Bröderna vid makten

För att förstå den islamistiska fundamentalismen är det viktigt att studera fenomenet Muslimska brödraskapet. Det har forskats flitigt omkring Brödraskapets ideologi och uppkomst, men lite har skrivits om hur Muslimska brödraskapet agerar vid makten. Farooq Sulehria har läst Alison Pargeters nya bok som fyller en kunskapslucka.

 

Även om många har forskat om Muslimska brödraskapets (MB) historia och politik, så har en analys av deras prestationer vid makten av uppenbara skäl saknats. I detta sammanhang är Alison Pargeters Return to the Shadows: The Muslim Brotherhood and An-Nahda since the Arab Spring, (Tillbaka till skuggorna: Muslimska brödraskapet och Ennahda sedan den arabiska våren), ett välkommet försök att förstå MB:s politik efter den arabiska våren.
Denna lärorika bok börjar med att analysera Egypten och undersöker hur MB motvilligt anslöt sig till upproret. Deras inledande obeslutsamhet kan tillskrivas det faktum att MB alltid har varit en gynnad opposition och att de inte ville förstöra det. För det andra var MB rädda att de i händelse av ett nederlag skulle förtryckas av regimen. Men de massiva sittdemonstrationerna på Tahrirtorget drev in en kil mellan det motvilliga ledarskapet och gruppens yngre medlemmar. Och enligt Pargeter: ”När brödraskapet väl engagerade sig i revolutionen blev de dess viktigaste drivkraft.”

Deras vacklan upphörde inte när Hosni Mubarak avgick den 11 februari 2011. Direkt efter Mubaraks avgång ville MB komma överens med militärens ledning och försöka återställa status quo istället för att gå hela vägen – och på så sätt förråda revolutionen. Å sin sida ville militären samarbeta med MB för att ”lugna ner gatorna”. ”Skenäktenskapet” mellan MB och militären ”avbröt revolutionen i sin linda” genom att ge den misskrediterade armén ett nytt liv.
Men MB:s ledare var intelligenta nog att inse att det inte skulle räcka med att blidka militärens högsta ledning, och att väljarna också behövde få lite garantier. Ända från början försökte MB framställa sig som ”islamister” istället för fundamentalister. Redan under sittdemonstrationerna på Tahrirtorget tillrådde till exempel MB:s ledning sina unga medlemmar att vifta med den egyptiska fanan istället för med Koranen. I sitt valmanifest och sin propaganda hänvisade MB också till islamska värderingar, de lovade inte att tillämpa sharialagar. Istället koncentrerade de sig på statens bästa och ekonomisk tillväxt – utan att störa storfinansen.
Kort sagt fick alla löften om något. Ännu viktigare var att MB var säkra på att de skulle vinna valen, eftersom de – tack vare sina välgörenhetsinrättningar och många års organisatoriska erfarenheter – hade djupgående sociala rötter. När valresultatet publicerades i januari 2012 erövrade därför MB:s valfront, Frihet- och rättvisepartiet, 47 procent av rösterna och 235 platser. Deras salafistiska kusiner, som var organiserade i Al-Nour, lade beslag på 120 platser. Av parlamentets 508 platser hade alltså fundamentalisterna tillsammans erövrat 355 platser. Men efter några få månader fick MB:s presidentkandidat Muhammad Mursi bara 24 procent av rösterna i den första valomgången. Om han inte hade mött Ahmad Shafiq, en kvarleva från den gamla regimen, kunde han ha förlorat valet i den andra omgången. Hursomhelst blev han, efter att ha lagt beslag på 52 procent av rösterna, den 24 juli 2012 Egyptens första valda president.
Den 3 juli 2013 avsattes Mursi dramatiskt av general Abdel al- Fattah al-Sisi och sitter nu i fängelse. Den 8 juli dränktes en MB-demonstration i Kairo i blod och nästan 800 anhängare dödades. En kontrarevolution, som till en början underlättades av MB och där de medverkade, inleddes.
Samtidigt hade Mursi på ett år lyckats isolera sin regering politiskt och socialt för att skydda sin bas i MB. MB visade sig inte bara odugliga att ge medborgarna ekonomiska lättnader, utan förargade också både sina militära och politiska rivaler och sina allierade. Ett skäl till MB:s isolering var försöket att göra staten och i viss mån militärapparaten ikwan (broderlig).

I motsats till detta försvann Ennahda i Tunisien på ett fredligt sätt. De röstades bort 2014. Men Ennahdas uppstigande till makten och valsegern 2011 – där de erövrade 89 av 217 platser i den konstituerande församlingen – och dess prestationer i ledningen för koalitionsregeringen var inte så olika fenomenet MB.
Men i Libyen var situationen annorlunda. I och med Khadaffiregimens karaktär – den tolererade ingen politisk verksamhet – hade aldrig MB någon mer betydande social bas. På grund av den förhärskande islamska praktiken fick MB:s wahhabitiska ideologi ingen större publik. I själva verket var det libyska studenter i väst – som vanns över av MB:s avdelningar utomlands – som utgjorde MB:s ryggrad i Libyen. De misskrediterade sig själva ännu mer genom att sluta ett avtal med Saif al-Islam, och 2006 befriade en självsäker Khadaffiregim de fängslade MB-aktivisterna.
När den arabiska våren kom till Libyen var MB obetydliga. Med hjälp av stöd från Qatar och Turkiet och MB:s internationella stöd lyckades de emellertid snart försäkra sig om en pånyttfödelse i det Nationella övergångsrådet. Men när val hölls 2012 lyckades MB bara få 17 av de 80 platser som de politiska partierna hade av parlamentets 200 platser. 2014 lyckades MB och de andra fundamentalistiska fraktionerna ännu sämre med 30 av parlamentets 200 platser. I och med att Libyen nästan har fallit samman som stat – och förståeligt nog går inte Pargeter igenom de händelser som skett efter 2014 – är MB:s historia i Libyen fortfarande till stor del outforskad.

Men medan MB:s sorti i Egypten och Tunisien av vissa sågs som början till slutet för de fundamentalistiska krafterna, så varnar Pargeter med rätta: ”Att likställa brödraskapets fall med slutet för det politiska islam … är minst sagt förhastat.” Varför? För det första därför att det politiska islam också är ”en social och religiös kraft som inte är lika lätt att rubba som det är att störta en president.” För det andra ”har de bakomliggande förhållanden i regionen som först gav upphov till det politiska islam inte förändrats på något grundläggande sätt, och det ger det politiska islam ett vidsträckt område att verka på och utvecklas.” Enligt hennes uppfattning har MB dock fått ett allvarligt slag och ”det politiska islam befinner sig i kris”.
Man kan hålla med om MB:s tilltufsade situation. Men att säga att ”det politiska islam” är i kris är en kraftig överdrift. Pargeter motsäger i själva verket sin egen riktiga analys att de förhållanden som gav upphov till det politiska islam inte har ”förändrats på något grundläggande sätt”.
Svagheten i denna annars väl underbyggda bok är avsaknaden av en sammanhäng­ande analys. Boken beskriver till exempel inte de omständigheter och utrymmen som finns tillgängliga för fundamentalismen, och hennes förklaring till MB:s fall är till stor del inte övertygande. Enligt Pargeters åsikt var orsaken till MB:s misslyckande – åtminstone i fallet Egypten och Tunisien – en ”brist på visioner”. Denna förklaring åberopas i all oändlighet i boken. Ett helt kapitel heter faktiskt ”Brödraskapet vid makten: en ihålig vision”.
Källorna till denna ihåliga vision antyds men införlivas inte i den övergripande analysen. Hon kommenterar exempelvis omväxlande Mursis misslyckade ekonomiska politik, att ”roffa åt sig makten”, MB:s filosofi som betonar att det är fromma individer (istället för strukturer) som ska förändra systemet och oförmågan att få politiska allierade. Men fokus ligger på bristande visioner. I fallet Libyen är hennes analys dock övertygande eftersom den inte beror på tesen om bristande visioner.
Sist men viktigast är att hennes forskning – om än genom underlåtelser – kraftigt ifrågasätter de moderna beskrivningarna av den arabiska våren – som populariserats av kommentatorer som Hamid Dabashi – som en postmodern, post-ideologisk nätverksrevolution. Därför är boken ett viktigt bidrag till studierna av Mellanöstern, om så bara på grund av sina upplysande sidor.

Farooq Sulehria
Översättning från engelska:
Göran Källqvist

BOK
Return to the Shadows av Alison Pargeter

Saqi Books 2016