Labours framgångar visar vägen för arbetarrörelsen i Europa

Jeremy Corbyn. Foto: Andy Miah

Det skulle bli en promenadseger för Theresa May, istället blev det en framgångssaga för Jeremy Corbyn. Nu krackelerar Tories medan nya medlemmar väller in i Labour. Storbritannien har fått en stark vänsteropposition och en konservativ regering som famlar efter halmstrån i mörkret.

För mindre än två månader sedan chockades Storbritannien när den konservativa premiärministern, Theresa May, utlyste ett nyval mindre än två år efter det senaste valet. Detta trots att hon försäkrat det brittiska folket om att några sådana planer inte fanns.
Theresa May påstod att nyvalet var nödvändigt för att utträdet ur Europeiska Unionen mött motstånd i parlamentet. Detta stämde inte eftersom även oppositionen röstat för artikel 50 om att påbörja utträdet. Hennes verkliga skäl var snarast att utnyttja det högernationalistiska partiet UKIP:s kollaps och Labours interna strider för att genom en jordskredsseger krossa all opposition.
Men det blev ingen jordskredsseger. Det blev ett totalt fiasko. De konservativa förlorade sin majoritet och May själv blev plötsligt väldigt utbytbar. Valets vinnare blev istället Labours vänster med partiledaren Jeremy Corbyn i spetsen. Storbritannien har fått en stark och stabil opposition.

Dagen efter valet stod det klart att Storbritannien hade fått ett så kallat ”hung parliament” vilket innebär att inget parti har fått egen majoritet. En mardröm för de konservativa eftersom så gott som samtliga andra partier står betydligt närmare Labour än Tories. En konsekvens av att partiet under Mays ledning tagit ett stort kliv åt höger i flera frågor, inte minst för att locka över UKIP-väljare.
”Vinnaren” Theresa May stod i fredags som den avslöjade kejsaren utan kläder, medan ”förloraren” Jeremy Corbyn kunde glädja sig åt en framgång som andra socialdemokratiska partier i Västeuropa bara kan drömma om. Valet blev helt enkelt en hejdundrande revansch för aktivistledaren som var uträknad inte bara av de konservativa, utan även av brittiska medier och högern inom sitt eget parti. Alla de högersossar över hela Europa som ältat Corbyns brist på valbarhet – på samma sätt som de gjorde med Bernie Sanders i det amerikanska primärvalet förra året – har fått något att tänka på. Corbyn och den folkrörelse som varit hans valkampanj har visat att det är möjligt, och kanske till och med nödvändigt, för socialdemokratiska partier att gå till val på en vänsterpolitik.

Att det gick så bra för Labour beror främst på ett enormt gräsrotsarbete, både ute på gator och torg och i sociala medier. Det beror på att ett stort antal unga britter engagerar sig politiskt och känner entusiasm kring en politik som faktiskt kan göra skillnad till det bättre för vanliga människor.
Partiet lyckades även minimera de politiska skadorna efter terrorattentaten i Manchester och London bland annat genom att påpeka att Theresa May under sin tid som inrikesminister hade gjort nedskärningar inom polisen, liksom även genom att behålla fokus på välfärdsfrågor.
Dessutom trodde de konservativa att de skulle kunna vinna arbetarklassväljare i norra England som i det senaste valet stödde UKIP. Istället gick dessa i stor utsträckning till Labour vilket med största sannolikhet beror på att välfärdsfrågorna kom att dominera debatten.
Corbyns Labour lyckades alltså med att få bort fokus på utrikespolitik, EU och säkerhetsfrågor i stor utsträckning och valkampanjens fokus på vård, skola, omsorg och förstatligande av järnvägsnätet gav inte bara resultat i själva valet. Dagarna efter valdagen har Labour fått omkring 150 000 nya medlemmar och är nu uppe i historiska 800 000. Dessutom har partiet gått om Tories i Survations undersökning av opinionsförändringar efter valet. Labour fick 45 procent mot de konservativas 39. Partiet står alltså väl rustat för det nyval som troligtvis stundar.

Theresa May. Foto: Tiocfaidh ár lá 1916

Samtidigt sitter Theresa May med en oerhört svag regering som tvingas ta stöd av det nordirländska unionistpartiet DUP, Democratic Unionist Party. En sådan koalition innebär problem för Tories på många plan.
DUP är det mer extrema av de två unionistpartierna och grundades av pastor Ian Paisley, den person som under alla år med näbbar och klor försökte förhindra en fredsuppgörelse. Förutom att DUP är emot hbtq-rättigheter och abort så är deras partiledare, Arlene Foster, djupt insyltad i ekonomiska oegentligheter efter sin tid som minister i Nordirland. Foster vägrar att avgå vilket har lett till att det nordirländska självstyret har kollapsat eftersom Sinn Féin vägrar att samregera med henne.
Partiet är också framträdande nu när marschsäsongen är igång i Nordirland, då Orangeordern är ute för att manifestera brittisk överhöghet och irländsk underordning. Arlene Foster har kritiserats hårt på grund av sin ovilja att kritisera de pro-brittiska lojalisternas våld.
DUP fortsätter att på olika sätt försöka underminera det fredsavtal som i princip fick slut på decennier av våld och som innebar att Sinn Féin kunde ta plats som politisk kraft.

Ett samarbete mellan Tories och DUP kommer oundvikligen att innebära eftergifter. Det innebär även att den brittiska regeringen tar ställning på ett övertydligt sätt i den nordirländska konflikten. Grundidén med fredsavtalet är att de brittiska och irländska regeringarna ska vara medlare mellan republikaner och unionister. Alastair Campbell – tidigare medierådgivare åt Tony Blair och känd som Corbynkritiker – påpekade i en BBC-intervju att detta nu blir omöjligt.
Det här kan få ödesdigra konsekvenser för situationen i Nordirland. En situation som redan är hårt ansträngd på grund av DUP:s vägran att ta konsekvenserna av Arlene Fosters ekonomiska oegentligheter.
För att ytterligare komplicera samarbetet för Theresa May och de konservativa så kommer en allians med DUP med största sannolikhet att omöjliggöra den brittiska regeringens nedskärningspolitik. DUP har ett starkt stöd i protestantisk arbetarklass i Nordirland och har tagit avstånd från förslag om till exempel sänkta bidrag för pensionärer. DUP skulle förmodligen straffas av väljarna om de plötsligt tvärvände i välfärdsfrågor. En ödets ironi.

Splittringen inom Labour bleknar plötsligt i jämförelse med den stora spricka som uppstått i Tories. Mellan de som förespråkade att Storbritannien skulle lämna EU och de som ville vara kvar. Mellan socialkonservativa och socialliberala krafter. Ledaren för de konservativa i Skottland, Ruth Davidson, är öppet lesbisk och sägs vara minst sagt skeptisk till samarbetet med det extremt konservativa DUP.
Dessutom finns det ett flertal högt placerade företrädare för Tories som nu gör sitt bästa för att hålla sig framme i kampen om vem som ska ersätta den skadeskjutna Theresa May. Den brittiska förlagan till House of Cards kan nog ge en uppfattning om situationen inom Tories. Den är betydligt mer influerad av Macbeth än den amerikanska versionen.
Sammantaget innebär allt detta att det sannolikt blir nyval inom det närmaste året. Om inte de interna stridigheterna fäller regeringen, så kan den undermineras av förluster i fyllnadsval. Om en parlamentsledamot dör, eller av olika anledningar tvingas avgå, utlyses nyval i denna valkrets. Med nuvarande politiska vindar skulle regeringsunderlaget snabbt kunna ätas bort, trots stödet från DUP.
Theresa May gick till val för att bevisa att hon hade väljarnas stöd för sitt ”starka och stabila” ledarskap. Kanske är det så att tidningen Guardian bäst sammanfattar hennes ställning efter Labours framgångsrika valkampanj: ” Svag, svag, svag.”

Emma Lundström