”Venezuelas djupa kris kan bara lösas av landets egen befolkning”

Om den borgerliga oppositionens våldsamma attacker i Venezuela skedde i ett annat land skulle de klassas som ”terrorism”. Den bild som dominerar i massmedierna av en korrupt och alltmer auktoritär regim som med våld angriper fredliga protestdemonstrationer är inte helt sann. Det skriver Rolf Bergkvist som menar att det är viktigt att ta ställning mot USA:s och andra regeringars planer att ingripa i och mot Venezuela. Samtidigt måste vi försvara den venezuelanska vänstern i dessa besvärliga tider av upptrappad högerterror, dramatiskt fallande reallöner, ökad fattigdom, utbredd korruption och risk för minskad demokrati.

Trots FNs uppmaning i fredags att respektera det allmänna val till en konstituerande församling, som hölls söndagen 30 juli, fortsatte dödandet i Venezuela. Med förra veckans dödsfall – ett tiotal bara under valdagen – handlar det nu om 120 personer. Av dessa har åtminstone 14 dödats av polisen, 27 har direkt eller indirekt orsakats av demonstranterna själva och 14 har skett i samband med plundringar av varuhus och andra byggnader. Vid ett fall satte plundrarna eld på ett varuhus och blev därefter själva innebrända. De återstående dödsfallen är fortfarande under utredning eller oklara. Siffrorna kommer från riksåklagaren, Luisa Ortega Díaz, som själv under våren riktat hård kritik mot president Maduros regering och tagit avstånd från valet av en konstituerande församling.
Men det finns andra bitar i det upptrappade våldet som bör påpekas. Den mexikanska dagstidningen La Jornada publicerade 22 juli uppgifter att oppositionen hittills har bränt 19 regeringsanhängare levande. Ett av de mest uppmärksammade fallen var lynchningen av Orlando Figuera den 20 maj. Han knivhöggs 6 gånger, dränktes in med bensin och brändes sedan levande av en grupp protesterande oppositionella i bostadsområdet Altamira i östra Caracas. Han dog på sjukhus 10 dagar senare. Andra omskrivna fall är Danny Subero, Pedro Josue Carrillo och ett par ungdomar i delstaten Lara. I de flesta fallen har offren varit svarta eller mörkhyade och antagits vara anhängare till regeringen.
För att komplettera bilden kan även nämnas att demonstranter från oppositionen 11 juli sprängde en bomb i Caracas med sju skadade soldater som följd, att en av högsta domstolens byggnader brändes av demonstranter den 12 juni och att ett förlossningssjukhus angreps den 17 maj. Vid ett angrepp på den militära flygbasen La Carlota i Caracas använde angriparna molotovcocktails och hemmagjorda granater och granatkastare. En av angriparna dödades av militärpolisen då han försökte slänga in en granat på flygbasen.
Lägg därtill den flygattack som genomfördes 27 juni mot inrikes- och justitieministeriet samt högsta domstolen. Polisofficeren Oscar Alberto Perez och en medföljande öppnade, från helikoptern de lagt beslag på, eld mot ministeriet där ett 60-tal journalister samlats och flög därefter till domstolsbyggnaden där 4 granater slängdes. Samtidigt med flygattacken släpptes en serie videoklipp på Instagram där Alberto Perez förklarade att han ingick i ett nätverk av officerare inom säkerhetsstyrkor och armen, som arbetar för att avsätta president Maduro.

I Sverige, liksom de flesta andra länder, skulle många av de våldsamma attackerna från den borgerliga oppositionen betecknas som ren ”terrorism”. Den bild som dominerar i massmedierna av en korrupt och alltmer auktoritär regim som med våld angriper fredliga protestdemonstrationer är inte helt sann.
Söndagens val av en konstituerande församling kommer knappast att lösa den akuta situationen, även om regeringen triumfatoriskt hävdade ett valdeltagande på över 8 miljoner (41,5 procent). Den borgerliga oppositionen kallade under valnatten omedelbart till nya, utomparlamentariska protester. Och fick omedelbart stöd av högerregeringar i Amerika och Europa. Redan förra onsdagen proklamerade USA:s regering att 13 offentliga personer – bland annat valkommissionens ordförande Tibisay Lucena – skulle utsättas för personliga sanktioner om valet genomfördes. Regeringarna i Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Costa Rica, México, Panamá, Paraguay och Perú fördömde under måndagen valet. EU-parlamentets ordförande, Antonio Tajani, likaså. Trump-administrationen i USA har aviserat att ekonomiska sanktioner mot president Nicolas Maduro kommer att vidtas.
Hur agerar då den venezuelanska vänstern i dessa besvärliga tider med upptrappad högerterror, dramatiskt fallande reallöner, ökad fattigdom, utbredd korruption och risk för minskad demokrati?

En del av vänstern (som börjat kallas “kritisk chavism”) tar öppet avstånd från Maduros regering. De har en analys av den aktuella situationen där de menar att den våldsamma striden står mellan den “gamla” USA-allierade kapitalistklassen, som tidigare kontrollerat och berikat sig på oljeexporten och den “nya” klass – “bolibourgeoisien” – som vuxit fram under de senaste 10 – 15 åren. Motsättningen mellan de båda delarna av borgarklassen handlar i grunden om kontrollen av fördelningen av inkomsterna från oljeexporten. De kritiserar regeringens avtal de senaste åren med stora, transnationella bolag om olje- och mineralutvinning (som de ser som en utförsäljning av nationella tillgångar) liksom de punktliga betalningarna av statsskulden till utländska finansbolag. Istället förespråkar de ett moratorium av skuldbetalningarna till utlandet, en utredning av hur skuldsättningen har tillkommit, att resurserna istället går till livsmedel, mediciner etc. De kritiserar även regeringens eftergifter till borgarklassen som möjliggjort en kapitalflykt på hundratals miljarder dollar. De ser valet av en konstituerande församling som en manöver av den chavistiska ledningen för att sitta kvar vid makten.
En konsekvens av denna analys är att de uppmanade till bojkott eller blankröstning I söndagens val, men samtidigt tog klart avstånd från den borgerliga oppositionens “omröstning” den 16 juli.

En annan del av vänstern (där man bland annat finner den lilla gruppen Luchas) betonar – trots en klassanalys som till viss del sammanfaller med de ”kritiska chavisterna” – däremot de uppenbara hoten från USA-imperialismen. En seger för den USA-allierade oppositionen skulle inte bara innebära en utförsäljning av de företag som nationaliserats under Hugo Chavez, ett avskaffande av alla sociala reformer utan också risken av ett kontrarevolutionärt blodbad som skulle få negativa följder i hela Sydamerika för en lång tid framöver. Trots sin kritik av den byråkratiska misskötseln, den otillräckliga inomkapitalistiska politiken (där återkommande eftergifter till företagarsektorn ingår) har denna del av vänstern fortsatt verka inom det regerande socialistpartiet, PSUV, och den chavistiska rörelsen. Deras bedömning är att regeringen fortfarande har ett stöd inom den folkliga rörelsen. De valde att ställa upp med egna kandidater (och program) till den konstituerande församlingen. Men i en intervju från början av juli påpekar en av Luchas ledare Stalin Perez Borges, att om det blir de nuvarande PSUV-topparna som väljs in i den konstituerande församlingen så kommer det inte att bli någon förändring.
För oss, här långt borta i Sverige, är en förstaprioritering knappast att ta ställning för eller mot den ena eller den andra vänsterståndpunkten, även om den diskussionen naturligtvis måste föras. Däremot är det viktigt att ta ställning mot USA:s och andra regeringars planer att ingripa i och mot Venezuela. Liksom mot den pågående terrorverksamheten som USA idag, mer eller mindre öppet, finansierar. Venezuelas djupa kris kan inte lösas av högerregeringar i Nord- och Sydamerika eller EU. De kan bara lösas av landets egen befolkning!

Rolf Bergkvist