Strasbourg: Bland turister, tiggare och tungt beväpnad militär

Japanska turister med selfiepinnar tar självporträtt med tiggaren som blåser gigantiska såpbubblor som ”pittoresk” bakgrund. Fyra tungt beväpnade militärer vandrar runt i den populära gamla stadskärnan Petite France och skapar en overklighetskänsla genom att stå i så bjärt kontrast till alla souvenirer. Den pampiga katedralen tornar upp sig i takt med molnen. Men regnet spolar inte bort känslan av att Europa är i kris.

Det är helgen före Europaparlamentets majmöte i Strasbourg och på våra springturer stöter vi på militärer och poliser på de mest oväntade ställen. Mindre oväntad är den säkerhetsbil som står parkerad nära den stora synagogan.
Solen strålar och ingen går säker i ett Frankrike där det råder undantagstillstånd och den nya presidenten kallas för ”Le Kid” på löpsedeln för tidningen L’Express. Barnet.
Vi springer till parlamentet för att kolla läget och hamnar mitt i ett maraton. Den unga militären som vaktar ingången till arrangemanget är inte mycket längre än sitt automatvapen. Hon tittar stint på mig när jag tar ett foto av den runda parlamentsbyggnaden som ser ut som en sportarena. Husen runtomkring är små, mysiga och gamla. Plötsligt fick de en jättegranne som skymmer all sikt.
Under veckans sessioner ska trakasserierna och tortyren mot homosexuella tjetjener diskuteras. Liksom hur globaliseringen ska hanteras och vad parlamentet ska tycka om Ungerns väg bort från demokrati.

På vägen hem korsar vi maratonloppet flera gånger. Vi ser det på håll samtidigt som vi hamnar bakom en familj som går mot en folksamling på ett litet torg invid floden. När vi närmar oss springer barnen i familjen fram till en låda och böjer sig ivrigt ned och rotar bland innehållet. Det är kläder.
Det är söndag och det är soppkök och gratis utdelning av gamla plagg. Barnen ser så glada ut när de börjar sin utforsk­ning. Vi springer vidare och ser aldrig om deras förhoppningar blev infriade. Under en bro sover några män på slitna täcken.

De som springer loppet verkar göra det som någon slags hyllning till parlamentet. De får flaggor att vifta med. Och t-shirts.
Det sitter blekta klistermärken från presidentvalet på nästan alla lyktstolpar. Vi ser inte ett enda för högerextremisten Marine Le Pen. Inga affischer heller. Men överallt syns märken för vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon.
Strasbourg är inte fattigt. Inte över lag. Arbetslösheten är inte skyhög här som på så många andra ställen i Frankrike. Dessutom har staden landets största universitet. Le Pen kan inte få fäste.

Tiggarna sitter på broarna. Det råder inget tiggeriförbud i Frankrike men någonting gör att de inte sitter utanför affärer. Den enda tiggaren vi ser utanför en affär är en blond man vars skylt har den lite underliga texten: ”I need gasoline för my Porsche and for my women too.”
En man i militärkläder sitter i samma port varje kväll och pratar högt på en osammanhängande blandning av tyska och franska. Vi är i Alsace. Även om mannen kanske aldrig har varit militär är han som en påminnelse om alla galna, idiotiska, förkastliga, fruktansvärda krig som har utspelats här. Som har slitit Europa sönder och samman. Det krig som pågår nu har inga gränslinjer, det är överallt. För alla de gränser som har dragits. För alla staket som byggts upp. För allt underblåst hat. För alla enorma klyftor och alla höga hästar.
Det är därför det råder undantagstillstånd i Frankrike. Det är därför det går omkring tungt beväpnade militärer i vackra stadsmiljöer. För att historien har tagit oss hit. Till den här ödemarken.

På spårvagnen som går förbi nedanför vårt fönster står det ”Strasbourg Europtimist”. Det är lite svårt att se på vilket sätt det går att vara optimistisk över EU. En union fördömer Ungerns rasism och avdemokratisering men samarbetar med en diktatur för att stänga ute människor som flyr för sina liv.
Efter några dagar i Strasbourg bygger min enda ”europtimism” på soppköket och två män.
Den ene är en äldre fransk man som stannar upp när vi står och tittar på bisamråttorna som betar på en av kanalsluttningarna. Han kan inte engelska och vi kan inte franska. Men han lyckas berätta om bisamråttan och om den ovanliga hägern som står på ett ben en bit bort.
Den andre är en ung man som hänger med sina vänner på en bänk i en annan del av staden. De verkar alla vara på flykt någonstans ifrån och har bara vad de står och går i. Men den unga mannen tar sig tid att visa oss hur vi ska komma förbi en avstängning så att vi kan fortsätta springa på gångvägen längs kanalen. Han vill hjälpa oss.
Det är verklig ”europtimism”. Solida­ritet och samarbete över alla gränser, verkliga och påhittade.

Text och foto: Emma Lundström