Orosmolnen hopar sig över Kurdistan

► Den 25 september hölls folkomröstning i irakiska Kurdistan

► Omröstningen visade på ett stort stöd för självständighet

► Tyvärr kan den mycket väl sluta med en rejäl baksmälla

Det är naturligt för vänstern att lyssna på förtryckta folks vilja. Kurderna är sannerligen en förtryckt grupp kulturellt, politiskt och ekonomiskt. Måndagens folkomröstning visar att det finns ett stort stöd för självständighet bland kurderna i norra Irak. Men redan mullrar orosmolnen vid horisonten. Turkiet hotar med att strypa kurdernas oljeexport, Iran hotar med att stänga av vattenledningar och militära turkisk-irakiska maktdemonstrationer pågår. Fördömanden av de stater som vill missbruka sin makt och med våld tysta kurderna måste stå skarpa.

När den inledande nationalistiska yran har lagt sig kan det mycket väl sluta med en rejäl baksmälla. Krig, etnisk rensning och människor återigen på flykt. Arbetarklassen och de fattiga – såväl kurder och araber som assyrier, turkmener och andra – än en gång som förlorare medan fåtalet berikar sig.
Det mesta pekar tyvärr i den riktningen redan och hintar en viktig lärdom: nya gränsdragningar är inte alltid svaret på etniskt förtryck och orättvisor. Ibland skapar det fler problem än det löser. Vare sig analysen bottnar i en grovt utmejslad leninism, förenklad antirasism eller allmänt rättvisepatos är det sällan så enkelt. Nationell självständighet åt varje folk som önskar det framstod möjligen som rimligt i början av 1900-talet, under Tsar-imperiets fall och under de anti-koloniala befrielsekrigen.

Men delningen av Indien och Pakistan, bildandet av Israel och Jugoslaviens sammanbrott visar ju faktiskt att det inte
alltid är så självklart. Vi måste känna till de specifika omständigheterna. Till och med i Palestina är jag långt ifrån säker att två separata stater är en bättre lösning än en sekulär demokratisk stat för araber och judar. Och det är dessutom en mycket mindre komplex etnisk väv än i irakiska Kurdistan. Där är det inte så enkelt att det finns ett avgränsat område där kurder bor och ett annat där de andra bor. ”De andra” delar område med kurderna, de är assyrier, turkmener, azerer och araber och många har egna nationella strävanden. Ett syfte med folkomröstningen är att fastställa gränserna: där en majoritet vill avskilja sig från Irak ska Kurdistans gränser dras. Men det är inga gränser som regeringen i Bagdad och många i dessa områden kan tvingas till att erkänna. Med all säkerhet bäddar det för konflikter om det inte kan lösas förhandlingsvägen.

Bildandet av nya etno-stater eller ens etno-autonoma projekt i Öcalans anda innebär öppnandet av en Pandoras ask av etniska konflikter, balkanisering om man så vill. Fragmentering i små svaga etno-stater slår sönder varje möjlighet till antikolonial enighet mot imperialismen. De enögda kurdnationalistiska strävandena har öppnat dörren för den amerikanska invasionen av Irak och med den en lång räcka av problem vi möter i form av jihadism och ett Europa som kantrar mot högerpopulismen. Regionen har blivit ett Eldorado för västerländska oljebolag och intressen, det Kurdistan som
växer fram är ett ultrakapitalistiskt Dubai med udden riktad mot den kurdiska arbetarklassen.

Det är inte konstigt att USA även backat upp den kurdiska gerillan PJAK i iranska Kurdistan. Den iranska regimens förtryck har lett till baluchiska, azeriska, arabiska och kurdiska självständighetsrörelser. Tror vi att lösningen är nya stater så talar vi i Iran verkligen om ett nytt Balkan. Nej, låt oss stödja de kurder, araber, turkar och iranier av alla etniciteter som kämpar för ett demokratiskt, socialt rättvist samhälle som respekterar allas kulturella rättigheter och rätt till självbe- stämmande inom en gemensam stat. Den arabiska våren är död, säger vissa. Det som behövs är en folkens vår som sveper bort despoterna i Teheran, Bagdad, Damaskus och Ankara och inrättar en ny anti-auktoritär ordning. Bara under en sådan ordning kan kurdernas vilja till självbestämmande garanteras. Det finns ingen enkel genväg som stavas ensidig utbrytning.

Arash Gelichkan