När Lenin fick hemlängtan

Lenin med sällskap på Vasagatan i Stockholm för hundra år sen.

Lenins mytomspunna hemresa från exilen i Schweiz i ett ”plomberat tåg” genom fiendelandet Tyskland, via Sverige och Finland, till det revolutionära Ryssland i april 1917 har blivit föremål för flera böcker så väl som en film med Ben Kingsley i huvudrollen (Lenin: The Train 1988). Bland böckerna är Michael Pearsons klassiker The Sealed Train från 1975 speciellt värd att nämna för sin detaljerade skildring av resan och resenärerna.
Nu, i samband med hundraårsminnet av ryska revolutionen, kommer en ny bok på detta ämne. Catherine Merridales Lenins resa – Vägen till revolutionen 1917, som på många sätt också är läsvärd och välkommen.

När nyheten om februarirevolutionen nådde den landsflyktige bolsjevikledaren i mars 1917 förstod han att han omedelbart måste bege sig till Ryssland och påverka den politiska utvecklingen. Problemet var att Lenin befann sig isolerad i det neutrala Schweiz, omgivet av krigförande länder och fientliga regimer. Eftersom att Frankrike och England vägrade honom resetillstånd, fann han sig till sist tvungen att resa genom Tyskland, vilket skulle ge upphov till rykten som ekar än idag, om att Lenin var en tysk agent. Catherine Merridale går igenom detta och slår fast att de tyska myndigheterna definitivt hjälpte Lenin, med hopp om att han skulle ställa till oreda i Ryssland, och i bästa fall – om han mot förmodan kom till makten – skulle sluta separatfred med Tyskland.
Men det är mer korrekt att säga att Lenin utnyttjade tyskarnas hjälp, snarare än att vara deras agent. Målet för bolsjevikerna var hela världsrevolutionen och att även den tyska kejsaren, junkrarna och kapitalisterna skulle störtas. Catherine Merridale sätter dessutom händelsen i ett historiskt sammanhang genom att visa hur engelsmännen hjälpte bolsjevikernas motståndare, och drar till och med paralleller med hur USA i modern tid har understött talibanerna och andra terrorgrupper runtom i världen i hopp om att det ska främja deras intressen.
Catherine Merridale ger också väldigt mycket utrymme till händelseförloppet i Sankt Petersburg under februari, och kampen där mellan den provisoriska borgerliga regeringen och arbetarsovjeten. Det är intressant, men tillsammans med en del andra utsvängningar – inte minst det sista ganska onödiga och framför allt förenklade kapitlet om Sovjetunionens historia fram till Putins dagar – tar det fokus från själva huvudtemat, nämligen Lenins resa, som avklaras på två-tre av bokens elva kapitel.
Bitvis känns Lenin inte ens som bokens huvudperson.

Per Leander

Lenins resa
av Catherine Merridale
Historiska media 2017