”Det är lättare att sitta i fängelse om du har ett rent samvete”

Journalisten Ruslan Kotsaba med sina döttrar Kvitka och Zirka på Sverigebesök tidigare i sommar. Nu har han återvänt till Ukraina för att ställas inför rätta igen 15 september.

Den ukrainske journalisten Ruslan Kotsaba har redan avtjänat 1,5 år i fängelse för att han kritiserade den ukrainska statens krig mot den egna befolkningen. I mitten av september ställs han inför rätta igen, eftersom han inte har slutat att granska och ifrågasätta de ukrainska makthavarna. Internationalens Per Leander träffade honom när han var på Sverigebesök tidigare sommar.

 

Det är en vacker sensommardag när jag träffar den ukrainske journalisten och tidigare politiske fången Ruslan Kotsaba i Stockholm. Han har släktingar i Sverige och är på semester här med sina två små döttrar Kvitka och Zirka. Han säger att han vill ge dem ett fint minne av honom, ifall han tvingas i fängelse igen till hösten då han återigen ska ställas inför rätta som ”landsförrädare” hemma i Ukraina, och inte vet när eller om han någonsin blir fri igen.
– Jag tror att de ukrainska myndigheterna hoppas att jag ska stanna här och söka asyl i Sverige, eftersom de gav mig utresetillstånd, trots den stundande rättegången. Det vore bästa sättet för dem att tysta mig, för om de fängslar mig blir jag en symbol för det politiska förtrycket vilket är mer problematiskt för regimen. Och just därför tänker jag infinna mig i domstolen. Om man har ett rent samvete är det inget svårt att konfrontera sina domare, oavsett vad straffet blir, säger Ruslan Kotsaba.

Förföljelser, inklusive fängslanden och mord på regimkritiska journalister och andra oppositionella, inte minst socialister, sker systematiskt i Ukraina sedan regimskiftet 2015, då pro-västliga högerpolitiker som vill närma sig EU och Nato tog makten genom den så kallade Majdanrevolutionen. Men det som gör Ruslan Kotsabas fall unikt är att han ursprungligen var en anhängare av Majdan och sympatiserade med Ukrainas nya makthavare.
– Jag var med på Majdan i Kiev tillsammans med de tusentals andra demonstranterna som krävde den dåvarande pro-ryske presidenten Viktor Janukovytjs avgång vintern 2014-2015. Precis som jag var aktiv i den orangea revolutionen tio år tidigare, som också eftersträvade ett ukrainskt närmande till väst, berättar Ruslan Kotsaba.
Hans politiska aktivism går ännu längre tillbaka. Född 1966 i den västukrainska staden Ivano-Frankivsk i dåvarande Sovjetunionen blev han aktiv i den illegala antikommunistiska rörelsen som student på 1980-talet och medlem i ukrainska Helsingforskommittén.
– Hela mitt liv har jag kämpat för Ukrainas självständighet från Sovjet­unionen och Ryssland. Ingen kan säga att jag inte är patriot. Jag är antikommunist och förespråkare av en västerländsk liberal demokrati. Men det vi har fått nu i Ukraina är inte demokrati, säger han.
Ruslan Kotsaba började ifrågasätta utgången av Majdan när han såg de högerextremas inflytande över politiken, både i parlamentet och på gatan. Ultranationalismen genomsyrade hela samhället efter Majdan. De nya makthavarna införde diskriminerande lagar mot den rysktalande minoritetsbefolkningen, bosatta huvudsakligen i östra Ukraina, vilket ledde till att det uppstod en proteströrelse där, känd som Anti-Majdan. När Kiev skickade soldater såväl som frivilliga fascistbataljoner till östra Ukraina för att kväsa proteströrelsen, svarade lokalbefolkningen med att beväpna sig och till sist utbröt ett fullskaligt inbördeskrig.
– De sa att det var en rysk invasion i östra Ukraina och jag åkte dit som reporter för en av de stora TV-kanalerna 112-Ukraine. Men jag såg vad jag såg och kunde inte ljuga. Majoriteten av dem som slåss på rebellsidan är ukrainska medborgare. Det är ett fruktansvärt inbördeskrig där bröder dödar varandra, berättar Ruslan Kotsaba.

Hans rapportering ogillades av myndigheterna i Kiev som såg till att han fick sparken från TV-kanalen. Ruslan Kotsaba startade då en privat videoblogg på Youtube, där han uppmanade soldaterna att vägra inkallelseordern. I videon rev han själv sönder den inkallelse order han fått för att gå ut i kriget, trots att han redan var närmare femtio år gammal.
Några dagar efter greps han i sin hemstad Ivano-Frankivsk av säkerhetspolisen SBU och ställdes inför rätta i februari 2015 som ”landsförrädare”, ”spion” och ”utländsk agent”.
– Den som kritiserar makthavarna blir automatiskt beskylld för att vara antingen agent för Moskva eller folkets fiende. Det är stalinistisk tradition. Det är retorik från kalla kriget. Förut, på sovjettiden, så beskylldes oliktänkande för att vara västagenter, nu beskylls vi för att vara ryska agenter. Jag är ukrainsk patriot, jag stödjer Ukraina, men jag är emot det här kriget, säger Ruslan Kotsaba.
Åklagaren yrkade på 13 års fängelse men domen blev 3,5 år. Amnesty International klassificerade honom omedelbart som en samvetsfånge.

Hur var tiden i fängelset?
– Det svåraste var ensamheten. Jag hölls i isoleringscell i 524 dagar. En annan grej som var otäckt är alla sjukdomar som sprids i fängelset, som tuberkulos. Din hälsa försämras väldigt fort i fångenskap. Men det värsta var ändå ensamheten, säger Ruslan Kotsaba och fortsätter:
– På plussidan fick jag i alla fall mycket tid till att läsa. Jag läste mig igenom nästan hela fängelsets bibliotek, alla klassiker du kan tänka dig. I fängelset får du också perspektiv på livet. Du har tid att tänka och analysera vad du har varit med om och dra lärdomar av det. Men jag tror att alla politiska fångar, som känner att de har ett rent samvete, har det lättare att klara en fängelsetid än riktiga brottslingar. Vi vet att vi kommer att få rätt i slutändan, att vi är oskyldiga och att de som dömer oss idag själva en dag kommer att dömas. Om du inte blir nedbruten i fängelset, så finns det inget som kan bryta ner dig, säger han.

Efter 18 månader i fängelse benådades Ruslan Kotsaba sommaren 2016, som ett resultat av påtryckningar från Amnesty och flera EU-parlamentariker.
– Makthavarna trodde att de hade skrämt mig till tystnad, men så fort jag kom ut ur fängelset fortsatte jag mitt journalistiska arbete genom att ifrågasätta och kritisera de styrande politikerna och oligarkerna, säger Ruslan Kotsaba.
– Dessutom hade fängslandet gjort mig till en kändis. När jag greps hade bara ett par tusen människor sett min video­blogg, men nu är det flera miljoner.
Eftersom Ruslan Kotsaba har fortsatt att kritisera den ukrainska regimen anses hans benådning ha varit felaktig och hans fall har därmed överklagats till högre instans och ska tas upp i domstol igen den 15 september. Återigen riskerar han 13 års fängelse som åklagaren först yrkade på.
– I fängelset kan de tysta mig, men samtidigt blir jag en symbol, vilket på sätt och vis blir ännu farligare för regimen. Därför ser de hellre att jag lämnar landet än att de tvingas hålla en ny uppmärksammad rättegång. Ett annat alternativ, gud förbjude, skulle vara att jag blir mördad av Högra sektorn eller någon annan fascistisk terrorgrupp, vilket är ett öde som har drabbat flera journalister i Ukraina de senaste åren, säger Ruslan Kotsaba.
– Det handlar inte bara om mig utan om att även skrämma andra kritiska journalister till tystnad. Därför kan de inte låta mig gå fri.

Hur bemöts du av dina gamla vänner efter ditt frigivande?
– I min hemstad Ivano-Frankivsk i västra Ukraina märker jag att många har tagit avstånd från mig. Grannarna hälsar inte och folk går över till andra sidan gatan när de ser mig. Det känns hemskt så klart, men jag tror att de i grunden inte dömer mig utan snarare är rädda för att råka ut för samma öde. Det är en liten stad där folk känner varandra och skvallrar på varandra. Högerextrema partiet Svoboda har sedan länge den lokala makten där, säger Ruslan Kotsaba.
– Men i Kiev som är en mycket större stad och där folk inte är lika rädda, händer det däremot att folk kommer fram till mig och säger att jag är en hjälte. Det känns så klart bra.

Hur ser du på Ukrainas framtid?
– Jag vet att majoriteten av ukrainarna vill ha en fungerande demokrati och tror att ett närmande till Europa skulle innebära det. Men om det här är det de kallar ”europiska värdering”, så behöver vi inte Europa, säger Ruslan Kotsaba och menar att EU och USA har ett stort ansvar för att det politiska förtrycket i Ukraina får fortsätta.
– De styrande i EU vet mycket väl hur situationen är för journalister och regimkritiker i Ukraina, men de struntar i det. EU har investerat både prestige och pengar i att stödja Majdan och den nya ukrainska regimen, och man vägrar att erkänna att det har begåtts misstag. Attityden bland de styrande i väst om Ukraina är: ”Det är en skitstövel, men det är vår skitstövel”.
Men om man blundar för problemen som finns nu, riskerar man att det snart blir ännu värre i Ukraina, varnar Ruslan Kotsaba.
– Folket har haft förväntningar och krav på Majdan som inte förverkligas. Allt har bara blivit sämre och vi kan inte se något ljus i tunneln. Då växer ultrahögerns inflyttande. Makthavarna kan inte kontrollera alla högermiliser. President Porosjenko vet mycket väl i egenskap av den oligark som var med och finansierade både den orangea revolutionen 2005 och Majdan 2015, att det när som helst kan bryta ut ett nytt uppror mot honom, sponsrat av någon rivaliserande oligark. Nästa Majdan kommer att bli en katastrof för Ukraina, då tar de riktiga fascisterna makten.

Ruslan Kotsaba jämför situationen med utvecklingen i Ryssland 1917, fast åt motsatt håll.
– Efter besvikelsen med februarirevolutionen, då de nya makthavarna inte kunde leverera och folkets missnöje fortsatte att växa tog bolsjevikerna makten genom oktoberrevolutionen. Fram till dess var bolsjevikerna marginella, men de blev en riktig maktfaktor. Samma sak kan hända i Ukraina nu, men eftersom det inte finns någon vänster i det här landet så är det istället den radikala högerns inflytande som växer. Fascisterna är organiserade, beväpnade och har redan stridserfarenhet, säger Ruslan Kotsaba, samtidigt som han påpekar att vänstern i Ukraina idag helt är krossad.
– Visst finns det stark sovjetnostalgi fortfarande i Ukraina. I viss mån är det många gamla människor som drömmer tillbaka till tiden då de var unga, då gräset var grönare och himlen blå. Men det finns också en del saker som faktiskt har blivit sämre sedan Sovjetunionens fall. Statliga sociala rättigheter, fungerande sjukvård och billiga bostäder har tagits ifrån oss. De nya makthavarna, som genomför de sociala nedskärning­arna, ser därför sovjetnostalgin som ett hot mot dem och försöker förbjuda den genom ”antikommunist-lagarna”. Men du kan inte förbjuda folks längtan efter social trygghet och ett mer rättvist ekonomiskt system, säger Ruslan Kotsaba.
– Den nuvarande staten har ingenting att erbjuda folket annat än ”patriotism”, och alla politiker försöker överglänsa varandra i vem som kan vara mest nationalistisk. Därmed gräver de också sina egen gravar.

Text och foto: Per Leander