En liten bit av Sovjet i hjärtat av USA

Det är en smula märkligt att befinna sig i ett USA präglat av Donald Trumps dagliga galenskaper. Att mötas av Trumpsouvenirer när vi kliver av flygplanet på Newark. Av ständigt nya bisarra nyhetsrubriker.
Ännu märkligare är det att i detta politiska och sociala läge gå på en konstutställning sammanställd med anledning av att det i år är hundra år sedan den ryska revolutionen. En utställning med regimkritisk konst från Sovjettiden och dagens Ryssland. En utställning om hur kreativitet och kritiskt tänkande manifesteras under de mest problematiska sociala och ideologiska omständigheter. Och detta i Ohio. I hjärtat av USA.

Utställningen heter Red Horizon: Contemporary Art and Photography in the USSR and Russia, 1960-2010 och består av över 300 tavlor, fotografier och installationer från efterkrigstiden. Det är både vardagsskildringar, plastig popkonst och bitter regimkritik. Realism och surrealism. Skildringar av statens officiella bild och påbud i förhållande till det verkliga livet, så som det var.
Många av konstverken kanske sade något klart och tydligt i sin tid men talar inte särskilt tydligt till mig, idag. Andra verk är tidlösa. Särskilt fotografierna. Som Jurij Rybtjinskijs leende kvinna i ett kök där Lenin tittar ned från den stora statliga affischen på väggen 1976. Eller Andrej Chezjins Kharmasiada 1 från 1995 – en serie fotografier där ett ansiktes karaktärsdrag bit för bit retuscheras bort, såsom ”folkets fiender” retuscherats bort av regimen.
Sergej Leontievs dokumentärfotografier påminner om den konstitutionella krisen 1993, då konflikten mellan president Boris Jeltsin och det ryska parlamentet löstes med militärt våld och Moskva skakades av de dödligaste gatustriderna sedan revolutionen 1917.

När det gäller det mer satiriska utmanar Alexander Kosolapovs Hero, Leader, God, från 1985, gränserna mellan politiska, religiösa och kulturella ikoner och ställer frågan: är de alla lika ihåliga.
Konstnärsduon Vitalij Komar och Alexander Melamid kallade sig för en rörelse under de många år de arbetade tillsammans. I utställningen är det främst deras påhittade konstnär Nikolaj Buchumov som lockar fram skratt. Konstnärerna hittade en stor tavla i soporna och eftersom de inte kunde luska fram vem som gjort den, uppfann de Buchumov 1973, en ärlig och romantiske realist som förlorat sitt vänstra öga i slagsmål med en abstrakt konstnär och därför alltid målar in sin näsa, sedd från höger, i alla sina konstverk. Sedan målade de 63 tavlor där Buchumov betraktade de växlande årstiderna på en och samma plats. Alltid med näsan med i bild.
I övrigt är det inte mycket som får min blick att fastna eller min hjärna att börja fundera. Undantaget Leonid Sokovs tänkvärda Meeting of two sculptures – Lenin and Giacometti från 1990. Men det räcker inte. För att vara en utställning om konstnärligt skapande under förtryck saknas den verkliga udden. Därför är det inte heller utställningskonsten jag minns efteråt. Det är anslagstavlan där besökarna uppmanas att ”delta i konversationen”. Där hade någon målat en svart man som måltavla och skrivit We are not just another target – Black Lives Matter. Det är också den medelålders kvinnan som följer oss i hälarna och vill prata om varje konstverk. Hon som till slut utbrister:
– Have you ever been to Russia? Jag skulle aldrig våga åka dit. Jag är livrädd för Sovjet, precis som för Kuba. Scared to death!

Text och foto: Emma Lundström