USA:s värsta president, hittills …

Elfte september 2001 Vicepresident Dick Cheney och George W. Bush i presidentens bunker under Vita Husets östra flygel. Foto: David Bohrer

Elfte september 2001 Vicepresident Dick Cheney och George W. Bush i presidentens bunker under Vita Husets östra flygel. Foto: David Bohrer

 

När han blev president år 2001 hade George W Bush i princip inga klara politiska visioner.
När han åtta år senare lämnade ifrån sig makten, hade han lett USA och hela världen in i en djup ekonomisk kris och startat ett ”krig mot terrorismen” som bara genererade ännu mer terrorism.
I en ny biografi argumenterar historikern Jean Edward Smith för att Bush var USA:s sämsta president någonsin. Per Leander har läst den.

 

Historikern Jean Edward Smith har skrivit flera prisade biografier om amerikanska presidenter som Franklin D Roosevelt, Eisenhower och Ulysses Grant. Ofta med viss beundran för deras gärningar. Men hans nya bok om den mera samtida presidenten George W Bush är allt annat än ett hyllningsverk. Boken skildrar Bushs liv kronologiskt och till en början med viss sympati för den unge mannen, som framställs som familjens svarta får som ingen har några större förväntningar på.
Bush föddes i New England 1946, men när han var två år flyttade familjen till Texas, där pappa George W H Bush började jobba inom oljebranschen. Bush den yngre skulle därefter alltid se Texas som sin hemstat. Oljeaffärerna gick bra för pappa Bush, men han var ingen selfmade man, utan föddes in i en dynasti av amerikanska affärsmän med gott om pengar sedan flera generationer. Bush den äldre var även politiskt aktiv i republikanska partiet, där han tillhörde den innersta kretsen, vilket bland annat leder till att han vid ett tillfälle försöker para ihop sin son med president Richard Nixons dotter Tricia. Men det var en misslyckad dejt.

Den unge Bush är en ganska ointressant person som inte vet vad han vill göra med sitt liv. Redan i tonåren blir han alkoholist. Han går på elitskolorna Yale och Harvard, men får dåliga betyg. ”Han måste ha varit den ende som inte fick jobb direkt efter examen”, säger en gammal klasskamrat. Året var 1968 och USA:s allt mer hopplösa krig i Vietnam rasade för fullt. Men medan vanliga arbetargrabbar tvångsinkallades som kanonmat, var det lättare för överklasspojkar som George W Bush att slippa undan krigets fasor. Bush fick tjänstgöra som reservpilot i Texas nationalgarde, vilket garanterade att han skulle slippa utlandstjänst. Och medan pappa Bush trots allt hade varit något av en krigshjälte som stridspilot under andra världskriget, skulle sonen knappt lära sig flyga under sin utbildning.
1977 gifte sig Bush med den jämngamla bibliotekarien Laura Welch, som han lärt känna samma år via vänner. De hade svårt att få barn och planerade till sist att adoptera, när Laura plötsligt blev gravid med tvillingarna Barbara och Jenna som föddes 1981. Bush försökte likt sin far att försörja sig på oljeaffärer, men var inte lika framgångsrik som pappa. Så småningom sålde han sitt oljebolag och investerade i ett baseball-lag istället, vilket gick mycket bättre och var roligare.
Under slutet av 1980-talet bestämde sig Bush, som tidigare haft stora problem med alkohol och bland annat avtjänat samhällstjänst för rattfylla, att helt sluta dricka. En anledning var att han hade blivit nyfrälst och började läsa bibeln. En annan faktor kan ha varit att hans pappa nu ställde upp i president­valet och att det då inte gick att ha en son som söp och gjorde bort sig under kampanjen. Bush den äldre vann valet för republikanerna 1988, men satt bara en mandatperiod då han förlorade 1992 mot demokraternas Bill Clinton. Under denna tid, då pappan bland annat gick till krig mot Irak, var sonen Bush inte speciellt politiskt intresserad utan ägnade sig åt baseball.

1994 bestämmer sig Georges lillebror Jeb Bush för att ställa upp i valet som guvernör i sin hemstat Florida, och George fick själv lust att göra samma sak i Texas. Familjen stödde i första hand Jeb, som hade klara politiska ambitioner, medan ingen tog Georges plötsliga infall på allvar. Mamma Barbara avrådde honom till och med från att ge sig in i politiken.
George fann sig dock snart till rätta i politikerrollen, då han var bra på att umgås med folk och snabbt blev känd och populär i Texas. Men bland republikanerna var Bush relativt moderat och kritiserades ofta av sina mer konservativa partikamrater. Till skillnad från dem var Bush ingen fanatisk abortmotståndare, han var inte emot att avskaffa welfare – den amerikanska motsvarigheten till socialbidrag – och framför allt hade han en mycket liberal syn på invandring och stor förståelse för den spansktalande minoritetsbefolkningen.
Mot allas förvåning segrade George i Texas, medan Jeb förlorade i Florida. Segern blev extra imponerande eftersom Texas traditionellt var ett fäste för demokraterna. Som guvernör skulle Bush bland annat underlätta för friskolor att etablera sig, införa hårdare straff för ungdomsbrottslingar, men också göra det lättare för papperslösa mexikanska invandrare att få uppehållstillstånd. År 1998 blev han omvald, och denna gång segrade även Jeb i Florida.
Presidentvalet 2000 närmade sig och George W Bush, som nu hade politisk medvind efter framgångarna i Texas, beslutade sig för att ställa upp som presidentkandidat. Hans position till vänster i det republikanska partiet visade sig också vara ett framgångsrecept för den som ville efterträda den populära demokraten Bill Clinton som president, och Bush slog ut sin rival John McCain som ansågs stå för långt åt höger för att ha en chans att vinna. Ironiskt nog valde Demokraterna Al Gore som sin kandidat, en person som stod långt till höger i partiet. Många vänsterdemokrater vägrade därför helt enkelt att stödja Gore, och valde istället att proteströsta på den tredje kandidaten Ralph Nader från Green Party, vilket gynnade Bush.

När George W Bush svors in som USA:s 43-president den 20 januari 2001, var han enligt Jean Edward Smith troligtvis den president som hade minst tydliga politiska visioner. Det enda han egentligen ville genomföra var skattesänkningar. Utrikespolitik var han helt ointresserad av. På pappas inrådan gjorde han dennes gamle medarbetare Dick Cheney till vicepresident. Cheney hade varit utrikesminister under Bush den äldre, när de gick till krig mot Irak 1991, och var chef för världens största energibolag Halliburton.
Bush överlät till sin vicepresident att sätta samman administrationen, och eftersom Cheney med Smiths ord stod ”ljusår till höger” om Bush, fyllde han upp ministerposterna med nykonservativa extremister som Paul Wolfowitz och Donald Rumsfeld, som tillsammans med Cheney drömde om att störta Saddam Hussein och erövra den irakiska oljan.
De nykonservativa politikerna i Vita huset såg världen i svart och vitt. Medan pappa Bush hade velat bevara Saddam Husseins Irak som en motvikt mot Iran i regionen, menade Cheney och hans gäng att USA skulle kunna besegra både Irak och Iran. Ytterligare ett land som den nya administrationen klassade som en del av ”ondskans axelmakter” var Nordkorea.
Bill Clinton hade på sin tid förhandlat fram ett avtal med Nordkorea, som skulle avbryta sin kärnvapenupprustning i utbyte mot ekonomiskt bistånd och upprättande av diplomatiska förbindelser med USA. Men Bush bröt nu detta långt gångna avtal, vilket resulterade i att Nordkorea började satsa ännu mer på kärnvapen, samtidigt som den stalinistiska diktaturen hårdnade. En annan utrikespolitisk katastrof var att Bushadministrationen omedelbart drog sig ur Kyotoavtalet, det vill säga de internationella förhandlingarna om hur man skulle bemöta klimatförändringarna.

Utrikespolitiskt är Bush idag mest känd för sitt ”krig mot terrorismen”, men före den 11 september 2001 var internationell terrorism ingenting som Bush intresserade sig för, trots varningsrapporter från CIA om att Bin Ladin planerade en stor attack mot USA inom en snar framtid. Efter Al Quidas terrorattack den 11 september hade USA hela världens sympatier, men bara en månad senare hade Bush förlorat en stor del av sitt internationella stöd, förklarar Smith.
Bush hade nämligen förklarat att han inte tänkte bry sig om internationell lag, som Genèvekonventionen, i kriget mot terrorismen, och godkände personligen tortyr som förhörsmetod. Han verkade själv nu helt övertygad om att Gud hade utsett honom till att driva ett korståg mot ondskan i världen, och förklarade att ”alla som inte är med oss är på terroristernas sida”. Även inrikespolitiskt genomförde Bush grova inskränkningar av de demokartiska rättigheterna med Patriot Act och andra lagar för ökad övervakning och polisiära övergrepp, samtidigt som man drev igång en skrämselkampanj. Jean Edward Smith jämför med hur Franklin D Roosevelt under andra världskriget hade förklarat att ”det enda vi har att vara rädda för, är rädslan själv”, medan Bush gjorde allt han kunde för att spä på folks rädsla.

Efter 11 september ville bland andra Paul Wolfowitz ta chansen att slå till mot Irak direkt, och Bush lät sig övertygas om att Saddam Hussein på något sätt var inblandad i attacken, trots att CIA upprepade gånger intygade att det inte fanns någon koppling mellan Irak och Al Quida. Utrikesministern och generalen Colin Powell höll dock bestämt fast vid att man borde slå till mot Al Quida och talibanregimen i Afghanistan först. Något som USA också fick uppbackning för av många andra länder, inte minst Rysslands nye president Vladimir Putin, som upplät ryska flygplatser som baser för amerikanska trupper inför invasionen av Afghanistan. Bush och Putin hade vid denna tid mycket bra relationer  och i maj 2002 åkte Bush till Moskva för att tillsammans med Putin skriva under ett historiskt nedrustningsavtal som förkunnade att Kalla kriget var slut.

Efter att talibanregimen störtats i november 2001 vände Bushadministrationen återigen blicken mot Irak. Eftersom det inte gick att koppla Saddam Hussein till Al Quida och internationell terrorism, beslöt man istället att man skulle driva tesen att Irak höll på att utveckla massförstörelsevapen – inklusive kärnvapen – som utgjorde ett hot mot USA, trots att det inte fanns något bevis för det påståendet heller.
Bush ställde ett omöjligt krav på Irak att lämna över de massförstörelsevapen som inte fanns. Irak gjorde allt vad de kunde för att samarbeta med FN:s vapeninspektörer och till och med CIA gjorde samma bedömning som FN:s Hans Blix om att det inte fanns några massförstörelsevapen i Irak. Men Bush hade bestämt sig och gav FN skulden för att ha misslyckats avväpna Saddam Hussein.

Genom sin kampanj baserad på rädsla för terrorister och intensiv krigspropaganda i media, lyckades Bush ena en stor del av USA:s befolkning, och i oktober 2002 röstade kongressen – inklusive demokrater som Hillary Clinton, John Kerry och Joe Biden – ja till att ge presidenten fria händer att förklara krig mot Irak. Samtidigt blev omvärlden allt mer kritisk mot de amerikanska krigsplanerna och Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina protesterade.
Bush ringde själv upp Frankrikes president Jacques Chirac och berättade att Gud hade sagt åt honom att Saddam måste störtas. Chirac var chockad efter samtalet, men mer övertygad än någonsin om att Frankrike inte skulle stödja ett krig som baserades på Bushs tolkning av Bibeln. Till och med påven Johannes Paulus vädjade till Bush att besinna sig, och varnade för att kriget skulle tolkas som ett korståg mot muslimer och få förödande konsekvenser. Världsopinionen var tydligt emot Bushs krigsplaner när miljoner människor tog till gatorna i Paris, London, Berlin och Stockholm för att demonstrera för fred. En av få betydande världsledare som ändå slöt upp på Bushs sida var Storbritanniens Tony Blair.
Kriget inleddes i mars 2003. Till en början såg det ut att gå bra för de amerikanska invasionstrupperna. Bagdad intogs redan efter en månad, oljekällorna säkrades och Saddam Hussein flydde för livet, för att till sist fångas in av de amerikanska styrkorna i december och senare avrättas. Bush kunde känna sig självsäker när han 1 maj 2003 förklarade ”uppdraget slutfört” ombord på hangarfartyget USS Lincoln. Men i själva verket hade kriget bara börjat och motståndet mot den amerikanska ockupationen skulle intensifieras.
För det irakiska folket stod det mycket snart klart att det inte handlade om någon befrielse, så som den amerikanska propagandan påstod, utan en brutal ockupation av deras land. Avslöjandet om hur irakiska fångar torterades och förnedrades av amerikanska soldater i Abu Ghrabi-fängelset var ett bevis på detta. Övergrepp som inte berodde på enskilda rötägg, utan visade sig vara direkt beordrat uppifrån för att ”mjuka upp” fångarna inför förhör. Men hur mycket de amerikanska trupperna än letade, kunde de inte hitta några av de påstådda massförstörelsevapnen.
Jean Edward Smith menar att Bushs invasion av Irak kommer att gå till historien som det sämsta utrikespolitiska beslut som någon amerikansk president någonsin gjort. Hundratusentals irakiska civila – och tusentals amerikanska soldater – dog i onödan. Och istället för att bekämpa terrorismen, ledde kriget bara till att terroristerna blev fler och ännu mer hatiska mot USA och västvärlden. Någon demokrati att tala om har Irak inte heller fått.

Bush andra mandatperiod började också med en katastrof, likt 9/11. Men denna gång var det naturens krafter som slog till när orkanen Katrina spred förödelse i New Orleans. Nära tvåtusen människor dödades, tiotusentals skadades och 1,7 miljoner förlorade sina hem. Den absoluta majoriteten var fattiga svarta. Bush, som hade semester på sin ranch i Texas, hade fått förvarningar om vilken fara orkanen utgjorde, och att det kunde behöva förberedas federala åtgärder och hjälpinsatser. Men Bush tog inte varningsrapporterna på allvar.
George W Bushs andra mandatperiod slutade också i katastrof med den stora finanskrisen 2008. Bush bär inte ensamt ansvar för det, men han hjälpte till att blåsa upp bostadsbubblan genom att uppmuntra och underlätta för amerikaner att ta lån till att köpa egna hus. Han ville skapa vad han kallade Ownership Society. Precis som Bush lämnade Irak i totalt kaos, lämnade han också USA i ekonomisk kris.

En av få grejer som Jean Edward Smith ändå lyfter fram som positiv, i sin i övrigt mycket kritiska biografi om Bush, var dennes insatser för att bekämpa HIV/AIDS i Afrika. Något som också gjort att bilden av Bush i Afrika är mycket mer positiv än vad den är i Europa. Eller i USA idag också för den delen. Men den goda insatsen förmörkas av all övrig skada som Bush har gjort i världen.
Jean Edward Smith avslutar sin biografi med att förutspå att historiker lång tid framöver kommer att debattera huruvida George W Bush var USA:s värsta president genom tiderna. Men boken skrevs innan Donald Trump valdes till USA:s president.

Per Leander

 

bush-bokBush
av Jean Edward Smith
Simon & Schuster 2016