Bana väg för seriemördarna

Foto: Nayu Kim CC BY 2.0

När president Eisenhower på 1950-talet lät bygga ett gigantiskt nät av moderna motorvägar över USA, sågs det som ett förverkligande av den amerikanska frihetsdrömmen. Men redan innan asfalten hade torkat stod det klart att vägarna också förde med sig bilburna mardrömmar. Per Leander skriver om hur den amerikanska bilindustrin och motorvägskulturen, i kombination med växande klassklyftor, skapade den moderna seriemördaren.

 

När president Dwight D. Eisenhower 1956 presenterade sin plan för ett massivt nät av motorvägar över hela USA, hade han flera tankar bakom det storskaliga projektet. Viktigast var så klart att koppla samman de amerikanska delstaterna med moderna asfalterade bilvägar. De existerande vägarna i USA var vid denna tid fortfarande mycket dåliga och möjligheterna var små att kunna ta sig fram med bil några längre sträckor i det stora landet. Det hade Eisenhower själv fått erfara när han 1919 som ung officer ledde en militärexpedition med lastbilar, som försökte ta sig från den amerikanska östkusten till västkusten, tvärs över den stora kontinenten, bara för att se om det ens var möjligt på de leriga vägarna och ruttnande träbroarna. Det gick, men det var knappt.
När Eisenhower 25 år senare hade blivit general och ledde de amerikanska styrkorna som landsteg vid Normandie och marscherade in i Nazityskland, hade han blivit mycket imponerad av Hitlers autobahn, och ville som president se till att USA fick samma typ av moderna motorvägar.

Både republikaner och demokrater i kongressen hade först stretat emot presidentens idé, som ansågs för kostsam. Men Eisenhower fick till sist politikerna med sig, när han förde fram argumentet att motorvägarna var nödvändiga rent säkerhetspolitiskt i det pågående kalla kriget med Sovjetunionen. De långa och raka vägarna skulle även kunna fungera som landningsbanor för stridsflygplan, förklarade presidenten, och var dessutom bra att ha om man skulle behöva evakuera hela städer vid ett kärnvapenkrig. Därmed fick projektet slutligen namnet: National System of Interstate and Defense Highways.
Dessutom fanns det ekonomiska incitament bakom satsningen på motorvägarna. Eisenhower hoppades att det massiva gigantiska byggprojektet skulle motverka en recension som många ekonomer varnade för att USA stod inför, och historiker brukar säga att motorvägsbygget kan ses som det sista av New Deal-erans stora stimulanspaket. Projektet skulle skapa miljoner jobb, inte bara vid själva vägbygget, utan också inom industrin.

En drivande kraft var så klart den framväxande billobbyn som såg en ljusnande framtid där var och varannan amerikan skulle bli bilburen. ”Det som är bra för bilindustrin är bra för Amerika, och det som är bra för Amerika är bra för bilindustrin”, förklarade Charles Wilson, den före detta chefen för General Motors, som Eisenhower lät göra till sin försvarsminister.
Bilen framställdes som en symbol för frihet, förverkligandet av den amerikanska drömmen, och de nya motorvägarna populariserades med hjälp av färgglada reklamaffischer för olika resmål runt om i USA. Det var ingen slump att man använde texten ”Nästa avfart Utopia” på de testvägskyltar som sattes upp där grundsträckan till vägnätet drogs fram. Men redan innan cementen och asfalten hade torkat, skulle de nya motorvägarna allt mer förknippas med ond bråd död, både i verkligheten och i populärkulturen.
”Me and her went for a ride, sir, and ten innocent people died”, sjunger Bruce Springsteen i sin sång Nebraska. Den handlar om Charles Starkweather, den förste bilburne landsvägsmördaren, vars handlingar även har inspirerat spelfilmer som Badlands (1973), Kalifornia (1993) och Natural Born Killers (1994). Själv kom Starkweather likt en hel generation unga amerikaner att påverkas starkt av filmen Rebel Without a Cause (1955) med James Dean i huvudrollen som den unge rebellen med skinnjacka och blåjeans som gjorde uppror mot myndighetsfigurer. Och framför allt körde han bil. Underklass­killen Charles Stalkweather skulle helt anamma den nya tidens kultur med dyrkan av bilen som medlet att nå sina drömmar.
Charles Starkweather var 19 år gammal när den nya motorvägen drogs genom hans lilla hemstad Lincoln i Nebraska vintern 1957-1958. Han hade vuxit upp under fattiga förhållanden, fick stryk av sin farsa, hade dåliga betyg, och lyckades inte behålla något av de enklare jobb han ibland fick som sopgubbe eller lagerarbetare. Dessutom stammade han, vilket gjorde att han blev mobbad i skolan och hade ett mindervärdeskomplex. En känsla som inte blev bättre av att hans familj tillhörde botten av ett samhälle där en ny medelklass var på framväxt under efterkrigstidens första goda år.

Men han älskade att meka med sin begagnade bil, en Ford 49. Och Charles älskade sin flickvän, den

President Dwight Eisenhower drog upp planerna för att förbinda de amerikanska delstaterna med moderna motorvägar som det sista stora ekonomiska stimulanspaketet.
Konstruktionsfoto: Bill Shrout

14-åriga Caril Ann Fugate. Så mycket att han mördade hennes föräldrar när de sa att hon inte fick vara tillsammans med honom. Det var inte första gången Charles Starkweather dödade. Två månader tidigare hade han rånmördat en expedit på en bensinmack för att finansiera sitt liv med Caril, och det unga paret planerade att ge sig av tillsammans för att söka lyckan i någon större stad. Efter mordet på Carils familj tog de bilen för att fly västerut på den nya motorvägen. Nu började en ny mordvåg, där Starkweather hade ihjäl folk som han upplevde som hinder på deras väg, och även passade på att uppgradera till en bättre bil när han fick chansen. När paret till sist blev stoppade av polisen och ställda inför rätta skyllde de flera av morden på varandra. Caril Ann Fugate fick 17 års fängelse, medan Charles Starkweather dömdes till döden i elektriska stolen. När en reporter frågade om han ångrade att han kastat bort sitt liv, svarade Starkweather: ”Jag kastade inte bort någonting, för jag hade ingenting.”
Det unga parets mordiska bilresa och rättegång blev en enorm nyhet som chockerade hela USA. Men idag skulle en liknande händelse knappt få några större tidningsrubriker.

Den tidiga förtjusning som det amerikanska folket hade upplevt inför bilismen övergick snart i förskräckelse. Inte bara på grund av att mördare som Charles Starkweather kunde härja fritt över statsgränserna, utan också för att det blev tydligt att de stora motorvägarna förfulade landet och skapade ogästvänliga miljöer. Det var inte bara naturen som förstördes av vägbyggen utan även storstäderna. Som alltid prioriterade myndigheterna de rikas intressen, så motorvägarna drogs genom de områden i städerna där arbetarklassen och fattiga minoritetsgrupper bodde, vilket tvingade hundratusentals människor att lämna sina hem. Vägarna blev också barriärer som delade upp städerna där de fattigaste grupperna levde isolerade och kriminaliteten frodades, medan medelklassen övergav stadskärnorna och flyttade ut till nybyggda villaförorter.
Men oavsett vad de tyckte om det, hade amerikanerna nu blivit beroende av motorvägarna och bilismen, speciellt eftersom järnvägar hade konkurrerats ut och mer eller mindre lagts ner av bilindustrin. De som inte hade råd med någon egen bil kunde lifta, vilket till en början var en företeelse som även vanligt folk ägnade sig åt, men som ganska snart blev vanligast bland ungdomar och hippies. Liftandet förknippades snart med den framväxande ”motkulturen” som kritiserade kapitalismen och materialismen, och protesterade mot kriget i Vietnam.

Många unga vänsteraktivister liftade också när de skulle ta sig till antikrigsdemonstrationer, medborgarrättsmöten eller andra politiska aktiviteter. Något som ogillades av den mäktige FBI-chefen J Edgar Hoover. FBI drog därför igång en skrämselkampanj och avrådde bilister från att plocka upp liftare som påstods vara farliga kriminella, mördare och våldtäktsmän. Kampanjen fick stort genomslag och bilden av den farlige liftaren förstärktes med Hollywoods skräckfilmer och i annan media och populärkultur. Våldsdåd direkt kopplade till motorvägarna var ett växande problem i USA, men i själva verket var det liftarna som var mest utsatta, inte bilisterna som plockade upp dem. Bilen hade nämligen blivit ett perfekt redskap för seriemördare att söka ut sina offer. Med bil blev det även lättare att göra sig av med kroppen när dådet väl var utfört.
En av de första bilburna seriemördarna, Ed Kemper som åkte fast 1973 och dömdes för 10 mord i Kalifornien, sa att han nog aldrig skulle ha levt ut sina fantasier om det inte var för ”tillgängligheten på naiva flickor som liftade” överallt längsmed vägarna. Andra seriemördare, som Patrick Kearney, fast 1977, och William Bonin, fast 1980, valde istället unga manliga liftare som sina offer.

Seriemördare har nog alltid funnits, och Jack the Ripper som dödade prostituerade kvinnor i London på 1880-talet, är det mest kända historiska exemplet. Men termen seriemördare myntades först hundra år senare när fenomenet plötsligt verkade explodera i USA och fick allt större medial uppmärksamhet under 1980-talet, då FBI på allvar började intressera sig för företeelsen. I de flesta vanliga mordfall är förövaren och offret sedan tidigare bekanta, och det brukar finnas klara motiv bakom dådet, vilket också innebär att det är lätt att få fast den skyldige. En seriemördare å andra sidan, som har mördandet som en sorts sjuk hobby, väljer spontant ut sina offer, i regel utan att ha någon tidigare relation till dem. Något som gör det mycket svårare att spåra och få fast en seriemördare.
Mördare som rör sig över delstatsgränser blir dessutom föremål för den federala polisen FBI att utreda, och därför började FBI under 1980-talet satsa allt mer resurser på att jaga seriemördare. FBI menade nu att så många som 30 procent av alla mord i USA, alltså runt 4000 mord om året, begicks av okända seriemördare som ännu inte hade identifierats. Med tiden skulle dessa siffror dock börja ifrågasättas och kritiker, som menade att FBI hade ett intresse av att överdriva hotet från de mobila seriemördarna – på samma sätt som man tidigare under olika epoker hade överdrivit hotet från gangsters, kommunister och studentradikaler – för att säkra sina ekonomiska anslag och organisationens inflytande.

Redan innan 1980-talet var slut skulle seriemördarna också ha gått från att sätta skräck i hela nationen, till att skapa fascination och i vissa fall nästan beundras som rebeller och hyllas i populärkulturen, påpekar forskaren David Schmid i sin bok Natural Born Celebrities – Serial Killers in American Culture. Hollywood tog snart fasta på det nya fenomenet och gjorde framgångsrika skräckfilmer om seriemördare, som Alla helgons blodiga natt (1978) och Fredagen den trettonde (1980). Filmer om seriemördare som i sin tur blev till en serie av filmer.
Den första riktiga seriemördaren som blev en sorts morbid mediestjärna var Ted Bundy, som våldtog och mördade unga kvinnor runtom i USA under 1970-talet, ofta genom att först charma dem och lura in dem i sin bil. Även media charmades av Ted Bundy, som beskrevs som en stilig, välklädd, välutbildad och vältalig ung man som skulle ha varit en svärmorsdröm och kunde ha blivit en framgångsrik politiker (han var aktiv i republikanska partiet), om han inte hade åkt fast för sina mord. Till saken hör också att Ted Bundys offer i regel också var vackra och välutbildade, i många fall collegestudenter, vilket gav fallen extra mycket uppmärksamhet. Bundy fick också många kärleksbrev medan han satt och väntade på sin avrättning, som verkställdes 1989.

Det morbida i detta är nämligen att även en seriemördare får sin status utifrån sin samling av offer, på samma sätt som människor i det kapitalistiska samhället alltid värdesätts utifrån sina ägodelar. Den mördare som har ihjäl namnlösa prostituerade eller knarkare blir, precis som sina offer, inte uppmärksammad av sin samtid eller ihågkommen av eftervärlden. Men den seriemördare som har viss ”klass” och dessutom ”god smak” vad gäller val av offer, möts med viss fascination och respekt, och blir inte så sällan en kultfigur i vissa kretsar.
Ett tydligt populärkulturellt exempel på detta är boken och filmen När lammen tystnar (1988/1991) av Thomas Harris, i vilken huvudpersonen FBI-agenten Clarice Starling tampas med två seriemördare. Den ene är den obildade och white trashige ”Buffalo Bill”, som framställs som rakt igenom ondskefull, äcklig och skrämmande, medan den andre är den intellektuelle och vältalige professorn Hannibal Lecter, som trots att han också mördar och till och med äter upp sina väl valda offer, framställs som beundransvärd. Senare producerades fler filmer och även en TV-serie där Hannibal Lecter var huvudpersonen, ja, i princip hjälten.

Seriemördaren har med tiden blivit mer eller mindre accepterad som något lika självklar i det amerikanska samhället som cowboyen eller baseballspelaren, inte minst genom hur han (för det är nästan alltid en han) porträtteras i populärkulturen. En mytomspunnen person som visserligen är skrämmande och farlig , men ändå något hemvant och typiskt amerikanskt, speciellt i kontrast till den utländske terroristen.
Kanske var det allra mest tydligt under år 2002, när en krypskytt sköt mot bilister på motorvägarna runt Washington DC och dödade 17 människor. Det här var året efter 11-septemberattacken och terroristnojan hade som starkast grepp om USA. Men när polisen till sist grep förövaren, den afroamerikanske John Allen Muhammad, var det många som pustade ut över beskedet att det ”bara” var en vanlig seriemördare som utfört attackerna.

Per Leander

 

Ginger Strand Killer on the Road – Violence and the American Interstate

David Schmid Natural Born Celebrities – Serial Killers in American Culture

Jean Edward Smith Eisenhower – In War and Peace