Gör timvikarierna äntligen uppror?

Arkivbild. Foto: Cramo Group. cc-by-sa

► Vi kan faktiskt vända personalbristen till något bra

► Ett samhälle på arbetsköparnas villkor är inte hållbart

 

Från stadsdelen Majorna-Linné i Göteborg rapporteras det om vikariebrist inom förskolan: föräldrar tvingas vara hemma med sina barn för att förskolan måste stänga vissa tider på grund av vikariebrist. Endast 74 procent av vikarieplatserna har kunnat tillsättas i september. Det är ett problem som finns i övriga Göteborg också. En chef uttalar sig i TV och beklagar sig över att det är svårt att få tag på folk. Han säger att det ska inte vara så. Men delvis handlar det om den låga arbetslösheten, konstaterar han.
Visst kan man stå där, som ansvarig, och beklaga sig. Det ska inte vara så. Kruxet är bara att det, faktiskt, är helt riktigt att det är så.
På hemsidan för stadsdels­nämndens bemanningsenhet står det: ”Bemanningsenheten är till för dig som vill arbeta som timavlönad vikarie…” Jaha. Men om man inte vill det då? För nu råkar det vara på det viset att det är väldigt många som inte vill jobba på de premisserna.

Det är ju inte kvantfysik det handlar om. Det är inte en svårtolkad situation. Det är svensk arbetsmarknad år 2017 och vem är egentligen förvånad?
Vi känner igen det där från många branscher; från de eviga klagomålen om att det är ont om folk, den omfattande omsättningen på timvikarier, förekomsten av olika typer av behovsanställningar: ”tyvärr, vi måste lägga i en högre växel idag, vi kunde inte ringa in tillräckligt med vikarier.”
Det är ingen nyhet. Vi har arbetsgivare som begär av de anställda att hela tiden stå i givakt, i väntan på att en dags arbete ska uppstå; lönen är inte särskilt bra och, framförallt, är tryggheten obefintlig, man är inte garanterad något över huvud taget. Men man ska ändå stå där, vara tacksam och jobba när man blir tillsagd. Inte konstigt att en del tröttnar. Det går bra för svensk ekonomi generellt och för många grupper är arbetslösheten lägre än på länge. Då har man lättare att ställa krav och söka bättre jobb.

Arbetsgivarna skapar en anställningsform som vi alla tänker är helt på arbetsgivarnas villkor. Ska en timvikarie arbeta sker det på arbetsgivarens premisser. Man är inte garanterad något mer. Den där frågan, ”Kan du komma in och arbeta imorgon?”, är såklart en retorisk fråga. Men det spännande är när en massa människor svarar på den frågan så som det inte var tänkt: Nej, jag vill inte jobba på de premisserna, jag vill ha trygghet, jag vill ha värdiga villkor. Då blir den där anställningsformen inte riktigt lika mycket på chefernas villkor längre. Då tvingas chefer stå i svensk TV och ursäkta sig och beklaga sig.
Nog är det inte bara dåligt. För vi är inte bara vårt dåliga samvete som får oss att ställa upp på saker som vi inte borde ställa upp på, vi är inte bara vår underlägsna pliktskyldighet som får oss att dagligen stå med mössan i hand — någonstans vet vi att något är väldigt fel: vi vill kunna ha arbete som vi kan påverka, trygghet att kunna planera vardagen med och hitta den ryggrad med vilken vi kan mota orättvisan i grind.

På så sätt kan vi vända personalbristen till något bra. För ett samhälle helt på arbetsköparnas villkor kommer aldrig vara hållbart i längden. Med den otrygghet och arbetstidshets som finns idag är det inte konstigt att cheferna inte får ihop verksamheten. Allt annat vore absurt.
Vill vi gripa initiativet har vi nu ett riktigt bra tillfälle. När arbetsköparsidans stora bjässar visat sig vara papperstigrar*.

Fredrik Persson