► Målet är inte gränsdragning – det handlar om att bekämpa förtryck
► Vi stödjer inte självständighetsrörelser av princip, utan gör klassanalys
► Vänstern bör kämpa för en federal och socialistisk lösning
Det är lätt för en vänsterperson som vill stå upp för de förtryckta att stödja de krav på självständighet som deras rörelser framför. Det bottnar någonstans i både de tidiga bolsjevikernas stöd till nationell befrielse från Tsarimperiet och den nationella befrielsekampen mot europeiska kolonialherrar. Samtidigt är ju en av socialismens hörnpelare arbetarklassgemenskap som överskrider etniska skiljelinjer. Att förena arbetare över hela världen i kamp för en jämlik samhällsordning. Det har aldrig betytt att förneka det förtryck och den exploatering som till exempel den irländska arbetarklassen historiskt utsatts för av den brittiska härskande klassen. Ända sedan Marx dagar har socialister stött den irländska frihetskampen och sett dess seger som förutsättningen även för den engelska arbetarklassens befrielse från samma exploatörer. Men att stödja självständighetsrörelser som princip utan någon klassanalys eller för den delen inblick överhuvudtaget ingår rimligen inte i en vettig vänstertradition att falla tillbaka på idag. Målet är ju inte gränsdragningar i sig (det är nationalism) utan att bekämpa exploatering och främja arbetarklassens kamp – ja, också att bekämpa diskriminering och rasistiskt förtryck såklart. Den lösning som oftast ligger närmast om hjärtat för vänstern är ju snarare då federalism och socialistisk samhällsomvandling.
Och det är anledningen till att jag menar att den internationalistiska vänsterns uppgift i dagens brännpunkter i nationalitetsfrågan – Katalonien, Kurdistan och så vidare – är att plädera för en federal och socialistisk lösning på konflikterna.
För en demokratisk vänsterregering i till exempel Spanien eller Irak hade det varit självklart att respektera deras rätt till att avgöra sin framtid och bemöta utgången med dialog istället för våld. Även om en internationalistisk vänster är av en annan uppfattning än separatisterna.
Saken är den att dessa självständighetssträvanden bottnar i en erfarenhet av förtryck och exploatering. Kurderna blev utan stat när de europeiska kolonialherrarna drog upp streck i kartan och delade upp Mellanöstern. Som minoritet i de arabiska, turkiska och iranska staterna har de i årtionden förbjudits att tala sitt eget språk, utsatts för etnisk rensning och massakrer samtidigt som de berövats oljeinkomster och ekonomisk utveckling. Självständighetsträvan handlar här om en strävan att inte leva under förtryck av en regim som inte representerar dem. Självständighet ses av separatisterna som en rakare väg till frihet än att förändra och decentralisera makten inom staten. Men det är sällan så enkelt. Det är oftast en blodig sak som river upp etniska motsättningar och driver ihop till exempel den kurdiska arbetarklassen med den kurdiska borgarklassen i en falsk gemenskap som inte gynnar de fattiga.
För kurder, araber och andra som tillhör en internationalistisk vänster handlar det istället om att förena arbetarklassen över etniska gränser i kamp mot förtrycket inom rådande gränsdragningar. I Spanien gäller det att ta upp kampen mot den spanska högerregeringen och föra fram ett vänsteralternativ som kan bemöta den ekonomiska krisen och garantera katalanernas lokala självstyre inom en federal stat. I Irak och Kurdistan handlar det om att förena arbetare och fattiga från alla folkgrupper till gemensam kamp mot både den korrupta Barzani-klanen och den sekteristiska regimen i Bagdad. En socialt rättvis och demokratisk ordning som garanterar kulturella rättigheter och lokalt självbestämmande för de landsdelar som eftersträvar det är den internationalistiska lösningen på nationsfrågan.
Arash Gelichkan
Ahmed Ishtiaq
■ För tio år sedan pluggade jag statsvetenskap för professor Ahmed Ishtiaq vars bok State, Nation and Ethnicity in Contemporary South Asia var en detaljerad skildring av förtryckta etniska minoriteter i konflikt med stater i regionen. Beskrivningarna var väldigt intresseväckande för en ung socialist och antirasist men jag hade svårt för hans skepsis mot upprättandet av egna stater som vissa av rörelserna kämpade för. I dag tror jag att jag hade förstått hans invändningar bättre.
