Vänstervändning i högervalet?

Ledaren # 16 2017

► Franska valet såg förlorat ut

► Le Pen kan vara förbisprungen

► Vänsterpopulistisk framgång?

 

Ett hologram går runt Frankrike – Jean-Luc Mélenchons hologram. Med nya teknologiska grepp, som att med hjälp av just hologramprojektioner genomföra simultana framträdanden, har den tidigare uträknade vänsterkandidaten gjort kometkarriär i opinionsundersökningarna. I skrivande stund pekar flera på att han gått om Nationella frontens Marine Le Pen, som för bara någon vecka sedan sågs som en självklar kandidat till den slutgiltiga tvekampen om presidentposten.
Vad hände egentligen? Det är förstås inte alldeles enkelt att säga. Medialt framstår det som om vändpunkten var den TV-sända debatten mellan alla elva kandidater i början av april, där Philippe Poutou från antikapitalistiska NPA, gjorde stor succé genom att skälla ut högerns kandidater för deras privilegier och korrumperade leverne. Poutou framställde effektivt Le Pen som den etablissemangskandidat hon är – och kanske påverkade faktiskt detta dynamiken.

Nu är det dock inte Poutou som stormat fram i opinionsundersökningarna utan Mélenchon – och vi lämnar debatten om huruvida Poutou nu bör avbryta sin kandidatur, för att stärka den mindre radikala Mélenchons chanser, därhän.
Mélenchons kampanj, ”France Insoumise” (ungefär ”Okuvliga Frankrike”), som gått till val 2017 är väldigt annorlunda än Vänsterfronten som han kandiderade för 2012. Den traditionella vänsterkoalitionen har förvandlats till en ”gräsrotsrörelse för humanistisk populism”. Influenserna känns igen från Podemos och teoretiskt från Laclau och Mouffes tänkande. Detta innebär att man i propagandan talar väldigt lite om ”vänster och höger” och istället ställer folk mot elit. Mélenchons kampanj anspelar på patriotism snarare än röda fanor, men med det sagt saknar inte det politiska programmet vänsterpolitiskt innehåll och har en hel del direkt antikapitalistiska inslag.

Precis som i analyserna av de senaste årens framgångar för populistisk höger i länder världen över är det svårt att koka ned något framgångsrecept som alla lyckade eller lovande vänsterprojekt har gemensamt. Mélenchon sågs tidigare som en klassisk industrivänster-kandidat som inte drar sig för att citera Marx. När han nu talar om miljöfrågor och går till val på ett program för bildandet av en Sjätte republik – där såväl kraftigt minskad presidentmakt som ökad arbetarinflytande över arbetsplatserna förs in i konstitutionen – på en kampanj som snarare knyter an till franska revolutionens radikala inslag än till klassisk vänsterestetik, så är det kanske just kombinationen av dessa två sidor som kan visa sig vara ett framgångsrecept.
Det finns ingen anledning att sätta allt hopp till Melenchon. Han har många politiska begränsningar – inte minst i Syrienpolitiken som närmast kan kallas Pro-Assad – men att få in en vänsterdynamik i ett land som Frankrike år 2017 väcker politiskt hopp i hela västvärlden.