Socialdemokrati i kris samlades i Göteborg

Stefan Löfven Foto: Anders Löwdin

► S-kongress i skuggan av terrorn

► En offensiv socialdemokratisk politik saknas helt

► Högervridningen av partiet löser inte dess problem

Socialdemokraterna har just haft kongress under temat ”Trygghet i en ny tid”. Parollen kan naturligtvis betyda olika saker. Det kan betyda en tryggad ålderdom med pensioner som går att leva på. Det kan betyda en trygg hamn för flyktingar från ett sönderbombat Syrien. Ann Wolgers, pressekreterare i regeringskansliet, tolkade initierat i en tweet vad den innebär för den socialdemokratiska ledningen: ”Ökade krav i skolan, stopp för tiggeriet, ansvarsfull flyktingpolitik, alla ska jobba”.
När detta skrivs återstår en och en halv dag av kongressen, men det är uppenbart att kongressen i skuggan av attacken på Drottninggatan kommer att ge klartecken för en fortsatt högervridning av partiet. 10 000 nya poliser är ett svårslaget rekord.
Syftet är uppenbarligen att försöka hänga på den kapplöpning mot höger som flera borgerliga partier inlett. Kanske kommer den att ge kortsiktiga utslag i några kommande opinionsundersökningar, men den kommer inte att kunna lösa partiets grundläggande kris.
För det är ett parti i kris som samlats i Göteborg. Opinionssiffrorna har envist bitit sig fast under 30 procent. Partiet har idag 89 000 medlemmar. Det är 1/3 av vad de hade i början av 1990-talet, hälften är över 60. Runt om i Europa rasar socialdemokratin ihop. Kommer den franska socialistkandidaten ens att få 10 procent?
Och efter drygt två år i regeringsställning saknas alla tecken på en offensiv socialdemokratisk politik. Visst, en del sociala reformer har genomförts, de mer betydelsefulla efter initiativ från Vänsterpartiet.
Och inte heller i kongress(för)handlingarna kan man se någon vilja till omprövning. Finansminister Magdalena Anderssons linjetal om den ekonomiska politiken upptogs av personliga minnen från ungdomsåren, tillrättalagd historieskrivning, hyllningar av den egna politiken och vaga löften för framtiden men var kemiskt fri från varje radikalt brott med den politik som tidigare socialdemokratiska och borgerliga regeringar fört när det gäller till exempel skatter.
För den som tagit del av de tusentals motioner som skrivits till kongressen står det klart att kritiken mot regeringens lama politik är omfattande i den glesnande medlemsskaran. Och inte är det till höger de vill vrida politiken. Trots att partiledningen försökte strypa den generella diskussionen om vinster i välfärden, och bara ville diskutera skolan, gick det inte att hindra att den dök upp i alla fall.
Det är uppenbart att en stor majoritet av partiets medlemmar är kritiska till vinster i välfärden. Och det är lika uppenbart att partiledningen till varje pris vill hindra att denna opinion klavbinder regeringens möjligheter till kompromisser med de borgerliga partierna – som i så fall skulle permanenta vinstuttagen.

Precis som vid förra kongressen pressade ombuden partiledningen till uttalanden som reflekterade medlemmarnas motstånd. Och precis som det uttalande som gjordes vid förra kongressen är formuleringen ”det behövs ett regelverk som sätter stopp för vinstjakt i skola, vård och omsorg” så gummiartad att den inte binder regeringen till någonting alls. Civilminister Ardalan Shekarabi, de dubbla budskapens mästare, bekräftade omedelbart detta: för de företag som sköter sig innebär beslutet ingenting alls.
För en utomstående är det en gåta att ombuden på kongress efter kongress accepterar kompromissförslag som de vet innebär att ingenting kommer att hända – och dessutom går upp i talarstolarna och tackar partiledningen för deras lyhördhet.
Särskilt tydligt – och smärtsamt – var detta spel att skåda när det gäller diskussionen om migrationspolitiken. I ingen annan fråga var splittringen så djup mellan de som stödde regeringens kursändring hösten 2015 och de som fortsatte att slåss för en human flyktingpolitik, och ingen annan fråga hade föranlett så många motioner som kritiserade regeringens beslut. Studentförbundet, SSU och Tro och Solidaritet tillhörde de som hårdast drev frågan.

Dagen innan kongressen publicerade 14 kongressombud en artikel där kraven på permanenta uppehållstillstånd och rätt för familjer att återförenas särskilt lyftes fram. Framför allt vände man sig emot att Sveriges flyktingpolitik skulle anpassas till EU:s och ligga på EU:s miniminivå: ”Att invänta konsensus inom EU när det gäller migrationspolitiken innebär i praktiken att högernationalistiska länder som Ungern och Polen får vetorätt i fråga om svenska asylregler. Det kan vi aldrig acceptera”, skrev de.
Frågan behandlades, som alla känsliga frågor, i slutna rum, i så kallade temagrupper, där motionärer och representanter för partiledningen kompromissar fram förslag som sedan läggs fram för kongressen. I förslaget fick motionärerna in vissa signalord, som att målet fortfarande är att återgå till permanenta uppehållstillstånd och öka möjligheterna till familjeåterförening. Men i samma andetag upphävs dessa löften genom att man slår fast att anpassningen till EU:s linje i migrationsfrågan står kvar – just det som de 18 varnat för. Och på partiets hemsida kan man läsa: ”en ansvarsfull flyktingpolitik ligger fast”.
Det går naturligtvis att raljera över de kritiker som ödmjukt tackar och yrkar varmt bifall till beslutet och kalla det hållningslöshet. Mer troligt är att motionärerna gjorde en taktisk bedömning, att man skulle nå längre med att åtminstone få med några formuleringar som pekade i rätt riktning. Just här var antagligen motionärerna dessutom i minoritet redan från början.

Jag tror de har fel. Och det gäller i än högre grad för motståndarna till vinster i välfärden, som har en majoritet av partiets medlemmar bakom sig. Det är inte genom att skyla över och ge partiledningen fria händer att fortsätta sin högervridning som partiets färdriktning kan ändras. Det är genom att klart och tydligt stå fast vid sina uppfattningar, att visa att det fortfarande finns en socialdemokrati som vill något annat.

Kjell Östberg