Mellan hopp och förtvivlan

Gamla Stan i Stockholm söndag 24 september. Lyssnade på ett föredrag med en präst och teologie doktor. Det handlade om kristna och islamiska idéer om rättvisa. Både islam och kristendom gör anspråk på att dess teologi har insikter om det rättvisa samhället. Det var ett insiktsfullt resonerande anförande, tyckte jag. På slutet gavs det en stund för frågor. Tre män ville genast ta till orda och det tog inte ens en halv minut innan man förstod: tre militanta islamofober. Bara blotta tanken att det skulle kunna finnas något gemensamt hos dessa båda religioner utlöste en aggressiv och hatisk impuls hos dessa män.
Senare på kvällen hör jag nyheterna från valet i Tyskland i bilen och får reda på att Merkel tog hem segern, att socialdemokraterna gick tillbaka fem procentenheter och att även extremhögern tog sig in parlamentet. På morgonen hade jag sett en valaffisch på nätet från dessa högerextremister,
där en vit tysk höggravid kvinna ligger på rygg med halva magen bar. Texten lyder: Neue Deutsche? Machen wir selber. Trau dich Deutschland (Nya tyskar? Dem gör vi själva. Lita på Tyskland).

Jag är på väg till Norra Bantorget där de unga afghanska flyktingarna manat till en ”Minnesstund för dem som fallit offer för den svenska asylpolitiken”, för att minnas bland annat flera unga afghaner som inte längre väntar på att få stanna i Sverige. På väg mot Brantings staty där flyktingarna strejkar (de har strejkat mer än 40 dagar), ser jag LO-borgen. Jag finner det obegripligt hur LO:s Karl-Petter Thorvaldssons ännu inte förmått sig att gå femtio meter från där han sitter för att träffa de strejkande flyktingarna som vill bygga landet, med bland annat det fackliga stödet som SEKO-Stockholm redan gett dem.

Väl på Norra Bantorget möts jag av gripande allvar. Stearin- ljus formar några hjärtan och bakom dessa, bilder på unga människor. De finns inte längre, säger Fatemeh Khavari, talesman för flyktingarna. Med gråten i halsen och med tårar på kinden berättar hon hur flera av dessa unga killars hopp om ett nytt och tryggt liv i Sverige har släckts för alltid. De går inte i skolan längre; de har tagit sitt liv. Sorgen bland de närvarande går inte att ta miste på och den tryckande tystnaden utgör en anklagelse. Läget är allvarligt. Unga människor som flytt från ett inferno tappade hoppet och tog sitt liv i detta land där islamofobin sprider sig som pest. Undrar samtidigt om Migrationsverkets tjänstemän och regeringens ansvariga kan sova gott på nätterna. Tänker på Martin Niemöller och tänker tanken: först hämtade de muslimerna men eftersom jag inte var muslim … Jag går därifrån ännu mer övertygad, mer än någonsin, om att denna sjuka – kapitalistiska – värld måste förändras, att de många måste vakna och inse att nazister, högerextremister och xenofober i Europa måste stoppas innan fascismens stövel trampar på oss alla.

Alex Fuentes