Norges sossar sumpade segern

Foto: Tore Fjeld

► Uppsving för vänsterfrågor

► Arbeiderpartiet mittenvandrade till brakförlust

Det var många socialdemokrater som i somras viftade undan engelska Labours framgångar under Corbyn och istället pekade på Macrons franska framgångar. Att mittenvandring kunde vinna val minst lika väl som vänstersväng gladde en socialdemokratisk höger som blivit bekväm med att triangulera medelklassegment och hellre pratar statsmannaskap än folkrörelse. När hela projektet Macron nu sjunker ihop som en sufflé pratar de socialdemokratiska rösterna hellre om hur Skandinavien skiljer sig så mycket från både England och Frankrike att inga lärdomar alls kan göras (med andra ord: ingen anledning att ifrågasätta inslagen väg). Tur då att purfärska lärdomar blåser in från vårt västra grannland.
Det har varit en svajig högerkoalition som valhänt styrt Norge högerut i fyra års tid och det mesta pekade på att landet gick mot regeringsskifte. Förvisso har den ekonomiska utvecklingen för Norge styrts av oljeprisets fall snarare än regeringens politik – dessutom har det i modern tid varit notoriskt svårt för regeringar att bli återvalda i Norge – men det har varit fyra år av grumlig borgerlig soppa.

De högerpopulistiska skatte­kverulanterna i Fremskrittspartiet kunde se tillbaka på sin första mandatperiod vid makten och en tillvaro av konstant nedgång i popularitet. Valet 2013 var, trots att partiet nådde regeringsmakt, en enorm tillbakagång (från 22,9 procent till 16.3) och i årets val gick FrP bakåt med ytterligare en procentenhet. Detta till trots för att partiet lyckats kapitalisera stort på att hetsa mot migrationspolitiken efter hösten 2015. När Fremskrittspartiet beskrivs brukar man påpeka att partiet snarare skall jämföras med Ny Demokrati än med Sverigedemokraterna, men då skall man ha klart för sig att det samtidigt går att yttra åsikter i den norska offentligheten som sverigedemokrater aldrig skulle komma undan med.
Med vulgära utspel, personpåhopps-argumentation och ekonomisk högerkurs har högern regerat och dessutom lyckats driva igenom politiska förändringar som på sakfrågenivå har en förkrossande majoritet mot sig. Sjunkande sysselsättning, växande sociala klyftor, försämringar för dem som drabbas av arbetslöshet, avregleringar och utförsäljningar och dessutom regeringsföreträdare som gjort bort sig och gjort sig impopulära; ett gyllene läge för oppositionen, med socialdemokratiska Arbeiderpartiet spetsen, att vinna valet.

De tre mindre partierna på vänstersidan i Stortinget har också allihop lyckats växa i oppositionsställning. Senterpartiet har lyckats mobilisera landsbygdsväljarna på kritik mot regeringens regionalpolitik.
Det unga socialistiska Rødt, med rötter i det maoistiska AKP, siktade mot riksdagsspärren men lyckades knipa en stol på utjämningsmandat. En stor seger för partiet som lyckats använda sina kommunala platser och en ganska aggressiv skattehöjningslinje med skarp udd mot landets curlade elit.
Sosialistisk Venstreparti, som brukar beskrivas som Vänsterpartiets syskonparti, men som har sitt historiska ursprung som en vänstersocialdemokratisk utbrytning 1961 i protest mot Arbeiderpartiets Nato-politik, lyckades återhämta sig från de föregående usla valen. Partiet hade en liknande utveckling som svenska Vänsterpartiet med stora framgångar runt millennieskiftet och en tydlig inriktning på att samregera med socialdemokraterna. I det senare lyckades SV, vilket också nära nog utraderade partiets stöd i kommande val då SV svek sina kärnfrågor och ställde sig bakom allt från utvidgad oljeborrning till uppslutning bakom regeringens Nato-trogna utrikespolitik. Men i sina protester mot de ökande klyftorna har SV återtagit, inte siffrorna under storhetstiden, men väl sex procents stöd.

Oppositionen föll trots detta på Arbeiderpartiets oförmåga att utnyttja läget. Partiet undvek konsekvent att framställa sig som vänster och var tydlig med att man varken tänkte regera med Rødt eller med Miljøpartiet och istället sträckte ut handen mot det nyliberalerna i ”mittenpartiet” Venstre, vilket kostat dyrt i trovärdighet hos arbetarväljarna. Likaså har Arbeiderpartiet valt att lyfta fram värdefrågor framför intressefrågor och hellre pratat om högerregeringens (särskilt FrP:s) inkompetens än om sin egen politik. På så sätt har Arbeiderpartiet lyckats vända ett opinionsmässigt guldläge till att göra sitt sämsta resultat sedan 1924. Istället kunde en försvagad höger räkna sig som valets segrare.
Om det kommer att dras några slutsatser kring detta hos den svenska socialdemokratin återstår att se.

Johannes Jensen