Arbetarrörelsen måste motsätta sig rustningshysterin

 

Foto: Joel Thungren /Försvarsmakten/Combat Camera

► Militärens personalbehov skriande när Försvaret rustar

► Vad vi behöver är nedrustning och avspänning

► Värnpliktsreformen blir inget folkförsvar

Regeringen lägger förslag om att återinföra en form av värnplikt – bejublat av borgerlighetens alla falanger och av militärledningen. Förslaget har ingenting att göra med att införa något allmänt folkförsvar av den typ som många liberaler och socialister drömde om för ett sekel sedan. Inte heller då, när allmän värnplikt infördes i Sverige 1901, handlade det emellertid om ”folket i vapen” enligt den franska revolutionens ideal. Det gällde att hänga med i dåtidens europeiska rustningar som för svensk del riktades mot Norge och norrmännens strävan att bryta sig ur den påtvingade unionen med Sverige.
Den allmänna värnplikten kom emellertid efterhand att framställas som just ett folkförsvar, och bland annat motiveras med den svenska neutralitetspositionen. När Sverige efter andra världskriget valde att, åtminstone formellt, stå utanför de två militära blocken kom värnplikten att motiveras med just detta; för att klara av att försvara sig utan att ingå i NATO krävdes ett starkt nationellt försvar. Och den svenska militärmakten kom i praktiken att i relation till befolkningen höra till de mest moderna och avancerade krigsmakterna i världen med egen högteknologisk militärproduktion av attackflyg, örlogsfartyg, stridsvagnar och andra vapen – samt en värnpliktsordning som kunde ställa nästan en miljon man under vapen. Till alltmer svindlande kostnader.
Nedrustningen av det väldiga ytförsvaret efter östblockets och Sovjetunionens upplösning skedde under 1990-talets och 2000-talets både borgerliga och socialdemokratiska regeringar med värnpliktens avskaffande 2010 som en slags kulmen. Mobförrådens jättelika lager av gammal utrustning hade då bland annat skickats till Estland. Sedan ett årtionde bakåt hade värnplikten vid det laget uttunnats alltmer och bara en krympande minoritet kallats in. Istället var ambitionen att utveckla en krigsmakt helt baserad på yrkesmilitär.
Som bekant har den förhoppningen grusats i nuvarande militära upprustningstider där militärmakten inte alls har setts som ett attraktivt yrkesval av de flesta unga. Regeringens nuvarande förslag gör inga anspråk på att införa allmän värnplikt av vare sig det tidigare svenska slaget eller i form av ”folket i vapen” som en gång framstod som revolutionärt. Det handlar endast om att genom en pliktlag tillgodose militärmaktens personalbehov när krigsmakten drastiskt ska rustas upp.

Att införa medborgerlig beredskapsplikt för viktiga samhällsinsatser är möjligen förkastligt för liberala individualister, inte principiellt för socialister. Men för vad och med vem? Att göra det för militär upprustning i ett läge när vi mer än någonsin behöver avspänning, nedrustning och insatser för vår planets överlevnad gränsar till vanvett. Vad vårt samhälle behöver är mobilisering av alla krafter för att klimatomställa, utveckla lärande och omsorg och tillsammans, oavsett ursprung, bygga en högre humanistisk civilisation där människor ses som tillgångar istället för bördor.
Sverige varken kan eller ska försöka hålla takt med förödande militära rustningsspiraler, vare sig som anpassning till Nato eller av andra skäl. Istället bör vårt samhälle söka gå i spetsen för fredsinitiativ och militär nedrustning. Idag tycks bara Feministiskt initiativ av de mer etablerade politiska partierna förespråka radikal nedrustning under parollen ”Militär nedrustning för mänsklig säkerhet”. Det är en inriktning arbetarrörelsen bör stödja istället för att delta i en rustningshysteri som inte bara dränerar miljarder från välfärd och social utveckling – utan i sista hand kan kosta oss freden och människoliv.

Håkan Blomqvist

Dela