”Vi borde öva för fred, inte för krig”

Stina Oscarson. Foto: Johan Schiff cc-by-sa

Just nu pågår den stora militärövningen Aurora 17 där 20 000 soldater från flera länder, inklusive Nato övar krig runt om i Sverige. Internationalen har talat med dramatikern och fredsaktivisten Stina Oscarson, som menar att närmandet till Nato har skett på odemokratisk väg och att bara en rödgrön regering kan komma undan med en sådan här politik. Tyvärr är dagens fredsrörelse liten och svag, men utvecklingen går att vända.

 

Just nu pågår den stora militärövningen Aurora 17, då svenska soldater tillsammans med trupper från flera Nato-länder, inklusive 1500 amerikanska soldater, övar sig på ett fiktivt krig mot Ryssland. Internationalen har talat med dramatikern och fredsaktivisten Stina Oscarson, som är kritisk till krigsövningen och närmandet till Nato.
– När har vi sett en motsvarande så här stor fredsövning? Tänk om Sverige lade 500 miljoner kronor om året på att öva fred och diplomati, istället för krig. Jag skulle vilja se att man satsade på det. Men den kompetensen tror jag inte ens finns vare sig inom utrikespolitiken eller försvarspolitiken, säger Stina Oscarson och menar att om man rustar och övar för krig, så ökar också risken att det faktiskt kan bli krig.
– Säkerhet kan inte byggas genom militär upprustning i avskräckande syfte. När de som förespråkar övningen säger att den får människor i Sverige att känna sig tryggare, då ska man fråga sig hur det ryska folket känner sig inför den här militära uppvisningen så nära deras gräns. Det är mellan folken som fred måste byggas, säger hon.
– Det här är ett kraftigt ideologiskt vägval som hela den här övningen blir ett statement för.

Hur har det blivit så här, att vi har gått från en officiell neutralitet, till att öppet samarbeta med och närma oss Nato?
– Det är ett sluttande plan som har pågått i över två decennier. När kalla kriget tog slut började man diskutera hur försvaret skulle förändras, om vi behövde vara neutrala och att vi kunde samarbeta med Nato. De som förespråkade närmandet till Nato har ända sedan dess vunnit mark, säger Stina Oscarson.
– Och det ligger ju även i Natos intresse att knyta Sverige närmare sig. Så det här kommer från flera håll. Nato har successivt utvidgat sina positioner österut sedan kalla krigets slut, och i linje med det är Sverige av ytterst strategisk vikt. Så det här värdlandsavtalet är en enorm seger för Natos del. Helt plötsligt är det möjligt att placera trupper och bygga baser i Sverige.

Ett stort problem är att Sveriges närmande till Nato har genomförts utan att medborgarna har förstått vad som händer, utan demokratisk förankring, menar Stina Oscarson.
– Väldigt mycket av det här har skett utan offentlig debatt. Avtal har undertecknats innan de har nått offentlighetens ljus. Därför har också alla invändningar och protester kommit för sent. Det är verkligen ett undergrävande av demokratin och tilliten till demokratin, säger hon.
– Innebörden av de här avtalen är inte något man har skyltat med direkt. Många riksdagsledamöter hade inte ens läst värdlandsavtalet innan man röstade i våras. Det här avtalet ger faktiskt Nato möjligheten att placera kärnvapen på svensk mark. Och de som röstar om det, de som företräder det svenska folket, vet inte ens om det. Det är sorgligt tycker jag.
Hur ser fredsrörelsen ut idag?
– Den är väldigt splittrad och väldigt liten. Precis som det övriga civila samhället skulle jag säga. Hela det civila samhället har ju också genomgått en förändring och mer och mer börjat organisera sig som små företag som värnar sina varumärken, som hellre gör sin grej än att samarbeta. Det är ett problem om sakfrågorna blir mindre viktiga, säger Stina Oscarson.
Hon pekar också på en speciell händelse som en vändpunkt:
– Luften gick på nått sätt ur både den internationella fredsrörelsen och den svenska efter USA:s invasion av Irak 2003, för då såg vi ju gigantiska demonstrationer över hela världen. När USA trots protesterna invaderade Irak, då gav folk upp. Det jag tror är problemet är att kunskapen om hur man ska organisera en fredsrörelse är för liten. Vi har börjat ta för lätt på frågor om fred och demokrati, så att vi inte har underhållit den kunskap som behövs för att de här värdena ska upprätthållas. Det är jättelätt att sammankalla 10 000 personer till en manifestation en gång. Men det finns ingen strategisk plan för vad som händer sen, och då blir folk besvikna och tröttnar, säger hon:
– Därför måste man planera längre, det andra steget och det tredje steget i motståndskampen. Om man studerar icke-våldsaktioner genom historien så är det där kamper som tar decennier. Medan fredsrörelsen i Sverige ägnar sig alldeles för mycket åt att bara säga Nej. Det är otroligt dumt att gå ut och säga nej till Nato idag, skulle jag säga. Jag är emot Nato, men jag skulle aldrig gå omkring och bära en pin eller en flagga där det står ”Nej till Nato”, för att väldigt många människor idag ser Nato som den enda garanten för sin trygghet. Om jag då bara säger ”nej”, så drar jag undan benen för allt som den personen ser som tryggt. Man måste börja diskussionen någon annan stans. Vi måste uppdatera oss, vi borde ha tusen nya fredsmetoder varje år, på samma sätt som det finns tusen nya vapenmodeller varje år.

Hur kommer protesterna mot Aurora att se ut?
– Vad som är planerat är seminarier, debatter, några motdemonstrationer. Jag personligen kommer att fokusera helt på att det är ett misslyckande för fredsrörelsen att den här övningen äger rum. Vad ska vi göra nu, hur ska vi bygga framåt? Jag tycker att det är helt meningslöst nu att stå med plakat och säga ”Stoppa Aurora”. Det har vi vetat från början att det aldrig skulle gå. Vi måste vara smartare. Eller om vi verkligen menar allvar med att vilja stoppa Aurora, så gör vi inte det med några demonstrationer på ett torg. Då skulle det krävas sådana radikala tilltag att jag inte tror att någon av de som nu engagerar sig skulle våga göra det. Och frågan är om det hade varit det smartaste. Med tanke på hur starkt folkligt stöd Försvarsmakten har idag, borde man kanske tänka mycket mer långsiktigt, som jag ser det.

Är det verkligen så? Är stödet för Nato så stort i Sverige idag?
– Det står och väger om Nato. Men synen på Försvaret, att vi ska rusta upp och ha en stark militär, finns det en ganska stark opinion för. Majoriteten av partierna i Sveriges riksdag idag anser att säkerhet byggs med hårdare tag, säger Stina Oscarson.
– Men sen tror jag också att om beslutet om värdlandsavtalet med Nato hade tagits under en borgerlig regering, då skulle protesterna ha blivit gigantiska. Det finns en enorm intellektuell slapphet inom vänstern, tycker jag. Både närmandet till Nato som har skett under den här rödgröna regeringen, och även hela asylpolitiken, hade bemötts på ett helt annat sätt om det var alliansens politik. Då hade mycket mer folk stått på barrikaderna. Och det tycker jag är oroväckande, att man på nått sätt tror att samma politik är mer okej bara för att den förs av en rödgrön regering. Någon har sagt att det bara är socialdemokraterna som kommer kunna föra Sverige in i Nato, och jag tror att det är sant.

Går det att vända den här utvecklingen?
– Det är klart att det gör. Allting går att vända i historien. Men sen går det nog inte fort. Och jag vet inte hur och när det kommer att ske, men alla pendlar svänger förr eller senare, säger Stina Oscarson.
– Men motståndsrörelsen måste på allvar börja diskutera vilken form man ska inta, vilken kunskap som krävs av oss, och vilka metoder som är mest strategiska om man vill förändra det här.

Per Leander