En prickskytts mardrömmar


Lång och smal är han. Saknar en framtand. Den krossades i kriget. Han var prickskytten som blåste huvudet av ISIS soldater. Han siktade och sköt utan en sekunds tvekan. Han sköt sönder sin tvekan genom att tänka på de yazidiska flickor som kastade sig nedför Sinjarberget för att inte våldtas av ISIS-soldaterna. Han har sprängt så många huvuden att han har tappat räkningen.

Men ett huvud kommer han aldrig att glömma. Det är det enda av dem som ger honom mardrömmar, som inte låter honom sova. Huvudets namnlösa ägare har inte låtit honom sova på ett och ett halvt år. Det här hände då han bevakade en militär mottagningsstation för flyktingar från ISIS-kontrollerade områden.

Han hade strikta order om att alla skulle kläs av. Den som inte klär av sig för att visiteras måste du skjuta, sa hans överordnade till honom. Dessa flyktingar från ISIS-kontrollerade områden kunde ju ha bombbälten, de kunde spränga sig i luften och döda alla, soldater, flyktingar och alla andra som var närvarande. I extrema situationer måste extrema försiktighetsåtgärder tas, sas det till honom.

Killen var inte mer än tretton. Han hade på sig en vit heltäckande dishdasha -kaftan som inte var vit längre av all flyktens smuts. De ropade i högtalarna att han skulle klä av sig. Visa att han inte hade ett bombbälte. Att han var en normal icke-explosiv tonåring som var på flykt. Men han lyssnade inte. ”Skjut honom”, sa hans överordnade. ”Nej, vi får vänta lite till”, sa min vän. De uppmanade pojken fem gånger på båda kurdiska, arabiska och turkmeniska. Men inget svar. Han bara fortsatte att gå, och le över att han äntligen hade nått fram. Att han äntligen var fri.
Detta leende, denna extas av frihet. Allt det där såg min vän genom kikarsiktet. Sedan tryckte han av. Och pojkens huvud sprängdes med det där magiska leendet av frihet. De undersökte hans kropp efteråt. Det var en normal tonårskropp. Mager, benig, späd. Utan något bombbälte. Men nu också utan huvud, leende, och frihet.

Vad skulle jag ha gjort i hans ställe undrar jag. Vilka icke-våldsmetoder skulle skydda de tusentals yazidier som hade sökt skydd på Sinjarberget, ifall min vän och en handfull andra människor inte hade försvarat dem, färgat sina händer med blod, sprängt huvuden. Har jag rätt att döma min vän? Borde jag hylla honom? Hade jag varit där, hade jag förmodligen också tittat på världen genom kikarsiktet och sprängt huvuden för att försvara mina samhällen, mina familjer, mina vänner, mina byar och städer.

Jag berättade en historia för honom för att han skulle förstå vad han hade försvarat.
När jag var tillbaka i Kurdistan för en kort tid sen klättrade jag uppför ett berg med min farbror Ahmad och min barndomsvän Mohammad. Vi gick uppför den smala stigen. Vi stannade vid en vattenkälla, kokade lite te, vi skymtade en orm som gömde sig snabbt för oss, vi tittade på det klara porlande vattnet, vi lade våra fötter i det kalla vattnet, vi rökte cigaretter. Vi talade om barndomsminnen. Vi drack te. Sen fortsatte vi uppåt. Strax innan vi var på toppen, valde mina medvandrare att stanna.
Jag fortsatte själv. När jag var uppe på berget kunde jag se den dal min farfar kom ifrån. Jag kunde se byn där han växte upp, jag kunde se honom framför mig vandra på samma stig som jag. Jag kunde se den dal där jag växte upp. Floden som flöt mellan Makok- och Kêwereş-bergen. Jag hörde hur vinden blåste och hur träden som hade satt sina rötter på branterna dansade i den.
Sedan böjde jag mig ner och kysste stenen som jag stod på. Allt det där varade i högst tio minuter. I dem kunde hela evigheten rymmas. Det var tio minuter av en total och klar känsla av hem.

”Utan dig hade dessa tio minuter varit omöjliga”, sa jag till min vän. Vi kramades och våra ögon tårades. Men pojken har börjat hemsöka mig också. Han kräver tillbaka sitt liv, sitt leende som var fullt av frihet, som varade så kort.

Rûnbîr Serkepkanî
Poet och människorättsaktivist