Torgny Lindgren kommer aldrig att dö

17 mars 2017

Förstasidan, Kultur

Plötsligt hade han upphört. Berättarmästaren från Raggsjö. Innan var det helt enkelt så att han fanns där. Någonstans. Kanske på Akademien. Kanske hemma i fåtöljen, med pipan. Sedan kom en tid av tysthet. Ett mellanrum. Och så var det inte längre så att han fanns. Han var död. På det där ofrånkomliga sättet. Det som vi alla ska råka ut för. Det som gör så in i helvetes ont att tänka på när det gäller dem vi älskar, dem som står oss närmast, dem som det inte går att tänka sig ett liv förutan. Det där ofrånkomliga otänkbara som kommer närmare för varje död. För varje person som gått före och som plötsligt inte längre finns där som en barrikad mot evigheten.

För tre år sedan satt jag i den största lokalen i Umeå Folkets hus och lyssnade på Torgny Lindgren. Det var under Littfest och jag minns att jag grät när han talade om döden. För att han verkade närma sig den. För att han hade blivit mindre, skörnat. Men också för att han med sin berättarröst frammanade så mycket. Sommardoften av mormor när hon var på besök och läste Hummelhonung och hade svårt med den. Uppkrupen i en fåtölj med Merabs skönhet i ett hus på ett berg i Österrike medan regnet drog in över dalen. Otaliga minnen från de platser i inlandet som varit mitt Västerbotten. Hemma i trädgården med Norrlands Akvavit.
När jag tänker på Torgny Lindgrens berättarröst och berättarstil tänker jag av någon anledning på kluckande vågor mot stenar en sensommardag. Det humoristiskt allvarsamma. Tillblänkandet. Underfundigheten. Närheten till sakernas ordning. Hur det rätt och slätt var. Eller kunde ha varit, om berättelsen fått ta sin fulla form, också i verkliga livet.

Torgny Lindgren sade att han hade en ”djup kärlekshistoria” med kvantfysiken som han menade är den mest storslagna vidskepelsen i vår tid. Kvantfysikens början tyckte han sig se i hur han till exempel själv som liten tog hand om en stor flat sten. Umgicks med den, språkade med den och skötte om den: ”Den döda materien, som det heter, lever ofantligt mycket långsammare än vad vi gör. Den tar sekler, eoner på sig. Men den lever ju. Det är bara vi som har så helsikes bråttom. Våra liv är så korta.”
Alldeles för korta.
Jag var också ett barn som tog hand om stenar. Jag grät över ting som jag upplevde hade dött. Än mer över varelser. Därför kändes det så betryggande när Torgny Lindgren, genom sin sista romanfigur Klingsor, satt där på scenen och fyllde hela den stora salen med sin melodiska röst när han sade: ”Döden finns inte. Döden är ett påfund av människan. I verkligheten lever allting.”
En sak är i alla fall säker. Även om hans röst har tystnat så lever berättarmästaren från Raggsjö vidare i all evighet. Genom sina böcker.

Text och bild: Emma Lundström

 

Läs också:

Berättarmästaren från Raggsjö

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.