Borgerliga media hycklar om Venezuela

Beväpnad högerdemonstrant i Venezuela

Beväpnad högerdemonstrant i Venezuela

Den borgerliga oppositionen i Venezuela har sedan Hugo Chavez kom till makten 1998 bekämpat den bolivarianska regeringen med alla medel. Kuppförsök, ekonomisk krigföring och gatuvåld har varit några av metoderna för att sätta press på de sittande regeringen, tvinga den att vidta impopulära åtgärder för att på så sätt misskreditera regeringen och försvaga dess sociala bas. Högeroppositionens försök att störta regeringen har fortsatt även sedan Nicolás Maduro tog över 2013. Det senaste försöket tog sig uttryck i form av en inte särskilt framgångsrik ”folkomröstning”. Men enligt borgerliga medier var rådfrågningen, som saknade konstitutionell betydelse, en ”styrkemanifestation”. Fredrik Persson har tittat närmre på folkomröstningen och hur den skildrades i mainstream-media.

Söndagen den 16 juli organiserade den venezuelanska högeroppositionen en rådfrågning, ”folkomröstning”, i vilken man ville få stöd från folket för tre krav: ett nej till den konstituerande församling som ska väljas den 30 juli, ett ja till att militären ska ingripa till det högerkontrollerade parlamentets fördel och ett ja till att nyval ska hållas och en nationell samlingsregering bildas. Folkomröstningen var organiserad av oppositionen helt på egen hand, den hade ingen konstitutionell betydelse, men syftet var att få till ett folkligt avståndstagande från president Nicolas Maduro.
För oppositionen var förväntningarna gigantiska. Oppositionsledaren Maria Corina Machado tyckte i förhand att en lämplig liknelse var Berlinmurens fall eller störtandet av Saddam Hussein. Man räknade med 14 miljoner röster eller i alla fall 11 miljoner.
Det totala valdeltagandet, om vi ser till oppositionens officiella siffror, blev 7,1 miljoner röster. TT-Reuters benämner i en artikel, publicerad i Dagens Nyheter, detta som ”en anmärkningsvärd styrkemanifestation”. Man citerar analysfirman Torino Capital som säger att ”resultatet verkar bekräfta att oppositionen lätt skulle besegra regeringen i ett val.”
Dessa påståenden må stämma överens med högeroppositionens egna uttalanden efter att resultatet tillkännagivits, men knappast med verkligheten. 7,1 miljoner röster är visserligen inget uselt resultat men knappast någon framgång heller. Det är långt sämre än vad oppositionens spekulationer sa i förhand och rösterna skulle inte räcka för att avsätta Maduro, som fick fler röster i presidentvalet 2013. Det är också faktiskt mindre än vad högeroppositionen fick 2013.

Ett annat problem med TT-Reuters artikel är att oppositionens officiella siffror automatiskt tas som en sanning. Men själva röstningsförfarandet och resultatet har inte kunnat kontrolleras av oberoende observatörer, några sådana hade inte ens oppositionen bjudit in, förutom ett gäng latinamerikanska högerledare. Resultatet kan inte heller styrkas eller mätas i efterhand då oppositionen valde att förstöra valmaterialet. Rapporter har kommit om folk som röstat flera gånger och om hur vallokaler nästan var tomma redan på eftermiddagen, vilket är märkligt med tanke på antalet röstande.
På Dagens Nyheters ledarsida förmedlar man också okritiskt högeroppositionens siffror. Martin Liby Alonso skriver om”folkomröstningen” som den venezuelanska demokratins höjdpunkt – det sista tappra försöket för oppositionen att hävda folkets vilja. Nu väntas tyvärr, menar han, en utveckling där inte ordet diktatur ens är tillräckligt för att beskriva vart den socialistiska regeringen kommer att ta Venezuela.
Under alla de år den socialistiska rörelsen suttit vid makten i Venezuela har högeroppositionen beskyllt den socialistiska regeringen för valfusk, för riggade valsystem – påståenden som ganska effektivt kunnat spridas internationellt, trots att det venezuelanska valsystemet fått bra kritik av granskare. Vad gäller högeroppositionens folkomröstning blev sådana aspekter snabbt irrelevanta och Dagens Nyheter applåderar detta som en demokratisk milstolpe.

Den 30 juli går Venezuela till val för att välja den konstituerande församlingen, ANC. Den konstituerande församlingen ska diskutera och utforma förslag på förändringar i grundlagen, förändringar som Alonso och andra journalister beskriver som ett hårt slag mot demokratin. Alonso menar att Maduro på så sätt kan ”avlägsna de val han inte kan vinna som det parlament han inte kontrollerar.”
Men det är ett i sak felaktigt påstående. Maduro har betonat att presidentvalet nästa år kommer hållas och varje förslag på förändrad grundlag som ANC beslutar måste godkännas genom folkomröstning. Så förslag som inte stöds av folkets majoritet kommer aldrig kunna realiseras. Som så många gånger tidigare förutsätter den bolivarianska revolutionens fortsatta överlevnad folkligt mandat.
Alonso skriver vidare att valet den 30 juli kommer kontrolleras hårt av ”presidenten och hans kotteri” och att ”ett stort antal representanter allokeras till olika regimkontrollerade organisationer”. Men till skillnad från den folkomröstning Alonso prisar som en demokratisk höjdpunkt sker valet till församlingen enligt ett officiellt valsystem som till exempel Carter Center berömt. Medan 364 av församlingens 545 delegater väljs enligt kommunala listor direkt av folket tillfaller 181 delegater representanter för olika typer av folkrörelser och grupper: fackföreningar, arbetar- och bondeorganisationer, rörelser för sexuella och etniska minoriteter, osv. Likaså har företagsorganisationer och oppositionspartier bjudits in. Men högeroppositionen bojkottar valet. Folkrörelserna har börjat ta fram de frågor församlingen ska diskutera: hur Venezuela kan bryta oljeberoendet och kämpa för en hållbar framtid för miljön, hur mer makt kan flyttas till medborgarorgan nära folket, hur man kan förbättra situationen för olika minoriteter, hur man kan få ett slut på det växande våldet på gatorna, osv. Visst kan man se dessa folkrörelser som regeringens nickedockor, men då har man dålig koll på dessa rörelser.

Alonso gör också, i likhet med många andra artiklar i svenska och internationella media, en sak av att militären backar upp Maduros regering – något som tydligen är helt barockt. Alonso skriver att så länge militären inte går emot den egna regeringen kommer den socialistiska regeringen tyvärr att sitta kvar vid makten.
Att militären inte går emot sin egen regering för att föra en oppositionell rörelse till makten skulle förstås inte vara något märkligt i Sverige eller USA – det brukar vanligtvis vara ett tecken på demokrati att militären inte avsätter demokratiska regeringar – men i Venezuela kan detta tvärtom vändas till ett demokratiskt problem! Men detta ligger i linje med vad högerreaktionen alltid har stått för i Venezuela och övriga Latinamerika: alla medel är tillåtna för att avsätta radikala, demokratiskt valda regeringar. I vanlig ordning bemöter svensk och internationell borgerlighet högeroppositionens verkliga karaktär med monumental tystnad. Bakom den demokratiska fasaden är Latinamerikas höger som den brukar vara: in med militären och tvinga fram ett högerskifte!
Slutligen: Alonso påstår att Maduro inte ens kan vinna val om han fuskar. Huruvida Maduro kommer kunna vinna nya val får framtiden utvisa, men en sak är säker: om Maduro skulle få för sig att utse Raul Castro som den enda observatören att kontrollera valprocessen och sedan snabbt försäkra sig om att valmaterialet förstörs, skulle han brännmärkas för evigt och borgerliga medier skulle få det bästa beviset hittills för påstådd diktatur i Venezuela. Vad gäller borgerliga mediers syn på den djupt reaktionära högeroppositionen lär historien oss, hur som helst, att en annan måttstock gäller.

Fredrik Persson