Om kungens bostadsförmedling och ekonomisk omfördelning

Kung Carl "Tjabo" XVI Gustaf. Foto: Bengt Nyman cc-by-sa

Kung Carl “Tjabo” XVI Gustaf. Foto: Bengt Nyman cc-by-sa

Vi äger lägenheter i Stockholm. Du och jag. De ligger bland annat i Gamla Stan, på Djurgården, vid Drottningholm och på Östermalm. Närmare bestämt 350 lägenheter äger vi. Exklusiva våningar i tjusiga områden. Vi äger dem för att vi är skattebetalare. För att vi, tillsammans, betalar det som är den svenska staten. Men vi har inte möjlighet att få hyra dessa lyxlägenheter. Istället är det Kungen som bestämmer vilka som ska få bo där. Nyligen avslöjade tidskriften Scoop vilka dessa utvalda människor är. Främst personer från hovet och olika kändisar. Uppenbart redan välbeställda. Sannerligen inte i närheten av att vara hemlösa.

För de allra flesta är det i princip omöjligt att få en lägenhet i Stockholm. Studenter kämpar för att få tillgång till ett litet rum som de sedan betalar en hutlös hyra för. Renovräkningarna tvingar folk från områden som gentrifieras bortom all igenkänning, men inte för de som bodde där utan för ett nytt, ”köpstarkt” klientel. Folk tvingas allt längre ut i periferin. Staden blir extremt trist. Överbelastad med rika, överspända människor som värnar om sin privategendom och sina små pälslösa hundar. Människor som tycker att fattigdom sticker i ögonen och som är rädda för att sätta sin fot i de förorter som numer kallas ”No Go Zones”.  Och det byggs inte särskilt många nya lägenheter med rimliga hyror där så kallat ”vanligt folk” kan bo, vi som inte har så mycket pengar. Vem har till exempel råd med en nybyggd fyra på 92 kvadratmeter i Flemingsberg som när den är färdigbyggd kommer att ha en månadshyra på 13 508?
Jo, det har kungens kompisar. Det är bara det att de inte behöver hyra en dyr lägenhet i Flempan. Enligt Aftonbladet behöver de nämligen bara betala 12 761 för 153 kvadrat vid Strandvägen. Så snäll är kungen mot de som redan har. De behöver inte ens stå i bostadskö. De får dessutom ett avdrag på 100 kronor per kvadratmeter och år för att de saknar besittningsskydd. Vi andra, tycker kungen som bekant, ska inte förvänta oss att stekta sparvar flyger in i munnen på oss. Vi måste hederligt förtjäna vårt dagliga bröd och stånga oss blodiga mot bostadsbristen. Många av oss har inte heller något besittningsskydd. Särskilt inte de som är helt bostadslösa.

Det är den kungliga dispositionsrätten och Ståthållarämbetet som ger kungen fritt fram att bestämma vilka han vill ska bo i de lägenheter som vi äger. Bostadsförmedlingen har ingenting med saken att göra. Den frivilliga överenskommelse bland Stockholms fastighetsägare som säger att hälften av alla lediga lägenheter ska förmedlas via den kommunala bostadsförmedlingen gäller inte dessa lägenheter. De tillhör ju kungens leksaker. Han kan distribuera dem som han vill bland sina höjdarkompisar inom stat och näringsliv. När det gäller personer vid hovet så får de dessutom bo kvar i lägenheten när de går i pension.
Enligt ett pressmeddelande från hovet handlar det hela om säkerhet. Hovet menar att bostäderna ”ofta ligger inom eller i närheten av skyddsobjekt som kräver särskild hänsyn”. Jag är inte säker på att jag tycker att det känns särskilt tryggt att ha höjdare och kändisar boende i närheten av skyddsobjekt. Det finns ingenting som säger mig att de skulle vara mer hänsynsfulla och försiktiga med dessa skyddsobjekt än en ensamstående fyrabarnsmor som jobbar som städerska.

Det handlar väl snarare om att vi lever i en värld där de som redan har privilegieras på alla upptänkliga vis. Jag menar, samtidigt som kungens bostadsförmedling valsade runt i medierna kom nyheten att världens åtta rikaste äger lika mycket som den fattigaste hälften av befolkningen. Surprise!
Det är hjälporganisationen Oxfam som i en ny rapport visar att klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste i världen är större än befarat och att de bara fortsätter att öka. Organisationen pekar på att en värld där en procent av befolkningen kontrollerar lika stor del av tillgångarna som de övriga 99 procenten inte kan vara stabil. Rapporten är väl underbyggd men egentligen är det bara att titta sig omkring för att se att Oxfam har rätt. Klyftorna ökar och instabiliteten växer. Människor vill ha bröd och bostad. De får krig och konflikt. De får makthavare som ser om sina egna hus i allra första hand och sover skavfötters med storkapitalet.
Enligt rapporten äger de fattigaste 50 procenten av jordens befolkning tillsammans endast 0,2 procent av världens förmögenheter, det vill säga 409 miljarder dollar netto. De åtta rikaste personerna, alla män, äger tillsammans 426 miljarder dollar netto.
De fattigaste har mest bara skulder, inte särskilt mycket tillgångar. De rikaste blir bara rikare. Just nu äger de 793 rikaste personerna i världen fem biljoner dollar. Klyftorna ökar. Och ökar. Även i Sverige.
Fattigdom. Ingenting som kungen vill ha i ”sina” lägenheter. Men hur mycket han, och människor som han, blundar, håller för öronen och nynnar en käck melodi, så finns den där. Rå och karg och grå och bister. Som kroppar utslagna av ofrånkomliga sjukdomar utan tillgång till vård. Som magar tomma som urholkade trädstammar. Som barn som aldrig somnar lugnt och tryggt om kvällen för att de aldrig vet hur nästa dag ska bli, om den ska bära eller brista. Som rädsla för det främmande som kan komma och rubba en skör tillvaro som när som helst kan rämna. Fattigdomen finns i olika skepnader runtom i världen. Varken de åtta rikaste männen eller vår förmögne kung borde komma undan den. Därför föreslår Oxfam en aktiv omfördelningspolitik via skattesedeln. Organisationen vill också att världens regeringar ska stödja nya sorters företagsformer som inte bara handlar om att maximera vinsterna. Vidare vill den stänga alla skatteparadis, se ett internationellt samarbete kring bolagsskatten, avskaffa all extrem rikedom, att kvinnors arbete värderas lika högt som männen, att de teknologiska framstegen kommer alla till del och att samhället slutar vara så fixerat vid ekonomisk tillväxt.

Om jag så fick önska mig två saker för 2017 så vore det att Oxfams ”manifest” slog in och att Sverige avskaffade monarkin, den kostar mer än den smakar och har fått sig serverad alldeles för många stekta sparvar. Då kunde de rymliga lyxlägenheterna bli kollektivboende för ensamstående fattigpensionärer. Dessa människor, som har jobbat i slitsamma yrken hela livet för att sedan få en usel pension är, till skillnad från de rika männen, för det mesta kvinnor. Och jag är säker på att de inte skulle handskas vårdslöst med fastigheterna.

Emma Lundström

Dela