Österbybruk vittnar om klassamhällets historia

Österbybruk i norra Uppland är Sveriges bäst bevarade vallonbruk, där man kan besöka den sista ännu fungerande vallonsmedjan som fortfarande ser ut som den gjorde på 1600-talet. Det var då vallonerna kom till Sverige som arbetskraftsinvandring från Vallonien i dåvarande Nederländerna, på uppmuntran av den svenska staten som värdesatte deras skicklighet i järnsmide. Järnmalmen bröts i närbelägna Dannemora gruvor och förädlades till stångjärn i smedjan med i princip samma metoder ända in på 1900-talet.
Här i Österbybruk föddes 1885 Karl Kilbom, en av grundarna och ledarna av Sveriges Kommunistiska Parti. Hans far Johan var smed och Karl hjälpte också till från ung ålder med det hårda och smutsiga arbetet i smedjan. ”De hygie­nisk­a förhållandena var i eldverken minst sagt miserabla”, berättar Kilbom själv i sina memoarer: ”Ugnarna och härdarna utstrålade många gånger olidlig hetta, vilket jämte det tunga arbetet förorsakade veritabla svettbad. Mellan arbetstempona torkade de genomvåta kläderna på kroppen. Plats för förvaring av ombyteskläder saknades totalt.”

Två skift bytte av varandra kontinuerligt var tredje timme och på så sätt hölls smedjan igång dygnet runt, med undantag för söndagarna. De täta skiftbytena gjorde att arbetarna aldrig eller sällan gick hem under veckorna, utan tillbringade sina pausar i labbyt i anslutning till smedjan. Där vilade man och dit kom smedhustrurna med mat till sina män och söner. Karl Kilboms mor Ebba dog i lungtuberkulos när Karl var liten och pappan gifte om sig och fick nya barn. Allt som allt hade Kilbom 14 syskon, varav fyra dog innan uppnådd vuxen ålder.
Lönen betalades i natura, då arbetarfamiljerna fick hämta ut ransoner av mjöl, mjölk, potatis, strömming och salt från brukspatronen. Alla arbetarfamiljer hade dessutom en egen jordplätt som ”var nödvändig för existensen. Utan dem skulle barnen ha svultit ihjäl”, skriver Kilbom och berättar hur familjerna efter ordinarie arbetstid i bruket, arbetade med sin jord. ”Arbetarna fick med boställena klara storparten av bruksägarens löneförpliktelser. Det mest upp­rörande var emellertid, att bostället räknades som en förmån. Att efter långt och tröttande arbete i industri, hantverk eller lantbruk tvingas arbeta ytterligare några timmar, för att inte familjen skulle svälta, det var en ’förmån’.”

Arbetarna bodde i enklare huslängor på andra sidan dammen mitt emot den stora slottsliknande 1700-talsherrgården där brukspatronen bodde. När Kilbom växte upp drevs bruket av familjen Lindman, vars son Arvid Lindman, född 1862, blev ledare för Högerpartiet (Moderaterna) och var Sveriges statsminister 1906-1911, och igen 1928-1930.
”Österby hade för mina förfäder under århundraden betytt arbete över vanliga mått men för de flesta av dem ändå medfört blott svält och umbäranden. Stort annat bjöd inte mina egna ungdomsår. För den lindmanska familjen betydde Österby bland annat grundläggandet av en stor förmögenhet, och för Arvid Lindman själv var bruket i någon mån utgångspunkten för landets högsta äreställen”, skriver Kilbom i sina memoarer.

När jag besöker Österbybruk en vacker sensommardag ser jag till min förtjusning att Karl Kilbom har fått en av huvudgatorna här uppkallad efter sig. Sen ser jag att det även finns en gata uppkallad efter Arvid Lindman.
Sverige är väldigt litet. Att ledarna för vänster- respektive högerpartiet föddes på samma ort och hade en sådan personlig relation till varandra, samt att klassmotsättningarna var så väldigt tydliga, är talande.
Att de nu 100 år senare har varsin gata som korsar varandra säger också mycket om vårt land.

Per Leander