Birgitta Almgren. Foto: Bengt Oberger / wikimedia cc-by-sa
Fram till 1962 togs de flesta arbetar- och bondbarns skoltid slut endast efter sex eller sju år. Klassamhället var hårt skiktat och redan tidigtsorterades mindre bemedlade elever bort från vidare studier. Detta år infördes dock den nioåriga grundskolan för alla. Huvudarkitekten bakom denna välfärdsreform var Stellan Arvidsson (1902-1997). Birgitta Almgren har nu kommit ut med en biografi över denne mångsidige herre,
Dröm och verklighet. Stellan Arvidsson – kärleken, dikten, politiken. Anders Karlsson har läst den.
På senare år har en rad biografier över socialdemokratiska folkhemsbyggare, ledande politiker som från 1930-talet och fram till och med 1970-talet innehade centrala positioner under välfärdsstatens framväxt och utveckling, landat på bokhandelsdiskarna. I Det tänkande hjärtat skissar Yvonne Hirdman ett porträtt av freds- och socialpolitikern samt nobelpristagaren Alva Myrdal. I Stockholmskärlek låter Björn Elmbrant oss stifta bekantskap med Hjalmar Mehr, huvudstadens starke man under decennierna efter andra världskriget. Här kan även nämnas Och jag är fri, Ulf Bjerelds skildring av Lennart Geijers, justitieminister i Olof Palmes ministär 1669-1976, levnadsbana. Med sin biografi sällar sig således Birgitta Almgren till ytterligare en i raden. I dessa folkhemsbyggare speglas också mycket av svensk 1900-tals historia.
Vem var då Stellan Arvidsson? Han offentliga gärning kan sägas ha vilat på fyra ben:
– Allmänpolitikern: Arvidsson radikaliserades under sina studieår i Lund på 1920-talet. Han kom att bli drivande i den marxistiska och allmänsocialistiska föreningen Clarté. I Lund blev han även god vän med den blivande statsministern Tage Erlander och kom att ansluta sig till det socialdemokratiska partiet. Åren 1957-1968 satt han i riksdagen. Dessutom var han tidvis kommunalpolitiskt engagerad, bland annat var han ledamot av stadsfullmäktige i Stockholm 1954-1958.
– Skolpolitikern: Arvidsson var huvudsekreterare i den kommission som kom att bana väg för införandet av den nioåriga grundskolan 1962. Under decennierna efter andra världskriget var han därtill ständigt engagerad i debatten om framtidens skola. Tilläggas kan att han till professionen var lärare och innehade ett flertal tjänster som lektor samt rektor
– DDR-aktivisten: Han var 1968-1987 ordförande i Föreningen Sverige-DDR, plus att han 1973-1988 var ordförande i den öststatsvänliga Svenska Fredskommittén.
– Författaren: Arvidsson gav under sin levnad sammantaget ut nio diktsamlingar, ett prosaverk, två stora biografier över 1700-tals diktaren Thomas Thorild samt två mindre över Selma Lagerlöf och Bo Bergman.
Birgitta Almgen lotsar oss igenom Arvidssons levnadsväg, från födseln och uppväxten i Vänersborg till bortgången på 95-årsdagen i Stockholm. Stellan Arvidsson, och den livskamrat han sedan 1950-talet hade i Birgitta Stenholm, donerade hela sitt privata arkiv till Kungliga biblioteket. Här finns allt samlat; från egna texter, arbetet i föreningen Sverige-DDR, till deras personliga korrespondens. Det rikhaltiga materialet gör att framställningen får en extra fyllighet.
Biografins viktigaste beståndsdel är självklart Arvidssons engagemang kring skolväsendets utveckling. Här är att märka att han, trots att de yttre intentionerna förverkligades, var mycket kritisk till skolans inre utveckling vilken han menade förfuskats. Den hade misslyckats med att ge eleverna bildning i det svenska kulturarvet, reducerat lärarens roll och inte gått i land med att tillse att varje elev fick chansen att utvecklas efter sin förmåga. Arvidsson formulerade sig därvidlag i termer av att skolreformen ”rann ut i sanden” och ”mitt livs bittraste nederlag”.
Det märkligaste med Arvidssons levnadsbana var dock hur han, mot bakgrund av att han ända sedan ungdomsår var organiserad socialdemokrat och uttalat demokratisk socialist med hemvist på partiets vänstra flygel, i vått som torrt kom att försvara den stalinistiska diktaturen i DDR. Det finns inga belägg för att han någonsin kritiserade den östtyska regimen, han kunde undslippa sig att landet inte inhyste några politiska fångar och Berlinmuren betecknade han som en ”skyddsvall” mot imperialistisk aggression. Talande är hur han formulerade sig i ett brev till en vän efter murens fall: ”Utvecklingen i Tyskland sedan hösten 1989 har berövat mig de flesta illusionerna om mänsklighetens framtid och livets mening…Kan ett långt liv i socialismens tjänst sluta vedervärdigare”.
Birgitta Almgren har i sin forskning specialiserat sig på relationen Sverige-DDR och dess säkerhetsorganisation Stasi. Och visst är det intressanta fakta som hon här lägger fram, men en brist i boken är faktiskt att det inte faller något ordentligt ljus över varför Arvidsson nedlät sig till detta diktaturvurmande. Visst hade säkert den rent personliga upplevelsen av att nazisterna 1933 förvisade honom från hans dåvarande lektorstjänst i Greifswald, och att han därför sedermera kom att se den östtyska regimen som ett värn mot fascismen, sin betydelse – men det kan knappast vara mer än en liten bit av sanningen. Almgren vill göra gällande att det till viss del handlade om Arvidssons marxistiska övertygelse, och att han därför skulle se det östtyska samhället som ett, trots alla sina brister, positivt steg på vägen mot den oundvikliga kommunistiska slutstationen – och det är möjligt att Arvidsson hemföll till den typen av historiedeterminism, men denna förklaring känns ändock ofullkomlig.
Slutligen är det lovvärt och ger ytterligare en dimension till Arvidssons personlighet att Almgren lyfter fram hans som hon menar glömda lyrik. Jag vill här runda av med en strof från diktsamlingen Jordglans (1933)
Vårregn
är min sorg
Allt är kallt, dimgrått
och utan horisont.
Det är underligt:
knopparna sväller
och marken jäser,
fast inte sol
ger sitt glitter åt dropparna.
Anders Karlsson
Birgitta Almgren
Dröm och verklighet
Stellan Arvidsson – kärleken, dikten, politiken
Carlssons, 2016