Glädjande val av fredspristagare

► Demokrater och socialister måste bekämpa upprustningen

► ”En smäll i solarplexus på dem som förnekar kärnvapenhotet”

► Kommittén har gjort ett relevant val i prisets anda

Nobels fredspris har länge varit en besvikelse, så när en representant från kommittén äntrade podiet i aulan på Oslos Nobelinstitut framför ett samlat pressuppbåd, var mina förväntningar låga. Den förtätade stämning som litteraturpriset orsakar låg fortfarande kvar i luften, journalisterna på plats verkade knappt intresserade. Vad för nytt billigt trolleritrick tänkte man förvirra presskåren med? Värdiga kandidater saknas inte. Fredsarbete är en kamp på blodigt allvar – den som utmanar mäktiga intressen kan räkna med hot och hat, spe och hån från det tjattrade försvarsetablissemanget.
Som den norske författaren Fredrik S Heffermehl som granskat fredspriset påpekade i Dagens ETC: ”De senaste åren har ändamålet närmast ignorerats, med pristagare som Barack Obama – men även Liu Xiaobo. Det priset påstods visa kommitténs självständighet, men det överordnade i norsk politik är lojalitet mot Nato och USA”. Xiaobo var en politisk fånge, en dissident i repressiva Kina, men var det verkligen en fredskandidat?
När så orden ekade genom aulan att ICAN, en organisation för kärnvapennedrustning, tilldelats priset så började kamerablixtarna smattra. Jag kände en lätt rusning av blod genom kroppen, som jag sen kände mig tvungen att lugna med cynism. För oss som bevakat området är ett tjockt pansar av sarkasm en nödvändighet. Men jag kunde inte hitta några anledningar att vara besviken; kommittén hade rätt och slätt gjort ett relevant val i prisets anda – allmän nedrustning är vad Alfred Nobel helst ville åstadkomma med priset. Pierre Schori kallade priset en ”smäll i solarplexus” på dem som förnekar kärnvapenhotet, och samme Heffermehl som varit så kritisk mot priset kallade det en stor seger för fredsrörelsen.
Det finns en del löst prat om att kärnvapen ”förhindrar krig”. Logiken sägs vara att förstörelsen skulle vara så överväldigande att tröskeln till anfallskrig blir oöverstigligt hög. Utsmyckad med spelteoretiska resonemang har idén förvandlats till en sorts ”vetenskap”, en terrorbalans som håller hela världen i schack. Tankemönstret är inte omöjligt att skönja. Det var trots allt med Alfred Nobels billiga och lättillgängliga dynamit som amerikanska fackföreningar kunde bemöta rövarbaronernas övermakt genom att spränga deras järnvägar. Men den här logiken försvinner helt i den explosiva kärnklyvningens svampmoln.

Atombomben, som George Orwell påpekade i en essä från 1945, är det ultimata totalitära vapnet – en auktoritär stats sista garanti att undersåtarna inte har en chans att göra motstånd. Atomvapen kedjar fast världens medborgare vid sin skräck och gör statens våldsmonopol fullständigt, med hot om hela planetens utplåning. För fredsrörelsen är det främsta målet att visa hur samförstånd och samarbete bygger säkerhet, inte skräck och vapen staplade på varandra. Det är en mörk tid för freden. Inte minst på grund av upptrappningen på Koreahalvön, utan också Trumps hävande av kärnvapenavtalet med Iran.

I Washington Post den 5:e oktober kunde vi läsa att president Trump förbereder kongressen och sin stab på att häva avtalet, som han tidigare har kallat en förödmjukelse för USA. Hyckleriet i kärnvapenfrågan har alltid varit monumentalt – Israel får ljuga hur mycket de vill om antalet kärnvapen i sin arsenal, och många regeringar som fått löften om samarbete med USA om de ger upp sina planer på urananrikning i militärt syfte har sedan blivit anfallna. Mullorna i Iran och strategerna kring Kim Jong Un är inte dummare än att de förstår att USA:s ord i frågan inte går att lita på. Vilken säkrare väg än USA:s aggressiva utrikespolitik finns det för att garantera att alla diktaturer beväpnar sig med kärnvapen så kvickt de bara förmår?
Mitt framför våra ögon pågår ett närmande till NATO. Om vi blinkar lite för länge så kan vi vara med, oavsett vad folkopinionen har att säga om saken. ÖB Micael Bydén medgav i Ekots lördagsintervju den 23 september att ingen egentligen vet ifall USA:s flotta som deltar i Auroraövningarna är kärnvapenbestyckade, men att han ”förutsätter” att de inte skulle göra något sådant. Ingen har dock undersökt saken. När Pierre Schori och människor från fredsrörelsen sa att värdlandsavtalet mycket väl kan innebära kärnvapen på svensk mark blev de utskrattade av försvarsetablissemanget. Den ökända artikeln från UI-forskarna Kragh och Åsberg pekade på detta som propaganda i Kremls koppel – vilket de senare var tvungna att ta tillbaka. Rör det sig om gränslös naivitet, arrogans, dumhet eller lite av varje?
Dr Strangelove var trots allt baserad på en verklig nazistisk forskare anställd i USA:s militärkomplex, Wernher Von Braun, som rekryterades av CIA efter andra världskriget. USA:s och i förlängningen NATO:s utrikespolitik har inte med ”demokratiska värderingar” att skaffa; försvarspolitiken har i nästan alla tider utnyttjats av en maktelit som tjänar miljarder på rädsla och upptrappning, en skuggvärld bortom demokratisk insyn.

För någon månad sedan fick vi veta att USA:s försvarsminister James Mattis skickat ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist där han varnade för konsekvenserna om Sverige skriver på den resolution om ett globalt förbud mot kärnvapen som FN:s generalförsamling röstat fram. Margot Wallström röt då ifrån om att ingen skulle hota Sverige, men sedan tycks någon ha tagit henne i örat för tonen ändrades snabbare än borgerligheten kunde säga ”Putins bästa vän”. Som Ekots Tomas Ramberg kommenterade frågan förra fredagen pågår en dragkamp i regeringen om hur Sveriges alliansfrihet ska tolkas, och som det ser ut nu har den NATO-vänliga sidan med Hultqvist i spetsen övertaget. Från att ha drivit på frågan om ett globalt kärnvapenförbud har Sveriges ställning ändrats till att man måste ”utreda frågan ordentligt” innan man skriver på avtalet. Utredningar är ett perfekt politiskt verktyg för att kyla ner en fråga som hamnat i ett dödläge, eller bara sopa den under mattan.

Därför är det mer än glädjande att Nobelkommittén äntligen gjort ett självständigt val. Alla demokrater och socialister måste bekämpa upptrappningen som nu är i fullt spinn innan det blir för sent. Första världskriget ser vansinnigt ut i efterhand, men det startades i ett läge som liknar vårt, och var tänkt att vara över på några månader. Men när maskineriet väl är i rullning så kan det vara svårt att bromsa.

Hampus Byström