Utvisningshotade ungdomar i akut behov av boende

Ingrid Eckerman jobbar ideellt med att hjälpa ensamkommande flyktingungdomar.

Ingrid Eckerman jobbar ideellt med att hjälpa ensamkommande flyktingungdomar.

De som fyller 18 förlorar nu sina platser på ungdomsboende. Många måste avbryta sin skolgång och riskerar att bli hemlösa. ”Politikerna sviker, så vi vädjar till civilsamhället att ställa upp igen”, säger Ingrid Eckerman.

Många av de ensamkommande flyktingungdomar, huvudsakligen afghaner, som kom till Sverige för ett par år sedan, börjar nu fylla 18 år, vilket innebär att de förlorat sina platser på de ungdomsboenden där de hittills har inrättat sina liv. De tvingas istället att flytta till flyktingboenden för vuxna, ofta på helt andra orter. I vissa fall blir det helt hemlösa.
– När de fyller 18 så behöver kommunerna inte längre ha kvar dem, utan ansvaret tas över av Migrationsverket som skickar iväg dem till ett boende någonstans i Sverige där de får dela rum med flera stycken äldre män som i vissa fall är missbrukare, säger Ingrid Eckerman, pensionerad läkare som nu engagerar sig i att hjälpa ensamkommande flyktingungdomar.
– Är de i asylprocessen så förlorar de alla vänner och stödpersoner och hela det sociala nätverk de har. Har de kommit in på gymnasiet så förlorar de den platsen och kan inte fortsätta sin skolgång. De blir sysslolösa och har ingenting att göra, berättar hon.

Dessutom börjar ungdomarna nu också att få avslag på sina asylansökningar och utvisningar till Afghanistan har redan börjat.
– Först får de sina avslag, som kommer i olika omgångar, och så blir det överklaganden och nya avslag. När de har fått alla avslag ska de utvisas, och de som då inte åker som Migrationsverket säger att de ska göra, blir illegala och papperslösa. Och då behöver de hjälp att gömma sig, berättar Ingrid Eckerman.
– De som får avslag och inte vill åka har att välja att stanna kvar i Sverige som papperslösa och leva gömda eller som hemlösa. Så man kan räkna med att vi snart får väldigt många fler unga människor som bor på gatan. Vissa försöker dra ner i Europa, men de har ingen framtid där heller och blir tillbakavisade till Sverige och hamnar i förvaret tills de skickas till Afghanistan.
Hon förklarar vidare det orimliga rent logistiskt med de massutvisningar som Migrationsverket nu förbereder.
– Om man fortsätter med politiken som det är nu, så handlar det om 12 000 afghanska ungdomar som ska utvisas. Även om man lyckas skicka iväg 100 av dem varje vecka, så kommer det ta flera år att genomföra utvisningarna. Så hur man än gör så kommer de här ungdomarna att vara kvar i landet en lång tid framöver, samtidigt som de mår allt sämre av sin levnadssituation.

Hur kan den som vill engagera sig hjälpa till?
– Det handlar i första hand om att hjälpa dem att få tak över huvudet. Man kan upplåta en madrass eller en soffa eller ett sovrum. Det är viktigt att de kan bo kvar på den ort där de redan har börjat etablera sig, där de har börjat gå i skolan och har sina vänner och andra vuxenkontakter, säger Ingrid Eckerman.
– Man kan också bidra med lite matpengar. De har bara 61 kronor om dagen att leva på, vilket inte räcker till mycket, säger hon.

De flyktingungdomar som nu behöver hjälp att hitta boende är inte längre några främlingar i Sverige. De har redan bott här i ett par år och har börjat lära sig svenska, vilket gör det mycket lättare för den som vill engagera sig att tala med och lära känna dem. Man kan dessutom få referenser från andra som känner dem sedan tidigare, förklarar Ingrid Eckerman.
– De här ungdomarna har ju bott här i flera år redan, det finns ju folk som känner dem, det finns en god man, det finns lärare som kan tala om vad det är för personer, att de är schyssta. Så man kan få referenser på dem och träffa dem innan man bestämmer sig, säger hon.
– Man kanske också kan göra så att man går ihop några stycken på en ort och bildar ett nätverk så att också vi som hjälper ungdomarna kan hjälpa varandra.

I grunden är det så klart politikernas ansvar, förklarar Ingrid Eckerman, men eftersom att de gör så väldigt lite behöver ungdomarna nu stöd från civilsamhället.
– Tyvärr är det i nuläget alldeles får få som engagerar sig i detta. Vi vädjar till civilsamhället att ställa upp igen, så som många gjorde hösten 2015, eftersom att politikerna har satt sig i den här sitsen och inte vill ta ansvar för det, säger Ingrid Eckerman.
– Det är ju politiska beslut som ligger bakom detta. Regering och Migrationsverket skyller ansvaret på varandra. Men även om riksdagspolitikerna inte gör något, så ställs lokalpolitikerna plötsligt inför det faktum att de har en massa hemlösa ungdomar som bor på gatorna. Lokalpolitikerna har börjat inse att de får ta effekterna, säger hon.

Per Leander