FN:s särskilde rapportör: ”Det krävs en revolution inom den psykiska hälsovården”

17 juni 2017

Förstasidan, Nyheter

Dainius Pūras. Foto: Augustas Didzgalvis

► Den biomedicinska modellen har misslyckats
► Den psykiska vården befinner sig i djup kris
► Rättighetsbaserad vård hämmas av maktobalans

Över hela världen förbises den psykiska hälsan helt eller så avskiljs den från annan hälsovård och tar sin utgångspunkt från förlegade metoder utan respekt för mänskliga rättigheter. Den psykiska vården befinner sig i djup kris – inte på grund av någon kemisk obalans – utan på grund av maktobalans.
”För att äntligen sätta stopp för decennier av försummelser, övergrepp och våldsutövning krävs nu närmast en revolution inom den psykiska hälsovården”, skrev Dainius Püras den 6 juni i sin rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter. Püras är ytterst meriterad och respekterad ledare för centrat för barnpsykiatri och förebyggande hälsovård vid universitetet i Vilnius och undervisar vid dess medicinska fakultet samt institutet för internationella relationer och politisk vetenskap. Han har av FN utsetts som oberoende expert med särskilt ansvar att främja och försvara allas rätt till bästa möjliga hälsovård.
Püras kräver ett paradigmskifte som gör det möjligt att uppfylla FN:s konvention om rättigheter för personer med handikapp: ”Jag begär att världens stater frångår traditionella metoder och tankesätt och äntligen erkänner mänskliga rättigheter. Det går helt enkelt inte att fortsätta som hittills”.

Det finns ett uppdämt behov av rättighetsbaserad vård och stöd som hämmas av en ytterst påtaglig maktobalans vid planering av vårdpolitik och omsorg samt medicinsk utbildning och forskning. Andra stora hinder utgörs av den biomedicinska modellens dominans med dess överberoende av medicinering samt den osakliga bevisföring som smittat av sig på föreställningarna om psykisk hälsa.
Bevisen är väldigt tydliga på att det system som primärt stöder sig på den biomedicinska modellen för psykisk hälsovård har misslyckats, liksom även dess ohämmade användning av psykofarmaka som förstahands­åtgärd. Istället för att enligt medicinsk modell se enskilda individer som ”störda” krävs i första hand åtgärder på samhällsnivå, i skola och arbetsliv.
Mönstret återfinns oavsett skillnader i olika länders nationalinkomst och innebär att man misslyckats med att integrera erfarenheter och röster från de mest drabbade.

I sin rapport varnar Püras för att makt och beslutsfattande inom den psykiska hälsovården koncentreras i händerna på biomedicinska grindvakter, särskilt företrädare för den biologiska psykiatrin. Understödda av läkemedelsindustrin utövar dessa grindvakter sin makt genom hänvisning till förlegade föreställningar som tillåter stigmatisering och diskriminering, samt det tvång som fortfarande finner bred acceptans inom den psykiska hälsovården.

Det är nu nödvändigt att söka grundorsakerna till misslyckandet, staka ut vägen framåt och upprätta samförstånd om bästa tillvägagångssätt. Nya sätt att tänka måste genomsyra den offentliga sektorn och den psykiska hälsovården måste inlemmas i politiken för sektorn som helhet. Vi måste se djärva initiativ inom maktens korridorer, särskilt inifrån psykiatrin och dess ledarskap.
Psykosocial stress får vi leva med – särskilt inför tilltagande kriser, ojämlikhet och diskriminering – men patriarkalt förmyndaraktiga och oskäligt medikaliserade begrepp måste ersättas av deltagande psykosocial omsorg och samhällsstöd. Kostnadseffektiva och inkluderande metoder med framgångsrika resultat finns redan och används över hela världen – de måste bara utvecklas och försvaras.

Lars Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.