Socialistiskt Forum 2016: Hur ska vänstern nå ut?

Socialistiskt Forum 2016. Foto Emma Lundström

Med vetskapen om att en fascistoid kapitalist blivit vald till president i USA och med SD:s popularitet som en ständigt påslagen väckarklocka kändes samtalen om rasism, feminism, hållbar ekonomi och klimatfrågor på årets upplaga av Socialistiskt Forum viktigare än någonsin. Den röda tråden var uppenbar: Hur bygger vi en vänster som når ut? Hur bygger vi rörelsen?

Att Socialistiskt Forums bokbord de senaste åren har förpassats från bottenplan på ABF-huset i Stockholm och numera finns inträngda i en föreläsningssal på andra våningen, känns ganska symboliskt. På samma sätt kan det tyckas som att den svenska vänstern har trängts in i ett hörn där den står och käbblar inbördes utan att nå ut.
Det var också just det här med att nå ut som gick som en röd tråd genom årets forum. Åtminstone för den som letade efter en sådan tråd. En tråd som i ord ser ut ungefär så här: vad kan vi lära oss av den senaste tidens politiska förändringar i USA och Storbritannien, av det politiska läget i Europa och av Sverigedemokraternas framgångar i Sverige, och hur kan vi använda dessa lärdomar för att skapa en vänsterpopulism som vinner stort stöd bland folket?
Denna röda tråd manifesterades naturligtvis i ett antal aktivistiska seminarier, men också i det seminarium som tog avstamp i den fackliga tankesmedjan Katalys nya rapport Spagat över väljarkåren – Socialdemokratin och den postmateriella utmaningen. Där fick publiken i den fullsatta Z-salen höra något besynnerligt, nämligen hur Moderaternas tidigare strateg, Per Schlingmann, talade om vad vänstern bör göra för att vinna val.

Att se Per Schlingmann tala om vänsterstrategier tillsammans med Dala-Demokratens Göran Greider och Flammans Anna Herdy kändes absurt. Den moderate konsulten kände nog något liknande och tog en bild med sin mobil för att dokumentera att han pratade inför ett rum fullt av vänsterfolk. Rapportförfattaren Kalle Sundin förklarade begreppet postmaterialism som ett skifte där väljarna går från att prioritera traditionella socioekonomiska vänster-högerperspektiv till att istället lyssna mer till värderingsfrågor. Han menade att väljarna har blivit mer postmateriella och att sossarna måste skapa en politisk ram där dessa frågor kan ge liv i höger-vänsterskalan. Detta bör, enligt honom, ske genom två ”strategiska åtgärder”. Dels genom att ”återaktivera den fördelningspolitiska höger-vänsterdimensionen i politiken”. Dels genom att i återaktiveringen få med sig det han kallar för ”nya frågor”, sådant som miljö, jämställdhet och integration.
Rörelseperspektivet verkade saknas helt i rapporten, precis som i Socialdemokraterna.

Den på scenen som åtminstone tillhör ett vänsterparti, Anna Herdy, tyckte att vänstern måste sluta gå på idén om att de postmateriella värderingarna är viktigare för människor idag.
– Tar man det för sanning så ligger det nära till hands att inte längre betona de materiella frågorna, sade hon och uppmanade Socialdemokraterna att till exempel ”fylla den ekonomiska politiken med lite ekonomisk politik”.
Även vänstersossen Göran Greider var skeptisk mot idén om postmaterialism och uppmanade istället Socialdemokraterna att aktivera reformviljan och skapa starka fördelningsförslag. Han citerade Martin Luther King i ett tal från 1966: ”Man kan inte prata om att lösa de svartas ekonomiska problem utan att tala om miljontals dollar, men det innebär att vi rör oss i farliga vatten eftersom det betyder att det vi verkligen säger är att något är fel med kapitalismen. Det måste bli en bättre fördelning av välståndet, och kanske måste Amerika röra sig mot någon form av demokratisk socialism.”
Greider tror inte att vänstern kan vinna nästa val och menade att en seger bara är möjlig om höger-vänsterskalan aktiveras när det gäller sociala reformer:
– Gör man inte det så sätter man en massa LO-väljare i en situation där de aktiverar sin identitetspolitiska impuls och röstar på Sverigedemokraterna.

Förvånande nog tror Per Schlingmann att det finns goda möjligheter för vänstern att vinna val. Detta för att det har skett en polarisering i samhället där de grupper som ökar mest är de som tjänar relativt lite och de som tjänar mycket. En grupp människor känner att välståndet ökar men att det inte kommer dem till del, samtidigt som en annan grupp har stigande realinkomster. Schlingmann menade att vänstern, för att vinna val, måste formulera en idé om vad som är dess styrka och nå ut till alla dem som känner sig otrygga.
Moderatorn Daniel Suhonen, påpekade att sossarna under tjugo års tid har accepterat avregleringar och privatiseringar samtidigt som Moderaterna har gjort en retorisk förflyttning mot mitten och att ”materialismens avtagande kraft” kanske beror på detta. Om partierna tog stora kliv åt varsitt håll kanske väljarna skulle börja bry sig om de socioekonomiska frågorna igen, menade Suhonen och frågade sig var vänsterpopulismen finns idag, när Vänsterpartiet vill vara som sossarna var för tjugo år sedan. Per Schlingmann erkände att det gör även honom väldigt förvånad att vänstern inte tar tillfället i akt:
– Ta till exempel frågan om att tillåta privata alternativ i välfärden, där finns ju utrymme för en enorm vänsterpopulism men den har vi inte sett, vilket jag tycker är positivt. Men det är ju ett bra läge.

Att Stefan Löfven inte gladdes åt den demokratiske socialisten Bernie Sanders framgångar i det amerikanska primärvalet tyckte Göran Greider var ett tydligt tecken på att den socialdemokratiska ledningen inte är öppen för detta läge. Han menade att det finns en väldig potential att mobilisera människor idépolitiskt som ingen har utnyttjat sedan 90-talet. Per Schlingmann höll delvis med:
– Det väljarna efterfrågar idag är idépolitisk tydlighet. Vem kan formulera en trovärdig ekonomisk politik utifrån den värld vi lever i? Vem kan parkera sig i människors egen perception av framtiden och bringa lite hopp där? Vem kan utveckla en reformistisk ekonomiskpolitisk agenda? Just nu passar alla den uppgiften i en värld av osäkerhet.

Förutom det bisarra faktum att Per Schlingmann formulerade en mer socialistisk agenda för Socialdemokraterna än Stefan Löfven, och förutom den rådande förvirringen kring vem som egentligen är vänster och varför, så är det som stannar kvar i huvudet efter debatten, och hela årets forum, att det inte räcker att prata om hur vi bygger en bred och inkluderande vänster. Den måste byggas nu. Med både ord och handling. Det görs, men det behöver göras av fler.
I USA har vänstertänkare i svallvågorna efter valet påpekat att det behövs ett ”Tea Party for the Left”. Även Sverige behöver en vänsterpopulism med tydliga mål och tydliga fiender. En vänster som talar högt och tydligt om hur vi kan göra samhället rättvist och jämlikt. En vänster som vänder sig utåt istället för att bråka eller beundra inbördes. En vänster som kan bli så stark att den tar undan grogrunden för sådana organisationer som den som demonstrerade några stenkast från Socialistiskt Forum i lördags.
När jag passerade Mynttorget var demonstrationen över men det var fortfarande fullt av kravallpoliser och piketbussar. En kille iförd Trumpkeps med texten ”Make America Great Again” ville ge mig ett flygblad som det stod ”Nordisk Ungdom” på. På frågan om det var nazister som demonstrerar svarade en polis att han inte ville påstå det, men att de nog var lite mer åt höger.
Mot de som är ”lite mer åt höger” behövs en bred och öppen vänsterrörelse. Nu. Parlamentarisk och utomparlamentarisk. På alla fronter.

Text och foto: Emma Lundström