Skarpt läge i Katalonien

Foto: ToshIko Sakurai cc-by-nc-nd

Katalonien är en region med ett eget språk och som hitintills haft en begränsad autonomi från centralmakten i Madrid. Spanien är de facto ett land som består av olika nationaliteter och där frågan om självständigheten från Spanien alltid varit på tapeten. Frågan har åter- aktualiserats under de senaste åren och självständighets rörelsen blivit allt större. Alex Fuentes ger här en bakgrund till den dramatiska utvecklingen vi sett i Katalonien de senaste veckorna.

 

I juni 2017 gick självständighetens anhängare vidare utifrån ett folkligt mandat i det regionala parlamentet och intensifierade planerna på att genomföra en folkomröstning om katalansk självständighet från Spanien. Omkring två tredjedelar av katalanerna vill att folkomröstningen ska äga rum. 6 september i år antog Kataloniens Parlament Ley de desconexión (Frånkopplingslagen) med syfte att genomföra en folkomröstning den 1 oktober. Den 7 september upphävde dock centralmaktens författningsdomstol detta historiska beslut. Det uppstod då en situation som innebar dubbla och motsatta legala juridiska implikationer. Spanska staten iscensatte repressiva åtgärder såsom juridiska processer och hot och trakasserier mot tusentals katalanska kommunfullmäktige ledamöter. Kataloniens regering anklagades för ”uppvigling” och de ansvariga för folkomröstningen fick ta emot höga böter som straff. Repressalierna fortsatte och den spanska militärpolisen Guardia Civil maskerade i rånarluvor stormade tryckerier i jakt på misstänkta valsedlar och valurnor inför den tillkännagivna folkomröstningen. Medier förbjöds att informera om folkröstningen eller att uppmana allmänheten att rösta. Posten hindrades att dela ut valsedlar och valmaterial konfiskerades samtidigt som offentliga myndigheter och enskildas hem utsattes för razzior. Fjorton höga tjänstemän från Generalitat (den katalanska regeringen) greps av polisen och Katalonien fick plötsligt politiska fångar. Guardia Civil stormade vänsterseparatistpartiet CUP:s högkvarter på Career Casp och beslagtog partimaterial. CUP är ett antikapitalistiskt parti vars profil kännetecknas av strävan efter självständighet, socialism och feminism. En tidigare införda lag, som press och allmänhet döpt till ”La ley mordaza”, munkavlelagen, innehåller en serie drakoniska bestämmelser som ger polis och domstolar svepande befogenheter. manifesterades nu i en större dimension.

Ley de desconexión, frånkopplingslagen, planerades träda i kraft om JA-sidan skulle vinna i folkomröstningen. Vid en eventuell JA-seger skulle den katalanska republiken vara rustad med en provisorisk statsförfattning under ett år. Under tiden skulle man driva en folklig konstituerande process vilket Parlament tidigare utlovat katalanerna. Därefter skulle man välja en Assemblea Constituent (Konstituerande församling) med uppgift att författa en slutgiltig konstitution som skulle bekräftas i en ny folkomröstning. Den spanska högerregeringens envisa auktoritära och repressiva hållning gav upphov till en massiv civil olydnad bland katalanerna. Den 11 september firades Kataloniens nationaldag och drygt en miljon människor gick ut på gatorna i en mäktig manifestation där man ännu en gång flaggade för självständigheten.

Spaniens konstitution från 1978 hyllar Spaniens ”enhet” och ”odelbarhet”, monarkin, den fascistiska flaggan, arméns roll, den katolska kyrkans privilegierade ställning liksom ett förnekande av Spaniens nationella mångfald. Övergången från Francodiktatur till demokrati kohandlades 1978 med socialdemokraterna för att kunna framställas som respektabel. Den gick i stort sett ut på att acceptera diktaturens grundvalar och bland annat godta ett tvåpartisystem där termen ”nationaliteter” infördes i författningen utan explicit innebörd. Sedan lade man till NATO-anslutningen, medlemskap i EU och nyliberalismen. Självständighetens dynamiska process i Katalonien, det som den spanska borgerligheten kallar ”den katalanska utmaningen”, är således ett uttryck för en brytning med en konstitution som bär diktaturens signum. Det regerande högerpartiet PP och socialdemokraternas PSOE har under lång tid omöjliggjort en övergång från en auktoritär nationalstat till en pluralistisk och demokratisk sådan. Den köpslagna politiska modellen från 1978 har nu fått sig en rejäl knäck. Katalonien har överflyglat postdiktaturens normerande laglighet för att upprätta en egen rättslig norm för att utstaka sin egen framtid och det med stöd av majoriteten i Kataloniens parlament.

Det regerande högerpartiets konfrontationslinje och undantagstillstånd utgör en kraftmätning vars utgång bara kan avgöras av styrkeförhållandena mellan centralregeringens repressiva polisiära styrkor å ena sidan, och katalanernas folkliga mobiliseringar liksom solidariteten från andra regioner i Spanien å den andra. Spontana folkprotester spred sig därför över hela Katalonien. Barcelonas folkkära borgmästare Ada Colau och Podemos gick ut till demokratins försvar och uppmanade till fortsatta protester. Barcelonas och Tarragonas hamnarbetare vägrade befatta sig med skepp som skulle användas för att inkvartera tusentals poliser med uppdraget att slå till mot folkomröstningen. Till och med Barcelonas fotbollsklubb Barça har tagit ställning för ett JA. Som läget ser ut nu återstår endast olydnaden och fortsatt kamp för rätten till självbestämmande. Försvaret av elementär demokrati och kampen mot den spanska statens repression innebär bland annat att katalanerna som vill folkomrösta har inget annat val än att ställa sig bakom Kataloniens Generalitat och Parlament. Det innebär i sin tur att det blir nödvändigt att förena en bred mosaik av politiska organisationer och fackliga och sociala rörelser för att sammanstråla i en gemensam front. Ställningstagandet står mellan två olika rättsliga vägar: antingen Kataloniens Generalitat och Parlament som står för rätten till bestämmande i demokrati eller den spanska statens centralism och repression.

Podemos, och i synnerhet den antikapitalistiska strömningen inom Podemos, har slutit upp bakom Kataloniens rätt till självbestämmande varför den spanska regeringen har nu även varnat och hotat Podemos. Kataloniens rättmätiga kamp är intimt förknippad med kampen för den katalanska republiken. Kataloniens sak är i första hand katalanernas men även spanjorernas och européernas sak. Demokratiska och progressiva krafter liksom antikapitalister och socialister runt om i Europa visar därför sin solidaritet med Kataloniens folk. Femtio EU-parlamentariker från sex olika grupper i 18 länder hävdar att folkomröstningen är ett ”legitimt politiskt krav” och kritiserar den spanska regeringen för maktmissbruk. EU-parlamentarikerna kräver ett omedelbart stopp för repressionen mot Katalonien. Enligt EU-parlamentarikerna är den spanska regeringens reaktion ”inte bara en kränkning av grundläggande demokratiska rättigheter utan en felaktig strategi för att lösa en politisk fråga”. Den katalanska polisen (Mossos d’Esquadra) har hamnat i en svår sits. Den har hittills inte öppet vågat gå emot centralmaktens direktiv men ha samtidigt kritiserats för bristande ”samarbete” och håller därför en mycket låg profil. Den katalanska polisen vill inte lyda order från Spanien. Det spanska inrikesministeriet har i dagarna bestämt att Kataloniens Mossos d’Esquadra ska lyda direkt under en ännu mer centraliserad polismilitär ledning med säte i Madrid för att stoppa folkomröstningen. Inrikesministeriet har även förstärkt strategiska militära regement. Flottan, artilleriet, infanteriet och kavalleriet hålls i insatsberedskap.

Den katolska kyrkan i Katalonien har tagit ställning och är för att folkomröstningen ska hållas och kräver att man måste ”respektera det katalanska folkets legitima aspirationer”. Spaniens regeringschef hävdar dock att central- makten redan stoppat folkomröstningen. Läget är onekligen skarpt. I skrivande stund står Kataloniens Generalitat fast vid sitt beslut att genomföra folkomröstningen den 1 oktober.

Alex Fuentes