Jason Diakité: ”Jag har nog aldrig gråtit så mycket”

Han ser musiken som en ventil för de förtryckta. Som ett sätt att tvinga andra att lyssna. Jason Diakité har varit Timbuktu med hela Sverige i över tjugo år. Nu har han använt sina pricksäkra formuleringar till en annan konstform. I november kom boken En droppe midnatt och i helgen besökte han Littfest i Umeå för ett samtal om skrivande, vithetsnormer och arv.

Det är Jason Diakités första litteraturfestival. Han sitter på den stora scenen tillsammans med musikern och journalisten Annika Norlin och det är fullsatt i den största lokalen i Umeå Folkets hus. De har mötts en gång förut. Annika Norlin var i tjugoårsåldern, jobbade på Östersundsposten och var nervös för att hon skulle intervju en ”musiker som visste vad han pratade om”.
– Det är nog inte många runtomkring mig som skulle beskriva mig som att jag vet vad jag pratar om, säger Jason Diakité och skrattar. Sedan läser han det kapitel i boken som är mest likt en låt. Det heter Raspoesi och handlar om hudfärg. Om hur innerligt han som liten bad om att en vit fläck på fingret skulle växa och täcka hela kroppen. Om den djupt sittande rädslan för svarthet och den ”en-droppes-regel” om osynlig svarthet som bestämde rastillhörighet i det rassegregerade USA. Det tog minst fem generationer att bli vit. Det låtliknande kapitlet i boken avslutas med raderna: ”Under Stockholms långa vinterhalvår stöter man ofta på varningsskylten ”Rasrisk” intill husfasader. En varning om fallande snömassor. Jag ler inombords varje gång jag ser skyltarna. Jag tänker på det som en stilla varning till den vita världen att snart, snart är hela världen brun.”

Musikern är raspig i rösten. Han har sjungit dagen innan. För honom var boken mycket av en identitetsresa. Varje gång någon har frågat honom vad den handlar om har han kommit på nya sätt att beskriva den:
– Innan vi gick upp på scenen stod jag för första gången och tänkte på att den handlar mycket om arv. Dels vad slaveriets arv har gjort med svarta människor i USA, vad den generella och förhärskande vithetsnormen gör med människor världen över, och vad den specifikt har gjort med min familj. Men också arv på det personliga planet, skuldarvet, beteendemönster och relationskommunikation som jag har upptäckt genom att skriva den här boken. Sedan är det ju det rent genetiska arvet, att det formar mitt utseende. Alla gör väl identitetsresor och jag tror att den resan fortsätter så länge vi lever, så länge vi är nyfikna. Vi är nomader i våra egna liv. Boken handlar om en del av mitt nomadiska liv. Att upptäcka och omdefiniera vem jag är.
Jason Diakité hade inte för avsikt att vara pedagogisk när han skrev boken. Men redaktören tjatade på honom och fick honom att förklara saker. Den nyblivne författaren ler och säger att han alltid har gillat tanken på att vara lite svår att förstå:
– Det var ju därför jag valde mitt artistnamn Timbuktu. För att det var så långt borta. Som 14-åring tänkte jag att ingen kan förstå mina texter, de är så djupa. Lite av det sitter kvar. Identitetsresan är fortfarande på gång.

Annika Norlin påpekar att boken är både personlig och allmängiltig och undrar hur det var att skriva den. Jason Diakité berättar att han kände sig fri när han inte behövde begränsa det kreativa uttrycket till takt, rytm och rim.
– Att skriva låtar och spela in en skiva är för mig en väldigt lustfylld men också ångestfylld process. Det här är nog det mest ångestbefriade jag har sysslat med. Det var däremot väldigt känslosamt på ett sätt som musik sällan är. Att skriva har förändrat mig jättemycket, säger han och Annika Norlin vill veta hur det var att besöka gamla bomullsplantager i Louisiana eftersom beskrivningarna i boken fick hennes egna känslor att explodera:
– Jag har nog aldrig gråtit så mycket som när jag har skrivit den här boken. Att kunna närma sig känslan av att slaveriet faktiskt har funnits har framkallat tårar i mig vid flera tillfällen. Det var makabert. Theresienstadt är det förintelselägret jag har varit på och det är det enda jag kan jämföra med upplevelsen av plantagerna.

Han berättar om hur han besökte en bomullsplantage i South Carolina där ägaren hette Robinson. Det vanliga under slaveriet var att slavarna hade slavägarens efternamn. Innan musikerns pappa bytte namn till Diakité hette han Robinson och för Jason var det en svindlande tanke att det kanske var från just den plantagen som hans farfar fått sitt efternamn. Plantagen var fortfarande i bruk och kvinnan som guidade ville inte kliva ur bilen. Hon sade att det var förbannad mark:
– Slaveriet finns uppenbarligen inte längre som ekonomiskt system, men slaveriets arv är så levande. Konsekvenserna av slaveriet finns i konkreta byggnader och fält, och det finns i den abstrakta, men oerhört ofrånkomligt påtagliga, hopplösheten på platserna där plantagerna har funnits och finns. Där majoriteten av befolkningen fortfarande är svart och fattig. Det är ett mikrokosmos av USA och av hela världen. I alla fall när det gäller vithetsnormer.

Samtalet kommer in på situationen i USA just nu. En av Jason Diakités farbröder är aktiv Trumpsupporter och det är även en del av berättelsen i boken. Annika Norlin undrar varför farbrodern stödjer Trump.
– Han är en gammal Vietnamveteran. För några år sedan flyttade han till Baltimore. När jag frågade honom pekade han på staden. Vid de mest hårdtrafikerade gathörnen, vid varje rödljus, stod en massa hemlösa veteraner från de pågående krigen, Afghanistan och Irak. De såg helt borttappade och hopplösa ut. Han pekade bland annat på det och sade: ”Se hur vi har det i den här staden trots att Demokraterna alltid har styrt den. Jag har varit demokrat i 42 år men det blir ju aldrig någon skillnad för oss.”, säger rapparen och tillägger:
– Med oss tänker jag att han menar afroamerikaner och hårt arbetande människor. Han har jobbat som busschaufför i hela sitt liv, men samtliga av hans fyra barn har gått på universitet. Han har också lyckats med en statistiskt sällan genomförd grej. Tre av hans barn är killar men ingen har suttit inne eller varit missbrukare. En tredjedel av alla [afro]amerikanska män mellan 20 och 50 sitter inne eller kommer att sitta inne.

Att så många människor världen över är villiga att göra som hans egen farbror och bortse från sanning, etik, moral och mänskliga rättigheter när de röstar på politiska kandidater tycker Jason Diakité är förbluffande.
– Vi som inte bortser från det sitter fastnaglade vid våra telefoner för att se vad nästa hemskhet är som vi kan skratta med förfäran i halsen åt. Men jag tycker att man får välja att se på situationen i världen som att detta antingen är början eller slutet. Jag vill uppmana mig själv och alla som vill lyssna att försöka se det som början. Det måste vara början på ett nytt tankesätt. Att detta är det sista desperata ekot från en svunnen tid och en svunnen mentalitet som inte kan överleva. På ren statistik kan den inte det, säger han och berättar att farbrodern började jobba för Trumpkampanjen och hade gråten i halsen när de talades vid efter valet. Han hade just hört ”sin president” hålla sitt första tal:
– Så ser världen ut. Jag tycker att det är förbluffande att man är villig att bortse från så mycket. Men vi alla gör det. Vi röstar kanske inte på populistiska alternativhögerpartier, men vi gör små hopp hela tiden. Vi väljer att bygga åsikter på ganska ogrundade saker. Det gäller att vara medveten om det.

Boksigneringarna runt om i landet har gjort att Jason Diakité har hamnat i samtal med många människor som har velat berätta om liknande erfarenheter. Han är tacksam över alla möten, alla upplevelser. Annika Norlin menar att det måste vara mäktigt för en ung person med afroamerikanska rötter att läsa boken och undrar om han tänkte på det när han skrev.
– Jag tänkte inte alls på vem eller om någon skulle läsa den, vilket jag tyvärr gör för ofta med musik och då blir det inte så bra som det hade kunnat bli, säger han och fortsätter:
– Vad jag däremot hade i mitt huvud var en rad från den svenske rapparen Erik Lundin. Han avslutar en vers i en låt med att säga: ”Skål för att berättelserna berättas.” Det är inte så många svarta svenskar som har skrivit böcker. Det här är min offergåva till den här lilla kanon som förhoppningsvis kommer att bli stor. Sedan tänkte jag att det kanske finns någon person, i typ Eksjö i Småland, som växer upp med en annan hudfärg än vit och inte har någon att prata med om hur det känns, och som kan hitta lite tröst i den här berättelsen.

En droppe midnatt handlar om Jason Diakités liv och familjehistoria och han har valt att inte utelämna föräldrarna. Detta utlöste en familjekris som gjorde han fick åka ned till Malmö och reda ut saker och ting när de hade läst boken.
– Jag hade det finaste, ärligaste samtalet jag haft med dem i mitt liv och det kommer jag att bära med mig som ett vackert minne. Jag fick förklara varför det var viktigt för mig att skriva boken. Vi har aldrig riktigt samtalat om att vi inte samtalade om de här sakerna när jag var liten. Om mina upplevelser i skolan, eller min syn på min egen hudfärg och vad den har gett för problem, säger han och tillägger:
– Men det har inte bara varit problem. Den här krisen har ju varit min nästan oändliga källa till inspiration också, så det är inte bara mörka moln på himlen, tvärtom.

När Annika Norlin hade läst boken tänkte hon att det kanske är ens plikt som barn att rota lite i var ens föräldrar kommer ifrån, varför de har agerat som de gjort och hur det har påverkat en själv. Jason Diakité håller med.
– Att titta på deras liv innan jag fanns har fått mig att se annorlunda på dem. Det öppnade någon sorts ny empatidörr. Det finns oerhört mycket att finna genom att titta på dem som kom före. Arbetet med boken gjorde att jag kunde se mitt privilegium. Jag är den mest privilegierade personen som har fötts i min farsas hela släkt någonsin, för att jag är född i Sverige. De förutsättningar som Sverige har gett mig finns nog nästan ingen annanstans i världen, säger han och påpekar att han aldrig har gått runt och känt sig som en privilegierad människa:
– Nu inser jag att om jag ska vara och bli en bättre humanistisk varelse som är antirasistisk, feministisk och skriver under på det som är människors lika rättigheter så måste jag komma ihåg att jag bär på privilegier. Att jag ser världen med de ögonen. Att det färgar min uppfattning av den. Det enda sättet att jobba sig förbi det är att lyssna. Inte piska sig över ryggen i någon slags medelklassmelankoli.

När det är dags för publikfrågor reser sig en ung kille långt bak i lokalen. Han är adopterad från Colombia och känner igen sig i En droppe midnatt. Nu undrar han hur Jason Diakité har kommit över rasism och förtryck och hur han har kunnat behålla kärleken till sig själv och andra.
– Jag vet inte om jag har kommit över rasism och jag vet inte heller om jag vill göra det. Eller, det är klart att jag vill, men mina upplevelser har ju färgat mitt liv, och mitt liv är mitt liv. Det bär jag med mig och värdesätter. Även de mindre önskvärda upplevelserna betyder väldigt mycket för mig, säger han och tillägger att när det gäller att älska sig själv så är det en pågående process som boken är en del av:
– Jag har jobbat mycket med att vara mindre självföraktande. Det går olika bra olika dagar. Det beror inte bara på min hudfärg. Jag försöker prata mycket om det och aktivt komma ihåg att det är okej. Ge mig själv tankekramar och verbala kramar så ofta som möjligt och inte begära ofelbarhet.

Jason Diakité får också en fråga om hur det kändes när USA:s nye justitieminister, Jeff Sessions, kallade slavarna för immigranter. Han säger att det är absurt hur mycket vi får höra om USA nu och att det är svårt att hinna med att känna efter:
– Världen har faktiskt riktiga, viktiga, verkliga utmaningar som vi står inför. Istället är vi upptagna av det här eviga tjafset. Politiker som har som strategi att vara i ständig konflikt med allt och alla och det funkar. Den amerikanska justitieministern är en mer eller mindre uttalad rasist av det gamla sydstatsslaget. Värre är att han som senator och lagstiftare också har utarbetat och stridit för lagar som gör det svårare för svarta människor i sydstater att kunna rösta. Vilket i sin tur har möjliggjort att de som sitter i regeringen i USA idag ens kan sitta där. Det är lätt att känna att det är hopplöst, men man får verkligen jobba på att vara optimistisk, det är viktigt.

Text och foto: Emma Lundström