”Om Sverige hjälper oss nu ska vi hjälpa Sverige imorgon”

Solen lyser snett in över Medborgarplatsen i Stockholm. Det är morgon och de unga människorna som har tillbringat natten på de långa trappavsatserna upp till Medborgarhusets portar sträcker på sig och gäspar. Folk kommer med frukostmat. Kaffe, bananer, mackor och pålägg. De asylsökande afghanska ensamkommande ungdomarnas sittstrejk är inne på tionde dagen. Och stödet bara växer.

Det började som en liten manifestation på Mynttorget. Den attackerades av nazister och tvingades av säkerhetsskäl att flytta till Medborgarplatsen. Nu har den vuxit till en historisk protest som fått svallvågor runt om i Sverige och uppmärksammats i andra delar av världen. De ensamkommandes kamp har knutits samman med andra kamper.
Ungdomarnas enda krav är de ska få träffa Migrationsverkets generaldirektör, Mikael Ribbenvik, och få ett löfte om att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas helt. Men från Migrationsverkets sida finns inget intresse av att besöka de strejkande. Ribbenvik valde istället att förra onsdagen per mejl meddela att även om läget i Afghanistan är allvarligt och har försämrats det senaste året, så är inte hela landet drabbat och utvisningarna kommer därför inte att stoppas.
Reza Orya Rezvani tycker att utvisningsavtalet mellan Sverige och Afghanistan är skamligt. Själv kom han till Sverige i november 2015 och fick uppehållstillstånd ganska snart eftersom han både är ateist och var politiskt aktiv i sitt forna hemland. Han har varit en del av sittstrejken sedan den började därför att han vet hur de ungdomar som får avslag mår.
– Situationen är jättetuff för dem. De mår väldigt dåligt. Jag vet också hur situationen är i Afghanistan genom mina vänner som är kvar där. Varje dag sker det explosioner i städer som Migrationsverket säger är säkra. Jag vill säga till Migrationsverket och till politikerna att de borde öppna ögonen och se vad som händer i Kabul, i Herat, i Mazar-e Sharif. Bara för några dagar sedan dödade talibanerna och IS över 60 barn, kvinnor och män i Mirzavalang i norra Afghanistan. De har tagit över 40 tjejer som sexslavar. Det är vad som kan hända de här ungdomarna om de tvingas återvända, säger han och tillägger att han också är orolig för vad som händer med dem som får avslag när de hamnar utanför det svenska systemet:
– De kommer inte att ha mat och ingenstans att bo och därför kan de göra något galet. Avslagen kostar så mycket för dem och det kostar så mycket för samhället.

I Afghanistan var Reza Orya Rezvani medlem i ett parti och var väldigt aktiv i en presidentvalskampanj. Han anser att de som har makten i Afghanistan är rasister:
– Jag har jobbat med dem, jag vet hur de fungerar. Å ena sidan stödjer de talibanerna och IS maktövertaganden. Å andra sidan visar de en helt annan bild för omvärlden. till västerländska. Jag tror att det är dags att visa den afghanska regeringens verkliga ansikte. Det är en rasistisk regering som har en djupgående diskriminering av minoriteter, särskilt hazarerna. De stödjer talibanerna och IS. De försöker inte skapa hållbar fred och en bättre ekonomi. De tänker mest på att ta makten och få så mycket pengar som möjligt från länder i väst. Det var väldigt skamligt att de kom hit till Europa och skrev under överenskommelsen. Det är en överenskommelse som rör tusentals människors liv.
Han berättar att sittstrejken startades av ett gäng tjejer. I början var de bara några stycken och hade varken mat eller filtar. Sedan fick de en massa hjälp och stöd. Nu har de fått både mat och annat nödvändigt och Reza Orya Rezvani hoppas att strejken kan leda till förändring:
– Jag hoppas att vi kan stoppa utvisningarna till Afghanistan. Tillsammans kan vi lösa det här problemet tror jag. Om vi inte finner en bra lösning och de som får negativt besked tar livet av sig så har det en dålig effekt på samhället och andra länders syn på Sverige.

Barack Elham reste upp från Göteborg för att delta i sittstrejken från början. Han har varit i Sverige i ett och ett halvt år och väntar fortfarande på besked om ifall han ska få uppehållstillstånd eller inte.
– Jag är här för att vi har rätt till ett liv utan rädsla, rätt att inte skickas tillbaka till ett land där vi kommer att dö. Vi är trötta på krig, säger han och berättar att han var mer positiv den första tiden här i landet. Då tyckte han det äntligen började gå lite bra för honom:
– Jag hade börjat ett nytt liv med nytt hopp, nya vänner, ny familj, nytt språk, nytt samhälle, ny kultur. Men det blev svartare sedan. Vi vill vara positiva personer i samhället. Om Sverige hjälper oss nu ska vi hjälpa Sverige imorgon. Vi ska betala tillbaka.
Det tog tre månader för Barack Elham att ta sig från Afghanistan till Sverige.
– Vägen är inte så lätt. Man väljer inte att ta den om man inte måste. Man riskerar livet. Jag har dött på vägen mer än tusen gånger men jag har liv här, nu. Vi hade ett hopp och det hoppet var att vi skulle flytta till ett demokratiskt land där det finns mänskliga rättigheter, där alla har samma rätt, alla är lika. Vi överlevde för att vi hade det hoppet, säger han och tillägger att han känner sig orolig nu eftersom han tror att politikerna inte kommer att ge ett svar som de strejkande kan acceptera. Ändå hoppas han att strejken ska leda till något bra, eftersom Sverige är ett demokratiskt land. För att behålla hoppet har han satt upp ett mål i sitt liv:
– Jag vill bevisa för mig själv att jag kan vara en viktig och positiv person i samhället. Att jag kan utveckla mig, vara modern och demokratisk. En människa som kan hjälpa andra. Jag vill att det här landet ska vara utan krig, att alla här ska vara säkra och inte behöva fly någonstans.
Han skulle vilja be beslutsfattarna att sätta sig in i hur beckmörkt det skulle vara om de själva förlorade sin familj.
– Vi har förlorat allt. Vi har ingenting i Afghanistan. Vi har börjat ett nytt liv här. Vi har lärt oss kulturen och språket, vi har respekt för det här samhället. Jag vill säga till dem som bestämmer: ni sitter i en varm soffa och fattar beslut om att skicka personer till Afghanistan där mer än 50 människor dödas varje dag. Där finns ingen säkerhet. Vi har lämnat IS och talibanerna bakom oss. Vi vill inte tillbaka. Var snäll och ge oss en chans att leva här, säger han och tillägger efter en stund:
– Man blir väldigt trött av att vänta ett och ett halvt år på ett svar som man inte vet vad det ska bli.

Klockan två ska det hållas presskonferens. De strejkande ska berätta vad som händer härnäst. Fler och fler människor samlas på torget. Journalisterna med sina kameror och stativ. Aktivister som deltar i strejken. Människor som bara slutit upp en stund för att visa sitt stöd.
Solen gassar. Det drar ihop sig.
Fatemeh Khavari är talesperson för de ensamkommandes nätverk Ung i Sverige och en av strejkledarna. Hon har själv uppehållstillstånd men har sagt att hon agerar medmänskligt. Presskonferensen börjar med att hon får ta emot blommor för sitt engagemang från de andra deltagarna. Sedan följer ett tal som levereras sittande och som till stor del handlar om strejkens nästa steg.
– Strejken slutar inte när skolorna börjar, den blir större. Den blir nationell. Vi kommer strejka i varje skola. De som åker härifrån nu lämnar inte strejken, de tar den med sig. På alla lektioner sitter vi på golvet. Vår oro och vår rädsla försvinner inte när vi går in i klassrummet, så vi strejkar även där, säger Fatemeh Khavari och förklarar att Medborgarplatsen fortfarande kommer att vara strejkens hjärta:
– Vi tänker inte lämna utan vi fortsätter sitta här tills samhället tar ansvar för oss. Härifrån skickar vi meddelanden till politiker och fortsätter driva kravet om att stoppa utvisningarna. Skillnaden är att vi har hela Sverige i ryggen när skolan börjar. När det händer stora saker och vi behöver samlas så kallar vi alla som kan till Stockholm. Här pumpar hjärtat, här kan vi samlas. Alla skolstrejker är våra händer och fötter. Vi blir en hel kropp, vi är ett. Tillsammans kommer vi att bli en av de största strejkerna i Sverige i modern tid.

Sara Ahmadi har en neongul funktionärsväst på sig. Hon har varit med alla tio dagarna. För två år sedan kom hon till Sverige. Hon är född i Afghanistan men har bott i Iran. Hon säger att kvinnans situation där hon kommer ifrån är hopplös. Att de räknas som mycket lägre än männen och att de inte får göra annat än vara hemma och ta hand om barn och laga mat. Flykten till Sverige var jobbig och hon menar att det är mycket svårare att fly som tjej än som kille. Mer utsatt. Tiden i Sverige vill hon inte prata om. Hon blir bara ledsen.
– Jag vill inte komma ihåg, säger hon och ögonen tåras.
I Afghanistan har hon ingenting. Hon hoppas att Migrationsverket ska lyssna på de strejkande och stoppa utvisningarna.
– Jag vill säga till regeringen: snälla lyssna på oss. Afghanistan är inte säkert. Där finns mycket krig. Man kan inte leva där. Jag är en tjej. Jag kan inte leva i Afghanistan. Där har jag inga rättigheter. De skulle döda mig.

Ali Zardadi står i solen på den konstgjorda gräsplätten nedanför Medborgarhuset. Han tillhör den förföljda minoritetsgruppen hazarerna och precis som Barack Elham kom han till Sverige för ett och ett halvt år sedan. Under flykten från Afghanistan skildes han från sin övriga familj. Han är 17 år och kom på nationaldagen ut med sin första bok på svenska: Ängeln och sparven. Den toppade omedelbart webbsajten Bokus lista över mest sålda och handlar om längtan efter de nära och kära, om rädsla, oro och framtidsdrömmar.
Han berättar att han reste under två månader för att komma till Sverige och att han är klar med utredningen på Migrationsverket. Beslutet har han ännu inte fått. Väntan är jobbig. Att inte veta vad som kommer att hända. Därför tycker han att det är fantastiskt att strejken vuxit sig så stor och att det skrivs om den i medierna:
– Svenska folket behöver få veta om vår situation, lära känna oss personligen och inte döma oss som en grupp.
Vi får sällskap av Marielouice Strömquist som gick med i gruppen Stoppa utvisningarna för drygt två månader sedan. Hon var den första vuxna på Mynttorget. En ensamkommande kille i Stockholmsområdet mådde dåligt. Han hade skurit sig i handlederna. De träffades för att prata och det slutade med att de blev en del av den första lilla samlingen på torget. De första som satte sig ned.
– Jag är fascinerad över engagemanget. Jag trodde inte att så många skulle sluta upp. Det är tråkigt att sådant här ska behövas, men jag är glad att få vara en del av det, säger hon och tillägger att det är bra att strejken nu sprider sig runt om i landet så att människor som inte har möjlighet att ta sig till Stockholm kan manifestera där de bor.
Marielouice Strömquist tycker att det är bra att de strejkande har tänkt om när det gäller skolgången eftersom det också ökar deras chanser att få uppehållstillstånd. Hon tror inte att Migrationsverket och regeringen kommer att lyssna på krav om asyl och amnesti men hoppas att det åtminstone ska gå att öppna upp en dialog om att stoppa utvisningarna.
– Eftersom det är Socialdemokraterna som är nyckelparti just nu så försöker jag och flera andra att påminna om Olof Palme: vart tog solidariteten vägen? Morgan Johansson får väldigt många mejl och brev just nu. Han hinner inte svara, säger hon med ett leende.

Ali Zardadi tror inte att Migrationsverkets chef kommer att komma till torget och stoppa utvisningarna. Men han tror att många har fått upp ögonen för att Afghanistan inte är säkert.
– Om jag hade haft ett bra liv i Afghanistan hade jag inte kommit hit. Jag skulle vara hemma och ha det kul. Afghanistan är kaos. Krig, bomber i hela landet. Det enda som Migrationsverket säger är att det inte är som Syrien. De säger att det finns några platser som är säkra i Afghanistan. Jag frågar: om till exempel Lund och Malmö var de enda säkra städerna i Sverige, skulle det gå att alla svenskar flyttade dit? Det är en omöjlig tanke fast det bara bor tio miljoner människor i Sverige. I Afghanistan bor det nästan 30 miljoner. De kan inte alla bo på samma plats. Migrationsverket kan inte lova att de säkra platserna kommer att fortsätta vara säkra. Men de erkänner inte det på grund av avtalet mellan Afghanistan och Sverige.
Samtidigt är Ali Zardadi mån om att framhålla att han som asylsökande är väldigt tacksam över all hjälp och allt stöd han har fått här i landet:
– Det är så många svenskar som har tagit hand om oss, som hjälper oss. Vi har blivit som deras egna barn. I min bok kallade jag dem för änglar och de förtjänar att kallas för änglar. Jag tror att det är dessa människor som är en av orsakerna till att svenskar är stolta över Sverige. De som är solidariska, hjälpsamma och snälla. De som ser sanningen, som ser helheten. De som känner invandrare som personer, inte som en grupp.
Det har blivit eftermiddag på Medborgarplatsen. Den tionde protestdagen går mot sitt slut. Men strejken fortsätter.

Text och foto: Emma Lundström