Martin Kraghs desinformationsartikel får hård vetenskaplig kritik

Den 5 januari i år publicerade den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies en artikel som innehöll anklagelser riktade mot både journalister, riksdagsledamöter, fredsorganisationer och privatpersoner. Artikeln var skriven av Martin Kragh och Sebastian Åsberg och handlade om rysk desinformation i Sverige. Den lästes omedelbart av flera tusen människor och omnämndes i positiva ordalag i både svenska och internationella medier.
De som läste artikeln utan kritisk blick fick bilden av att både Svenska Freds- och skiljedomsföreningen och Aftonbladet Kultur är spridare av rysk propaganda. De som hade viss insikt i det berörda ämnet antingen hyllade den för dess attack mot Nato-kritiker, eller stormade mot den för de metodologiska bristerna och avsaknaden av källor.
Tonläget blev snabbt väldigt uppskruvat. Det visade sig också snart att Kragh och Åsberg hade byggt en central del av artikeln på uppgifter från desinformatören Egor Putilov. Att anklaga människor för att vara desinformatörer och samtidigt sprida desinformation är inget smart drag och eftersom artikelns huvudförfattare, Uppsaladocenten Martin Kragh, är knuten till Utrikespolitiska Institutet som forskare och dessutom är institutets Ryssland- och Eurasienchef, riktades många frågor dit.
Efter fem dagar gick institutets chef ut och sade att artikeln inte var skriven under UI:s flagg. Från den brittiska tidskriften som publicerat artikeln hördes inte ett ljud.

Efter att Johannes Nesser tog både ära och redlighet av Martin Kragh i en artikel i tidningen Journalisten i slutet av januari gick artikelförfattarna ut och lovade att vissa fel och brister skulle åtgärdas i artikeln. Ett löfte som de tog väldigt lång tid på sig att infria och som inte heller minskade kritiken.
Efter några veckor hade det kommit in fem anmälningar till Uppsala universitet. Anmälarna kritiserade Kragh bland annat för oredlig källhantering, att han skulle ha försökt dölja att han stödjer sig på en viss källa genom att istället för originalreferensen använda sig av en andrahandsreferens, som i fallet Putilov. Han kritiseras också för att ha spridit osanningar i medierna liksom för att bedriva en tendentiös forskning: att hans artikel har en politisk, tendentiös slagsida.
Anmälarna krävde att Martin Kragh skulle utredas för oredlighet i forskning. Kragh viftade bort det hela som okynnesanmälningar. Universitet såg dock annorlunda på saken och startade en utredning.
Samtidigt gick Kraghs kollegor på Rysslandsenheten vid Uppsala universitet ut och försvarade den hårt kritiserade forskaren och docenten i en artikel i Uppsala Nya Tidning. I artikeln bidrog de till att spä på felaktigheterna och de märkliga personangreppen i Kraghs artikel. Dessutom bortsåg de helt desinformationsartikelns brister i metod, fakta och källor och hävdade att den var ett väl utfört arbete.
En av de tio undertecknande kollegorna var Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap på Centrum för Rysslandsstudier vid Uppsala universitet. När jag intervjuade henne i början av mars sade hon att hon tyckte att Kragh inte borde utredas, att kritiken var ”oseriös” och att artikeln var ”forskningsmässigt helt okej”. Efter vårt samtal står det klart för mig att hon inte kan ha läst artikeln ordentligt. Delvis för att hon inte säger att Kragh pekar ut några personer alls, delvis för att hon inte tycker att kopplingen till Egor Putilov är relevant, trots att Kragh redan själv hade erkänt dessa brister i artikeln.

Flera månader har gått sedan mitt samtal med Li Bennich-Björkman. Under tiden har utredningen pågått och Martin Kragh har kommit in med en ny, korrigerad version av artikeln som inkluderades i granskningen. De två sakkunniga som tillsattes för att utreda ärendet har nu också kommit med sina utlåtanden.
Som väntat kommer ingen av de sakkunniga fram till att artikeln utgör ett exempel på just oredlighet i forskning. För att det ska röra sig om oredlighet måste det nämligen gå att påvisa att gärningen skett ”uppsåtligt eller genom grov aktsamhet”, inte bara att det är ett dåligt utfört arbete. Bägge sakkunniga riktar dock kritik både mot Kraghs artikel och tidskriften Journal of Strategic Studies.
Den ene av de två sakkunniga, Gunnar Åselius, professor i historia vid Försvarshögskolan, funderar fram och tillbaka kring om kritiken stämmer. Efter en lång och ganska kritisk genomgång av artikeln kommer han fram till att Kragh ”inte har gjort sig skyldig till oredlighet i forskning, såsom oredlighet beskrivs i Uppsala universitets ’Riktlinjer avseende förfarandet vid oredlighet i forskning’”. Åselius tycker snarare att det handlar om oskicklig redaktionell hantering av Kraghs artikel och att både författaren och tidskriften har ansvar för detta.

Håvard Hegre, Dag Hammarsköldsprofessor i Freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet, kommer förvisso också fram till att det inte rör sig om oredlighet, men han är betydligt mindre förlåtande i sin syn på artikelns brister än Åselius. Han menar att det definitivt är nära oredlighet när det gäller Egor Putilov. När Kragh pekar ut Putilov som desinformatör och samtidigt använder Egor Putilov som källa i andra sammanhang, utan att ange detta. Hegre tycker att det är vanskligt att avgöra om det faller in under oredlighet, men han är noga med att påpeka att det är ett brott mot god forskningspraxis.
Han håller med flera anmälare om de metodologiska bristerna och menar att artikeln innehåller ett dåligt bruk av källor. Samtidigt ser han det inte som medveten vilseledning eller grov försumlighet, detta eftersom svagheterna är så uppenbara för en grundlig läsare. Han tycker alltså att artikeln är så dålig att den inte går att fälla för oredlighet, bara oskicklighet. Hegres kraftiga kritik gör att Li Bennich-Björkmans uppfattning i efterhand framstår som minst sagt märklig.

Kanske är det så här Kraghdebaklet tar slut. För den här gången. Kanske inte.
Ett av de mer bisarra inslagen i historien är den kortfattade redogörelsen för publiceringsprocessen som Journal of Strategic Studies redaktör, Joe Maiolo, lämnade till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning vid Uppsala universitet i slutet av februari. Han menade att artikeln genomgått ett dubbelt anonymt peer review-förfarande med två granskare som båda är specialister på rysk utrikes- och säkerhetspolitik, och att publiceringen skedde efter några mindre omarbetningar som dessa granskare föreslog.
Det bisarra ligger i att Joe Maiolo skriver att redaktionen för Journal of Strategic Studies betraktade den första nätpubliceringen som ett led i referee-processen. Enligt honom skulle artikeln provocera fram en vetenskaplig diskussion som sedan kunde leda till mindre justeringar av texten före den slutgiltiga publiceringen i pappersform.
En artikel som gick ut till tusentals läsare, som trodde att de läste granskad och seriös vetenskap, var alltså bara ett första utkast? Varför försvarade Kragh artikeln i sin ursprungliga utformning i så hetsiga ordalag i så fall? Och hur försvara att en ”seriös” vetenskaplig tidskrift publicerar halvfärdigt material där namngivna personer och organisationer utpekas som desinformatörer, helt utan bevis?
Om det är något jag har lärt mig av den här historien så är det att Journal of Strategic Studies inte har någon vetenskaplig ryggrad och att det går att komma undan med lite vad som helst i forskarvärlden.

Emma Lundström

Fakta:
Martin Kragh är docent och forskare vid Utrikespolitiska institutet och Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala. Den berörda artikeln heter Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case.

 

Läs också:

Kraghs kollega avfärdar kritiken som smutskastningskampanj

Martin Kragh trollar bort kritiken

Martin Kragh snubblar på Egor Putilov

Magplask när kollegorna försvarar Kragh

Utredningen av Martin Kragh är ett faktum

Kragh under utredning för oredlighet

“Det rimliga vore att avpublicera artikeln”

Utrikespolitiska Institutet borde ta ansvar för Kraghs fiasko

Desinformationsrapporten som byggde på desinformation

Aleksej Sachnin drabbades av ”Egor Putilovs” förtal: ”Jag trodde inte sånt här kunde hända i Sverige”

Om motståndet mot Nato och militariseringen av Sverige

Frackingmotståndet – inte Putins förtjänst

Vad jag har att säga om Odessa

“Vi har styrkan att göra våra vänner fria”