Katalonien, sista striden är inte nu

Foto: Màrius Montón cc-by-sa

Katalanerna som vill ha självstyre hade två målsättningar till den 1 oktober. Den första var att få rösta om en självständighet. Detta oavsett om staten Spanien förbjöd folkomröstningen. Den andra målsättningen var att visa upp den spanska regimen som en omöjlig dialogpartner som är benägen att använda våld för att kuva en form av demokratiskt deltagande. Efter 1 oktober kan vi konstatera att självständighetskatalanerna lyckades bra med båda målsättningar.
Folkomröstningen funkade relativt bra. Som uttryck och mobilisering var söndagens referendum en seger för rörelsen i Katalonien som vill göra regionen till en självständig stat. Puigdemont, den katalanska högerledaren, sammanfattade budskapet ”Vi har rätt att bestämma över vårt eget öde, och göra det utan våld”. 2,2 miljoner röster har registrerats. Ytterligare 770 000 röster har inte kunna räknas på grund av polisens tillslag och stängning av vallokaler. Det är en imponerande politisk mobilisering. Ingen kan förneka att självständighetsrörelsen som för 10 år sedan var marginell är den starkaste politiska kraften i Katalonien. Självständighetsprojektet förenar katalaner i de konservativa kretsarna (JxSI, PDeCAT), de socialdemokratiska (ERC) och vänstern med CUP.

Själva valproceduren och valsäkerheten var mindre bra. Alla kända omständigheter kring folkomröstningen gör att den inte kan bedömas som en rättssäker valprocedur. Valresultatet, 90 % för självständighet, måste kunna läsas som ett (majoritets)uttryck för självstyre. Men det är mer tvivelaktigt som giltigt valresultat. Om detta räcker för de styrande i Katalonien för att utropa en självständig stat återstår att se.
Spanska staten, eller snarare Rajoy-regimen, förlorade söndagens kamp. Mot en demokratisk utmaning svarade Rajoy med övervåld och repression. Bilden som fastnar är poliser som beslagtar valurnor och med övervåld hänsynslöst attackerar fredliga katalaner som vill rösta. Över 800 personer rapporteras ha blivit skadade av polisvåldet. 319 vallokaler stängdes av polisen vilket motsvarar 14 procent av vallokalerna. Ingen tror att Rajoy kan skapa förutsättningar för en nödvändig dialog mellan Spanien och Katalonien. ”Coup de force” i franska Libération eller ”Shame of Europe” på CNN sammanfattar den internationella bilden. Även EU-ledarna, som helst vill hålla sig utanför dispyten, har tvingats säga nåt om våldet. Den svenska utrikesministern Wallströms svaga uttalande ”Våldsamma sammandrabbningar och många skadade i Katalonien. Parterna måste hitta en väg tillbaka till dialog” visar hur handfallna EU-ledarna är i denna konflikt.

När nu Rajoys aggressiva strategi strandat finns en tredje ståndpunkt som har möjlighet att vinna gehör i den spanska politiska arenan. Det är den katalanska vänsterns, Podemos och Förenade Vänsterns linje. Och det är att påbörja en konstitutionell process i Spanien som kulminerar i en ny statsmodell, en ny grundlag, som bygger på plurinationalitet och en federal republik. Barcelonas borgmästare Ada Colau, en av ledarna i den nya starka vänsterrörelsen Catalunya en Comú, menar att hon varken är nationalist eller separatist men försvarar katalanernas rätt att bli erkända som nation. Colau menar att det behövs en ny territoriell modell med större befogenheter för regionerna och storstäderna.
Både Podemos Pablo Iglesias och Förenade Vänsterns Alberto Garzón har försvarat katalanernas rätt att folkomrösta. De menar dock att folkomröstningen måste vara bindande och i samförstånd med den spanska staten och institutioner. Söndagens folkomröstning, som saknar båda dessa egenskaper, ses snarare som en politisk mobilisering.

Självständighetsrörelsen går stärkt från söndagens folkomröstning medan Rajoy har fått uppleva ett betydande nederlag. Puigdemont kan nu snabbt flytta fram sina politiska positioner medan Rajoy nu måste se sig om allierade för att kvarhålla sin omöjliga position. Nederlaget och att behöva hitta stöd i exempelvis PSOE försvagar Rajoy och kan kosta honom regeringsmakten. En annan regeringskonstellation, exempelvis PSOE och Unidos Podemos, måste oundvikligen hitta en annan väg i denna fråga. Så sista striden är inte nu.

Francisco Contreras