Dags för sopsortering i Nordens Neapel

Sopor. Foto: Trausti Evans cc-by

Den styrande politikerklassen i Stockholm åker ju flitigt på studiebesök både när och fjärran. Säkert har de varit i Neapel för att på plats se hur sophanteringen fungerar. Ett renhållningsarbete som sedan åratal kontrolleras av den lokala maffian. Staden betalar, sop­bergen växer och all ren­hållning har i stort upphört.
Till skott.
För snart 18 månader sedan flyttade vi till en närförort söder om Stockholm. I stort sett ett trivsamt område, mycket grönområden, lugnt stilla… en liten småsömnig idyll ett par långa stenkast från det av smålänningar och skånebördiga ockuperade Södermalm.
Men det var något som störde, om inte den himmelska friden så den jordiska…
I vintras upphörde all snöröjning. Stadens styrande hade i sin nit att efter sedvanligt upphandlings- och privatiseringsmönster lagt ut denna ytterst väsentliga uppgift till diverse intressenter. Uppdraget gick givetvis till dem som lade lägsta anbudet. Resultatet blev att många till åren komna inte kunde gå ut på en vecka, ibland längre.

Det företag som handhade snöröjningen hade som affärsidé att om de inte plogade, sandade, hackade bort isvalkarna… så hade de inga kostnader. Bara intäkter.
Av detta fiasko kan man tycka att de styrande i stadshuset, idag en så kallad rödgrön majoritet men efter nästa val kan det vara en annan, lärt sig något.
Vilket för oss tillbaka till Neapel och soporna.
För den första oktober var det klart med en ny upphandling, om sophämtningen. Det blev som det blev med snöröjningen. Det välskötta företaget Liselott Lööfs AB som skött sophämtningen fick inte fortsätta. Deras anbud kostade tydligen stadens styrande för mycket. Detta eftersom Lööfs både har kollektivavtal, justa löner och i övrigt helt ok anställningsvillkor.
Utan ”ansvaret” för renhållningen gick till det företag som lade lägst anbud. Samma affärsidé, som inom snöröjningen. Vi skiter i soporna, får frikostigt med skattepengar… direktionsvåningen på Allra kunde inte gjort det bättre.

Det gick tre veckor, utan sopbil i sikte, men så, efter 23 dagar kommer den. Killarna hoppar ur. Tittar en halv minut på sopberget. Ruskar lite på pallet och drar iväg utan sopor.
Och det var just det sopstrejken handlade om. Justa arbetsvillkor, löner och anställningsförhållanden hos sophögsentreprenörerna.
Men se det tyckte inte Stockholmspolitikerna sophämtarna var värda.

Vad vi som medborgare förlorar på upphandlings- och privatiseringsgungorna tar råttorna, kråkorna och skatorna in på karusellen.
För ett antal år sedan utgick ett påbud att vi alla skulle sopsortera. Men om vi nu gör det, måste vi väl ha någonstans att slänga soporna kan man tycka.
Den snabbaste och mest effektiva metoden är trots allt att fortsätta sopsortera.
I Stadshuset, bland privata entreprenörer, lobbyister…
Stockholm har kallats för Nordens Venedig.
Nu är vi Nordens Neapel, åtminstone när det gäller sophanteringen.

Kjell Pettersson