel Heilborn i matsalen på Klinteskolan och berättar att det bara var en tidsfråga innan turen skulle komma till Klintebys. Platsen är nämligen en del av det bälte med revkalksten som går över mellersta Gotland, från Fröjel till Katthammarsvik. Revkalkstenen är den kalksten som används i stålindustrin, pappersmasseindustrin och sockerindustrin. I området har den en mäktighet på upp till 60 meters djup.
Det finns redan två mindre brott i området, Klintebys och Lilla Snögrinde. Det är dessa brott som SMA har tagit över tillståndet för. I nuläget har bolaget tillstånd att bryta 300 000 ton om året. Nu vill man öka produktionen till 900 000 ton per år, på en yta av 105 hektar. Till att börja med. Enligt Daniel Heilborn skulle det innebära ungefär 70 till 90 lastbilstransporter per dygn ut till hamnen i Klintehamn. Men det han ser med störst oro på är vattnet:
– Det här brottet ligger mitt emellan två av våra viktiga vattentäkter. Mölner i sydost och Loggarve i nordost. Området har en väldigt uppsprucken berggrund som kan lagra ganska mycket grundvatten. Dessutom ligger Stormyr nära Klintebys, en myr som har en öppen vattenspegel och håller mycket vatten på vintern. Min oro är att om man får till ett så här stort brott så kommer det att påverka våtmarkerna och vattentäkterna.

I fikapusen pratar jag med Lisa Wanneby. Precis som Daniel Heilborn har hon varit med och försvarat Ojnareskogen. Hon är dessutom ordförande för nätverket Urbergsgruppen. Sedan en tid tillbaka är hon även ordförande för Miljöpartiet på Gotland. Hon menar att det är oerhört viktigt att informera människorna i området om vad som är på gång.
– Det ger upphov till väldigt många frågor och jag tror att det är bra att människor börjar resonera kring det här redan nu, med tanke på att Ojnareprocessen har pågått sedan 2005 och människor har splittrats i olika grupper. Vi behöver lära av den processen. Jag tror på att ha öppna möten och diskussioner, säger hon och tillägger att hon inte är det minsta förvånad över SMA:s planer:
– Det finns kalksten här, det är inte så dyrt att bryta den och den behövs för olika ändamål. Men man måste tänka lite långsiktigare. Vad händer om hundra år? Vad händer med klimatförändringar? Vad händer med vattensituationen? Vilket ansvar har vi att inte ta alla resurser idag? Har vi rätten att göra det? Är det rimligt att utsätta oss långsiktigt för den här problematiken med vattensituationen på en ö som har vattenbrist under delar av året? När har vi gått över gränsen för vad som är möjligt att bryta på en ö? Det borde vi prata mer om och ha skydd för i lagstiftningen.

Lisa Wanneby anser att storskalig kalkbrytning aldrig får äventyra människors rätt till ett bra grundvatten. Hon förklarar att Buttle ligger på den högsta punkten på ön och att vattnet rinner därifrån och ner genom ett komplext myrmarksystem. Rubbas det så står hela grundvattnet på spel.
– Gotland borde bli ett av de bästa exemplen på hållbarhet. Storskalig kalkbrytning bör upphöra här. Gränsen är nådd och vi måste tänka på vad vi kan göra istället. Vi måste satsa på innovation. På hur kalken kan återanvändas. Företagen måste bli bättre på att ställa om och göra rätt istället för att göra fel och kortsiktigt. Jag blir så ledsen över att vi inte pratar om sådana saker utan hela tiden talar om för eller emot brytning, för eller emot jobb, för eller emot natur. Det här är en skör kalkstensö, den ska vårdas varsamt, säger hon och tillägger att även om hon är på mötet i egenskap av ordförande för Miljöpartiet Gotland, så tycker hon att det är viktigt att också kunna vara aktivist:
– Jag anser att det en demokratisk rättighet, och ibland en skyldighet, att engagera sig politiskt. Det är viktigt att människor kan gå in och ut ur olika roller, det är bra för ett samhälle att vi kan vara aktivister. Jag har suttit i skogen och vaktat den. Det tycker jag är att använda min aktivitet som människa.
Hon berättar att situationen just nu för Ojnareskogen är att Mark- och miljööverdomstolen ska ge en tidplan för hur processen ska se ut. SMA vill att processen ska pausas i väntan på vad bolaget hoppas ska bli en resning i Högsta domstolen. Nordkalk går ännu längre.
– Nordkalk vill att vi ska strunta i Natura2000-beslutet och i Högsta förvaltningsdomstolens dom som säger att regeringens beslut ska stå fast. Beskedet från Mark- och miljööverdomstolen ska komma inom några veckor.

Det är dags för frågestund och först ut är Beatrice Bandegård som varit med och försvarat Ojnareskogen. Hon har stött på mycket okunskap när det gäller kalkbrytningens påverkan på grundvattnet och efterlyser mer information om konsekvenserna så att fler blir medvetna om vad som kan hända. Daniel Heilborn gör en sammanfattning.
– Problemet idag är att de storskaliga brotten som är planerade nästan samtliga hamnar i områden med mycket vatten där vi redan har etablerade vattentäkter. Både SMA:s och Nordkalks planerade brott på norr är inom ett befintligt vatten- och miljöskyddsområde som är till för att skydda sjön Bästeträsk som ytvattentäkt, säger han och berättar att även de befintliga brotten är problematiska för vattnet, de leder i princip alltid till grundvattensänkningar och sinade brunnar:
– Cementas brott i Filehajdar på norra delen av ön påbörjades på 70-talet. Intill det brottet finns sju borrhål som skulle försörja hela norra Gotland med vatten. Idag räcker det bara till Slite samhälle. Det är det absolut bästa och billigaste vattnet vi har på Gotland. Det kostar tre öre ut på nätet. Sådana områden måste vi vara rädda om. Att ersätta det med att ta vatten från ett kalkbrott eller avsalta havsvatten skulle kosta tre kronor kubikmeter. Det hamnar på skattebetalarnas bord.

Nästa fråga är svår att ta på allvar. Den kommer från en före detta sverigedemokrat som nu sitter som politisk vilde i regionfullmäktige, Hannes Müller. Han undrar om ”medlemmar i Miljöpartiet tänker göra odemokratiska aktioner som de i Ojnareskogen”, något han fördömer som att ”ta lagen i egna händer och sätta sig över demokratin”. Det lockar fram skratt hos många av åhörarna. Lisa Wanneby ger svar på tal:
– Jag kan inte svara på hur många medlemmar i Miljöpartiet som var i skogen sommaren 2012. Runt 2000 personer befann sig i skogen i omgångar från den 5 juli fram till att maskinerna stoppades. Dessa personer hade alla möjliga politiska färger. Vi har inga planer på odemokratiska metoder. Vi bjuder in till öppna möten för att vi vill ha dialog och för att vi inte ska hamna i den situationen som var i Ojnare. Det är ett misslyckande när människor måste sitta i vägen för maskiner, men vi gjorde det därför att bolaget inte inväntade besked om ifall Högsta domstolen skulle ta upp ärendet för en överprövning. Vi satt i vägen för att försvara naturen och det biologiska systemet. Högsta domstolen meddelade sedan att det skulle bli en överprövning.

Hanna Angerud från Fröjel förstår inte hur man kan riskera vattnet för all framtid med hänvisning till att det ger några få jobb under en kort period.
– Vi har ett liv att försvara för framtiden också. Hur man kan påverka SGU? Hur tycker de att vi ska ordna vattenförsörjningen framöver, eller skiter de rent ut sagt i det? undrar hon och Daniel Heilborn förklarar att det finns två avdelningar på SGU, en som sysslar med grund- och vattenförsörjning och en som sysslar med mineraler.
– Mineralavdelningen vinner alltid för att det är där pengarna finns. SGU har ingen generell lösning för Gotlands vattenförsörjning. Vattenavdelningen har jobbat tillsammans med Region Gotland för att hitta sätt att öka grundvattenbildningen i befintliga täkter och vattenskyddsområden. De är frustrerade över att det de jobbar med fullständigt saboteras av mineralavdelningen, säger han och tillägger att opinion är det bästa sättet att påverka SGU:
– Ring upp en politiker och berätta din oro.

Åsa Nilsson undrar om det finns någonstans i världen där det går att se konsekvenserna av att gräva så långt ned i en så genomsläpplig berggrund som den Gotland har. Daniel Heilborn tar ett exempel på nära håll:
– Ta SMA:s nuvarande täkt uppe vid Stucks på norr. Där tecknade man ett avtal för ett tiotal år sedan med Region Gotland eftersom man visste att man skulle påverka Hau träsk som var vattentäkt för Fårösund. Man ersatte Region Gotland med en miljon kronor för att prospektera efter en annan vattentäkt. Region Gotland borrade i Bungeberget och planerade att försörja Fårösund med grundvatten därifrån. När man provpumpade försvann vattnet i brunnarna upp till tre kilometer därifrån. Därför tog man beslut om att använda Bästeträsk som vattentäkt istället. Det har kostat oss 50 miljoner att ta den i drift.
– Vad är det för jävla kohandel?! Vad är det för bananrepublik vi har?! utropar Åsa Nilsson och får applåder.
Carl-Henrik Fridén berättar att han var med och förhindrade brytningen uppe i Ojnare. Han undrar över koldioxidutsläppet per brutet ton kalksten och Daniel Heilborn förklarar:
– Ett ton kalksten som bränns för att användas i stålindustrin frigör ett ton koldioxid. 0,7 ton kommer direkt från kalkstenen, 0, 3 ton kommer från förbränningen, som måste ske i väldigt hög temperatur, plus alla de enormt resurskrävande transporterna. Ett ton kalk innebär alltså ett ton koldioxid upp i atmosfären. 900 000 ton per år från Klintebys innebär alltså 900 000 ton koldioxid upp i atmosfären. Totalt på Gotland bryter vi idag 6,5 miljoner ton kalksten per år. Det mesta bränns.

Mötets sista fundering kommer från Mats Andersson som inte tycker att ett dagbrott borde ha så stor inverkan på grundvattnet. Daniel Heilborn beskriver vad som händer när en stor landyta som lagrar vatten försvinner:
– Berggrunden är som mest uppsprucken de första fem meterna och lagrar mest vatten där. Dessutom försvinner vattnet från de intilliggande markerna eftersom du måste länshålla brottet för att kunna bryta. Ur Filehajdarbrottet pumpas årligen 1,5 miljoner kubik sötvatten rakt ut i Östersjön.
Efteråt träffar jag på Ahnie Gottberg som, precis som flera andra på mötet, har varit med och försvarat Ojnareskogen. Hon är mycket negativ till SMA:s planer.
– Det är förfärligt och sorgligt. Man har inte lärt sig någonting av det som hände uppe vid Ojnare. Jag är rädd att man inte kan lösa det här utan att det kommer att upprepas. Det kommer att bli protester för jag tror inte att man vill ha den här kalkindustrin, säger hon och fortsätter:
– Gotland marknadsförs som ekologisk och hållbar, samtidigt bryter man kalksten som förstör vattnet och resulterar i enorma mängder koldioxid. Hur får man det att gå ihop? Vi har använt jordklotet alldeles åt skogen och jag tycker att det är sorgligt att människan är så kortsiktig. Att man inte förstår att det är här och nu det gäller, eftersom vi inte vet någonting om universum och var vi ska ta vägen när vi har förstört vår egen jord. Det är bedrövligt.
Till skillnad från sverigedemokraten Hannes Müller tycker hon att de metoder som gruvmotståndarna använde i Ojnare var helt rimliga.
– Det är fantastiskt med civil olydnad. Aktivister borde användas som expertråd. Det är väldigt många kunniga människor som protesterar mot kalkbrytningen. Vi är vanliga människor, inte ligister. De som är för kalkbrytning vet ofta alldeles för lite om vad det handlar om. Man har inget intresse av sin egen livsmiljö och lämnar över sitt ansvar åt andra, åt mutade experter.

Britt Johansson delar ut flygblad. Hon bor i området och är aktiv i nätverket Klintetraktens framtid. Hon tycker att mötet har gett bra information:
– Det vi har fått veta ikväll om omfattningen på SMA:s planer för Klintebys hade vi inte en susning om. Just nu är vi först och främst oroliga för trafiken. Redan idag är den berörda vägen väldigt ansträngd. De som bor där berättar att det är väldigt tung trafik och att den är otrygg. Det andra är den långsiktiga påverkan på vattnet. Grundvattnet är ju fundamentalt för alla så det är ett stort orosmoment.
Roland Stenberg ansluter sig till vårt samtal. Han är också med i nätverket och tycker att vattenfrågan är central.
– Alldeles innanför det befintliga brottet finns det en resolut sprickzon. Det är som att du håller på att hacka på utsidan av en badkarsvägg. Det är inte långt till dess att man knackar sig igenom och då är det ett tomt badkar helt plötsligt. En stor del av Klintetrakten kommer att förlora sitt vatten. Gotland utan vatten är ingen höjdare. Då försvinner alla möjligheter, säger han och Britt Johansson nickar instämmande:
– Det är en kortsiktig syn att bara ta vara på naturtillgångarna men glömma bort det som är fundamentalt för allt liv.

Under vårt samtal har lokalen sakta tömts. Ute har det fuktiga höstmörkret lagt sig över samhället. Nästa dag fylls lokaltidningarna av nyheten att ungdomsvårdshemmet Hassela i Klintehamn har begärt sig självt i konkurs. Allt i Klinte går åt helvete, lyder rubriken i GT. Guldläge för ett gruvbolag som vill sälja in ett storskaligt kalkbrott som en framtida jobbmöjlighet.
Den 24 oktober ska SMA ha samrådsmöte där ortsborna kan framföra sina åsikter. Sedan kommer bolaget att lämna in en ansökan med miljökonsekvensbeskrivning till Mark- och miljödomstolen.

Text och foto: Emma Lundström

 

Fakta:
Ett riksintresse för kalkfyndighet innebär att SGU har pekat ut ett område som myndigheten har dokumenterat har kalksten med för brytning bra egenskaper. Syftet med utpekandet är bland annat att det väger tungt i en domstolsförhandling och att riksintresse för mineral i princip alltid får företräde framför andra intressen som naturvärden och vattentillgång.
SGU kartlägger marken i hela Sverige och skapar register som gruvbolag kan söka i och se vad som kan vara attraktivt att exploatera. Minerallagen är sådan att bolagen har väldigt lite ansvar och skatten för det som tas upp ur markerna är bara 0,2 procent.