När G20-cirkusen kom till stan

Ledaren # 28 2017

► Viktiga protester hamnade i bakgrunden

► Polisen bäddade för kravallerna

► Vi får inte låta våldet ta fokus

 

Det är så mycket man skulle önska att debatten efter förra helgens G20-möte i Hamburg skulle handla om: människors vrede över sin maktlöshet, protesterna mot hur världens mäktigaste människor beslutar över våra liv och vår framtid utan att behöva stå till svars för sina handlingar, hur de kommit att befinna sig så långt ifrån folket de styr att städer stängs ned för att ordningen skall kunna bevaras. Så många människor som hade samlats för att göra sina röster hörda bara för att hamna helt i bakgrunden när allt fokus lades på kravaller.
Nu är det inte alls obegripligt att upploppen, som främst utspelade sig i vänsterstadsdelen Sankt Pauli hamnade i medialt fokus. Våld och kaos triggar ju våra känslor var vi än må ha våra politiska sympatier – men det är heller ingen slump att högermedia med illa dold entusiasm hugger in på ämnet, med svartmålning, fördömanden och moralism.

För högern, som för en stund fann sig tvungen att hantera frågan om de svenska nazisternas närvaro på Gotland, är det uppenbarligen skönt att få återgå till den gamla ordningen. Nu kan man återigen jämställa vänsteraktivister med nazister och IS-krigare och extremiststämpeln lägger sig som en blöt filt över varje försök att förklara eller förstå samtidens politiska processer. Och det är förstås tacksamt med tanke på hur svårt det är att på rationell grund förklara dagens politiska ordning. Ena sekunden skall vi alla vara beredda att dö för varje människas yttrandefrihet, nästa sekund skall alla friheter inskränkas i trygghetens namn. Ena sekunden är politiskt våld det mest avskyvärda vi kan föreställa oss, nästa sekund kan vilket blodigt krig som helst försvaras med hänvisning till högre ideal. Ju svårare det blir att försvara alla motstridiga åsikter och värderingar, ju högre kräver man allas fördömanden och dikterar att alla försök att förstå eller analysera är detsamma som att ursäkta.

Efter år av erfarenheter där polisen utvecklat strategier för att minska mängden kaos och konfrontationer på gatorna bestämde man sig plötsligt 2017 för att tvärvända. Vad resultatet skulle bli kunde vem som helst, och förmodligen även polisledningen, ana på förhand. Nu motiveras repressionen genom att peka på de upplopp som blossade upp just som en följd av polisens konfrontativa strategi. Ut flyger alla analyser av makt och maktlöshet och diskussionerna om polisens strategier att stänga ute Hamburgs invånare från deras egen stad, hur myndigheterna redan på förhand hade siktet inställt på konfrontation och batongmakt. Samhällsklimatet tål nämligen inte saklig debatt och manegen skall krattas för repressiva lagstiftningar.

Ur svenskt perspektiv är det lätt att dra paralleller till EU-toppmötet i Göteborg 2001 där det ensidiga fokuset på kravaller fick illusionerna att rämna för en hel politisk generation, som trott att deras ilska och oro faktiskt betydde något. Nu, liksom då är läxan uppenbar, inte minst inför toppmötet i Göteborg i höst: etablissemanget ger oss aldrig chansen att förklara oss, aldrig utrymme att begå misstag. Vi får inte låta våldsprovokationerna sabotera breda folkliga mobiliseringar.