Detroit – På spaning i de brustna drömmarnas stad

En industristad där industrierna har lagt ned. En storstad som har förlorat två tredjedelar av sin befolkning. En arbetarstad där den omfattande arbetslösheten leder till social och ekonomisk misär. En stad som en gång i tiden byggde bort bostadsbrist men där tusentals hus nu gapar tomma. Hur känns en sådan stad? Emma Lundström for till Detroit för att ta reda på det.

Vi rullar in i Detroit till tonerna av Sufjan Stevens album Michigan. Fluffiga moln vilar i den klarblå skyn. Längs gatorna står vart och vartannat hus tomt. Igenbommade och övervuxna eller gapande med glaslösa fönster. Dörrar som hänger på ett gångjärn och när som helst kommer att rasa ned på murkna förstubroar. Enorma lägenhetskomplex i förfall. Fabriker utan liv.
Motor city. Fords stad. Fabriksstaden som upphörde men aldrig tog slut.
På färden från Columbus, Ohio har vi sett alldeles för många enorma skyltar mot abort och för vapen. För frälsning. Vi har kunnat läsa att Jesus lever och att det finns bevis. I Detroit ser vi inga sådana skyltar, men på en byggnad står det med lysande vita bokstäver: EVERYTHING IS GOING TO BE ALRIGHT. Allt kommer att bli bra.

Vi har bara en dag. På Belle Isle simmar fiskarna runt, runt i sina trånga vattenburar på USA:s äldsta akvarium, invigt 1904. Ormbunkarna prunkar i orangeriet intill och en familj ber mig att ta ett gruppfoto med ett nyfött barn i centrum, modern rättar till sjalen över huvudet.
Både akvariet och orangeriet har rustats upp ganska nyligen. Under en tid stod allt och förföll. Förfallet har blivit en så vardaglig del av Detroit att det är svårt att veta om lyftkranarna på byggarbetsplatserna i city är kvarlämnade sedan många år tillbaka, eller om de faktiskt är i bruk. På många byggen har gräset börjat ta över. Halvfärdiga hus har gett upp om framtiden.
Trots detta verkar det ske någon sorts långsam upprustning, åtminstone i valda delar av staden.
Andra delar är så trasiga och ödsliga att varje bebott hus är som en fyrbåk av liv. Ödsligheten vilar på minnen, på sorger, på uppror. Upplopp och kravallerna som rasade i flera veckor. Bilindustrins kris. Den ekonomiska krisen som lamslog hela staden. Konkursen 2013, den största i USA:s historia.
Befolkningen har sjunkit till en tredjedel på 50 år. Arbetslösheten är skyhög. För fyra år sedan hade Detroit 78 000 övergivna byggnader, många av dem har rivits sedan dess. En fjärdedel av staden ska jämnas med marken i enlighet med ett federalt rivningsprojekt.

Saker, saker, saker. Ett helt kvarter belamrat med saker. Vi parkerar vid trottoarkanten och lägger allt av värde i bagageutrymmet eftersom det sitter en skylt på en lyktstolpe. Skylten säger att det inte tas något ansvar för stulna grejer eller förstörda bilar. Den som inte tar något ansvar är skaparen av det vi nu plötsligt står mitt i: The Heidelberg Project. Ett konstverk som har vuxit fram ur de trasiga resterna av ett bostadsområde sedan 1986 då konstnären Tyree Guyton återvände till sin barndoms gata, Heidelberg i Detroits East Side, och såg den sociala och ekonomiska misär som tagit över. Drogerna. Fattigdomen.
Träplattor med målade klockor på. Skohögar som för tankarna till Förintelsen. Trasiga, brända dockor i konstiga konstellationer. Kundvagnar, metallkrafs, utbrända hus omgjorda till en slags brutala skulpturer. En båt full av smutsiga, tilltufsade gosedjur. Ett kapell av smala, glest ihopspikade plankor med LP-skivor på lite här och var, öppet för vind och ljus.
Det var Tyree Guytons gamla Grandpa som fick honom att använda penseln som vapen. Istället för att förlora sig i gatans hårda värld, som tre av hans bröder, började Guyton att städa upp området tillsammans med kvarterets barn. Av skräpet de samlade ihop tog projektet sakta form. En konstinstallation i ständig förändring. Med syfte att skapa självkänsla och stolthet i ett av Detroits bortglömda och försakade distrikt. Att projektet inte vandaliseras är kanske det tydligaste tecknet på att Tyree Guytons dröm om att åstadkomma positiv förändring genom konst har lyckats.

En vit man står vid ingången till ett av husen längs den konstbelamrade gatan. Han upplyser alla förbipasserande om att han har ett eget konstprojekt och att alla gärna få ta bilder av just hans hus och lägga ut med en hashtag som talar om att det inte är Heidelbergprojektet. Det skaver. Vi går förbi.
Lite längre ned står en afroamerikansk man och pratar med ett gäng besökare. Jag tjuvlyssnar lite. Han verkar beskriva en vision. Kan det vara Tyree Guyton?
Vi strosar vidare på måfå och tappar bort varandra bland alla saker. Plötsligt ropar en äldre afroamerikansk kvinna uppifrån sin förstubro. Hon sitter i en rullstol med filt omkring sig och erbjuder oss att få signera hennes hus för en dollar och femtio cent. Hon är inte heller en del av Heidelbergprojektet förklarar hon, det här är hennes hus och hon har låtit folk signera det de senaste fem åren. Pengarna går till hennes egen rehabilitering.

På väg tillbaka mot bilen stöter vi på den afroamerikanske mannen igen. Jag frågar om det är han som är Tyree Guyton och han nickar jakande och frågar hur min dag är. Jag undrar om det skulle vara möjligt att göra en intervju och han säger att det inte går för sig eftersom allt sådant måste gå genom hans mediefolk. Jag får varken skriva eller spela in. Trots detta svarar han gärna på mina frågor.
Han berättar att han är utbildad konstnär och att han reser mycket nu. Bland annat har han ett projekt på gång i Philadelphia. Han visar en bild. En byggnad full av hans målade klockor. Tiden är viktig för honom. Det är därför Heidelbergprojektet är fullt av klockor.
– Tiden är överallt. Hon där borta sopar sin bro i tid, han där borta går i tid. Vi pratar i tid. Vi lever i tid och vi dör i tid. Allting sker i tid, säger han och pekar på vägen under oss där han har målat en massa olika symboler, bland annat klockor:
– De som kör här reser genom tiden utan att veta om det.
När jag frågar varför han började med Heidelbergprojektet pekar han på några människor som går förbi och tittar på all konst:
– För det här. Folk kommer hit från hela världen. Jag har hittat mitt livs mening.
Vi står vid en trädstam, jag följer den ljusa konturen upp mot toppen, där hänger tre kundvagnar uppochned.
– För att få folk att titta uppåt, säger han med sitt underfundiga leende.
Det har cirkulerat rykten om att projektet ska avvecklas. Men Tyree Guyton menar att det inte kommer att försvinna. Det kommer bara att förändras. Som allting annat.
Trots att vi inte har gjort en intervju, fast vi ändå har gjort en intervju, så poserar han gärna för ett foto. Han lyfter luren till en gammal telefon som står nära till hands på en stubbe och säger ”How you doin?!”
När jag på begäran förklarar att jag kommer från en socialistisk tidning knyter han näven, höjer den och säger:
– Power to the people.

Vi åker in till centrum och tittar på Michiganbyggnaden. Den som invigdes 1926 och står där Henry Ford en gång ska ha haft ett litet garage och byggt sin första bil. En gång i tiden fanns det en fantastiskt vacker teater i byggnaden. The Michigan Theater. The Marx Brothers uppträdde där. Nu är också den ett garage. Det sirliga taket är fortfarande kvar. Tyvärr kan vi bara titta in genom ett galler. Vi går och tar The People Mover istället. Tåget som går på en bana som är byggd på pelare och höjer sig några meter över staden. En anspråkslös sightseeing utan turistguide för några få cent.
Hela rundan tar omkring tolv minuter. En bit av resan ser vi över floden till Kanada. Detroit var en gång i tiden franskt.
Resten av kvällen besöker vi mest övergivna hus.
Vid Rosa Parks Boulevard står en kyrka med tillhörande skola och låter fåglarna flyga in och ut genom de trasiga fönstren. Nedfallna bitar av stuckaturen ligger på marken vid våra fötter. Kyrkan har stått tom sedan 2006 men är så förfallen och övervuxen är det är svårt att fatta att där har varit liv och rörelse så sent som för elva år sedan. På vägen dit ser vi rester av hela bostadsområden som jämnats med marken. Vattenposterna finns kvar. Annars ser det mest ut som lite oorganiserade parker. Växtligheten tar över när människorna försvinner.

Motown Market är bara ett skelett av sitt forna jag. Men strax intill en stor parkering, som tillhör ett så kallat Funeral Home, står två små hus som hålls vid liv genom att de har blivit museum. Det här var Motown Records. Grundat av Barry Gordy 1959. Det var hit de vallfärdade allihop och spelade in. Legenderna. Diana Ross och The Supremes, Smokey Robinson, Stevie Wonder, Jackson Five, Gladys Knight, Marvin Gaye. Det var härifrån musiken flödade ut i världen.
Vi står en stund och begrundar detta faktum. Men parkeringen är mörk och det är ganska kallt så vi åker till Dearborn – stadsdelen som Detroitmusikern Sixto ”Sugarman” Rodriguez sjunger om i låten Inner City Blues – och tar in på Americas Best Value Inn.
Det är så nedgånget att det inte alls är svårt att föreställa sig att Norman Bates från Hitchcocks Psycho spökar i korridorerna. Dessutom är det av någon anledning blod på glasrutan vid incheckningsdisken och den avflagnade toadörren i vårt rum har ett parti nära golvet som är upprivet så till den milda grad att det vid något tillfälle måste ha varit ett förtvivlat djur instängt i badrummet. Ett djur som har försökt klösa sig en väg ut. Men vi har fin utsikt över en bakgata.
Dearborn klassas som en ”no go zone” av högern i USA. Här bor flest muslimer i hela landet. En majoritet av dem röstade på Bernie Sanders i primärvalet 2016. Nu har de hamnat i skottelden för Trumps antimuslimska retorik. Affärerna skyltar med heltäckande kläder och få restauranger serverar alkohol. Det är lördag kväll och lugnt och vänligt på huvudgatan.

Den ”kontinentala frukosten” består av blekt kaffe, bittert te och rostat formbröd. Vi packar in oss i bilen och åker till The 8 Mile Wall i stadens norra del. Muren kallas också för The Wailing Wall of Detroit och byggdes 1941 för att ”skydda” och lyfta värdet på fastigheter i ett nytt bostadsområde för vita. För att främja rassegregeringen. En symbolisk skiljelinje som visade var gränsen gick. De som skulle hållas utanför och på avstånd var de andra, de svarta.
Muren står kvar som vittnesbörd. Den är inte särskilt hög. En stor del av den är täckt med muralmålningar. Love thy neighbour står det i en såpbubbla.
Idag är hela området främst befolkat av afroamerikaner. Liksom hela Detroit.
Vi lyssnar på Rodriguez när vi lämnar staden bakom oss.
Motor city. Motown. Så levande och okuvad, mitt i undergångsstämningen.

Text och foto: Emma Lundström