Den samhällskritiske zombie-pappan

Skräckfilmsregissören George Romero dog den 16 juli, 77 år gammal. Han var inte bara zombiefilmernas fader utan lyckades dessutom under ett halvt sekel hålla genren vid liv och förnya den genom att hitta nya samhällskritiska infallsvinklar, även om hans senare filmer inte höll samma kvalitet som de tidigare, menar Per Leander.

George Romero, den amerikanske regissören som skapade den moderna zombiefilmen, har nu lämnat jordelivet. Hans undergångsscenario, i vilket de döda vaknar till liv och ger sig på de levande som i sin tur då också förvandlas till zombier, är numera standard i skräckfilmsgenren, där Romeros zombie-koncept har kopierats oräkneliga gånger i andra filmer, TV-serier och datorspel.
Romeros filmer kan ses som lättsmält skrämselunderhållning, med sina billiga effekter, amatörskådespelare, och till synes enkla handling. Men filmerna har också tydliga politiska budskap och tar sig an frågor som rasism, konsumism, kapitalism och individualism. Trots att det framför allt är hans tidiga banbrytande filmer som är mest kända och unisont hyllade av fans och kritiker, fortsatte George Romero att utveckla sin samhällskritik genom att hitta nya och ofta förvånansvärt aktuella infallsvinklar.

Det hela började 1968 med Night of the Livning Dead, en anspråkslös svartvit liten skräckfilm i långsamt tempo som nästan helt utspelar sig runt en kyrkogård i en amerikansk småstad, där de döda plötsligt har stigit upp ur sina gravar och vandrar runt i jakt på levande människors kött. Romeros zombier rör sig långsamt och stelt, vilket till en början gör det möjligt för de jagade att springa ifrån dem. Men i takt med att zombierna blir fler och fler blir de svårare att undkomma. Överlevarna barrikaderar sig i en bondgård, där det uppstår konflikt om utrymmet och makten, samtidigt som zombierna samlas utanför och börjar försöka ta sig in.
Huvudpersonen och filmens hjälte Ben spelades av den afroamerikanske skådespelaren Duane Jones, vilket sågs som ett radikalt ställningstagande från regissörens sida i en tid när rasismen fortfarande var stark i USA och de svarta kämpade för sina medborgerliga rättigheter. Att Ben i slutet av filmen dödas, inte av zombierna, utan av en vit lynchmobb, är också en tankeställare.
Night of the Livning Dead, som nu är en kultklassiker och räknas som en av filmhistoriens 100 viktigaste filmer enligt Library of Congress, fick huvudsakligen negativ kritik när den kom 1968. Men filmen blev en kommersiell framgång, även om George Romero på grund av ett dåligt skrivet kontrakt med distributörerna, själv knappt fick något betalt för sitt verk.

Det tog tio år innan George Romero gjorde sin nästa zombiefilm, Dawn of the Dead som kom 1978, nu helt i färg. Världen har blivit lite större och det står klart att zombiesmittan har spridit sig till alla större befolkade områden i USA. Våra nya huvudpersoner tar därför sin tillflykt till ett övergivet köpcentrum utanför staden Philadelphia, där de barrikaderar sig och hoppas få vara ifred. Som en bonus har de tillgång till all mat de behöver för en lång tid, och kan dessutom fritt gå runt och plocka bland de övergivna butikernas andra varor och lyxartiklar. Något som med tiden dock leder till tristess istället för konsumtionslycka.
Men till deras förfäran börjar de döda snart att självmant söka sig till köpcentret. De viljelösa zombierna har nämligen ett rudimentärt minne som får dem att vallfärda i flock till de köpcentrum som de regelbundet brukade besöka när de levde. ”De har hittat oss”, säger en av de mänskliga hjältarna när zombierna börjar samlas utanför köpcentret och försöker ta sig in.
”Nej. De är ute efter själva platsen. De vet inte varför. De bara minns. De minns att de brukade vilja vara här inne”, säger en annan av huvudpersonerna, varefter det utbryter en strid mellan de levande och de döda om rätten till köpcentret. Filmen kan därmed ses som en kritik mot konsumismen och materialismen. Så väl de hjärndöda zombierna som de levande människorna tänker bara på att shoppa.

I Day of the Dead, den tredje filmen i serien från 1985, har zombieapokalypsen nått sin kulmen och den mänskliga civilisationen är till stor del utplånad. Om föregångaren Dawn of the Dead hade en del färgsprakande och humoristiska inslag – som till exempel pajkastning på zombierna i köpcentret – och en känsla av att det trots allt finns hopp kvar för mänskligheten, så är Day of the Dead desto mörkare och dystrare. Bara de hårdaste och mest brutala människorna har överlevt och det som återstår av staten är en grupp militärer som styr som krigsherrar över de andra överlevarna.
Day of the Dead kan ses som en stark kritik mot den militariserade staten, så som den gestaltar sig i dess råaste form. En annan viktig aspekt av filmen är att zombierna nu nästan framstår som mer mänskliga än de kvarvarande människorna. En stor del av filmen utspelar sig i en klaustrofobisk underjordisk bunker, där några vetenskapsmän förgäves arbetar med att försöka hitta ett botemedel genom att experimentera med tillfångatagna zombier. Men det finns inget hopp.

Day of the Dead såg ut att bli George Romeros sista zombiefilm, då publikens intresse för genren plötsligt dalade. Det skulle dröja 20 år innan Romero fick möjlighet att fortsätta göra sin zombieserie, ironiskt nog efter att en yngre generation filmskapare hade börjat inspireras av hans gamla filmer och gjorde zombierna populära på vita duken igen runt år 2000. Kanske var skräcken för en stundande samhällskollaps i samband med millennieskiftet en förklaring till att genren fick nytt liv igen.
De två mest framgångsrika exemplen är Danny Boyles mycket välgjorda 28 dagar senare från 2002, och inte minst Zack Snyders remake av Romeros egen Dawn of the Dead 2004, den om köpcentret fast nu i turbo-tempo. I båda fallen hade zombierna nämligen uppdaterats till snabbt springande monster, till skillnad från Romeros klassiska av likstelhet långsamt gående figurer. Dessutom blev den brittiska zombie-komedin Shaun of the Dead av Edgar Wright en stor hit 2004.

Biopublikens nyuppväckta fascination för zombieapokalypsen gav också George Romero en möjlighet att år 2005 återvända till sitt eget universum och göra sin fjärde film Land of the Dead. Nu har de överlevande människorna accepterat sitt öde och försöker att leva så gott det går i en värld som till stor del har tagits över av zombier. Filmen utspelar sig i resterna av Pittsburgh, George Romeros egen hemstad, som under hans ungdom var en blomstrande industristad och symbol för den amerikanska drömmen, men som sedan början av 2000-talet har drabbats av nedskärningar, arbetslöshet och förfall.
Land of the Dead är också den film som är mest tydlig i sin kritik av kapitalismen och klassamhället. Staden styrs av affärsmannen Kaufman (spelad av Dennis Hopper) och de rika bor i ett torn där de har förskansat sig och fortsätter att leva sina liv i överflöd, klädda i pälsar och diamanter, med betjänter som serverar champagne och lyxmåltider, samtidigt som denna överklass försöker ignorera zombiekaoset och den allmänna misären i världen utanför. Underklassen lever mera utsatt nedanför tornet. Till sist börjar dessa fattiga människor på gatan att revoltera mot överklassen i tornet och kräva sin del av kakan, varpå kapitalistskurken Kaufman, som ett eko av USA:s dåvarande president George W Bush, förkunnar att: ”Vi förhandlar inte med terrorister”.

Med Land of the Dead nådde George Romero på många sätt sin topp, även om många kritiker skulle säga att de tidigare filmerna är bättre. Hans två sista filmer Diary of the dead från 2007, och Survival of the Dead från 2009, är i alla fall de klart sämsta i serien. De lider också av den snåla budgeten, då inget större filmbolag längre ville vara med och producera Romeros filmer, så att han till stor del fick finansiera dem själv.
Medan Survival of the Dead mest känns som en urspårad actionfilm, har Diary of the dead åtminstone en intressant och originell idé som visar att Romero fortfarande hängde med och lyckades spegla sin samtid. Nu är temat nämligen internet och sociala medier, samt tanken att vem som helst kan bli “journalist” med sin egen blogg och videokamera. Vi får följa en grupp ungdomar som inser att staten och de stora medierna ljuger och försöker tysta ner konsekvenserna av zombieapokalypsen för att hålla folk lugna. De börjar därför själva dokumentera vad som händer och förmedla ”sanningen” till internetpubliken, samtidigt som de jagar like:s och delningar i sociala medier. Och medan de köttätande zombierna visserligen är ett stort problem för överlevarna, framstår den kvarvarande staten i form av militären som det verkliga hotet mot människorna.

Trots att George Romero har haft ett enormt inflytande på en hel generation filmskapare (inte bara vad gäller skräckfilmer), fick han själv med tiden allt svårare att göra de filmer han ville göra. I en av hans sista intervjuer från 2016 säger Romero att Night of the Living Dead, hans genomslagsfilm från 1968, aldrig skulle kunna gå att göra idag, då en sådan idé aldrig skulle få finansiering från filmbolagen.
Zombien, som den framställs i George Romeros filmer, är inte i sig en ond varelse, utan har mera drag av ett hungrigt rovdjur som agerar utifrån instinkt. Ondskan finns istället bland de överlevande människorna i deras egoism och maktbegär, som får dem att kämpa mot varandra och upprätthålla förtryckande strukturer.
George Romero blev 77 år gammal. Må han vila i frid.

Per Leander