Paul Mason och Postkapitalismen

postcapitalism

Vilken tur att jag redan hade läst Paul Masons Postcapitalism innan jag läste Farooq Sulehrias utskåpning i Internationalen (50/2016). Annars hade jag troligen aldrig läst denna spännande, tankeväckande bok. Visserligen tycker jag att Mason hamnar fel i de flesta av sina slutsatser men han utgår från rätt frågeställningar.
Man kan läsa boken som en uppmaning att börja diskutera det samhälle som ska komma efter kapitalismen. ”Det är frånvaron av ett tydligt alternativ som förklarar varför de flesta proteströrelser aldrig vinner”, skriver Paul Mason och ”Varför ska inte vi intelligenta varelser skapa en bild av det idealiska livet, det perfekta samhället”.
Därmed är han inne på tankegångar som är hånade och förbjudna i vårt nyliberala samhälle. Alla utopier leder till förskräckliga, människofientliga samhällen, påstår de som inte presenterar några utopier i offentligheten, utan bara steg för steg utan diskussion bygger ett omänskligt samhälle, där Joakim von Ankas livsideal är den grundläggande ideologin.
Marx menade ju att kapitalismen utvecklade produktivkrafterna, samtidigt som det skedde på bekostnad av många människors livsbetingelser. Frågan om kapitalismen kan utveckla produktivkrafterna ytterligare är intressant.
Datoriseringen är otvivelaktigt ett exempel på att kapitalismen förmått utveckla produktivkrafterna. Samtidigt innebär detta också att produktionsförhållandena kraftigt förändrats och att kapitalets organiska sammansättning har ökat (automationen har minskat behovet av arbete för samma mängd produkter).

Datoriseringen inom arbetslivet innebär att den splittring av kunskap om produktionen, som taylorismen medfört bland arbetarna nu mer eller mindre upphör, och att arbetare ånyo kan få en samlad kunskap på en högre nivå. (Jag var en gång på studiebesök med TCO på Jordberga nu nerlagda sockerbruk. Där det en gång funnits hundratals arbetare fanns det då ett tiotal reparatörer, som alltså höll koll på hela produktionsprocessen.)
Mason skriver att hans tes är att kapitalismen är ett komplext system som drivit och ständigt anpassat sig till tekniska förändringar. Men datorteknologin har lett till att den nått gränsen för sin förmåga att anpassa sig. Det finns något som nästan inte märks i det gamla systemet men som håller på att omskapa ekonomin kring nya värden. Det handlar om det minskade behovet av arbete och om hur marknadens förmåga att skapa rätt priser undermineras.
Är vi t.ex. på väg in i ett nytt produktionssätt? Hans påpekande att det postkapitalistiska samhället måste vara lika väsensskilt från kapitalismen som feodalismen var, förutsätter att vi diskuterar vad som skiljer olika produktionssätt. Det är en viktig diskussion som är nödvändig om vi ska formulera hur ett socialistiskt samhälle ser ut.

När det gäller feodalsamhällets undergång och kapitalismens uppkomst, skriver han, att de pengar och krediter som fanns i det feodala systemet spelade en underordnad roll men betydelsen av dem ökade gradvis tills det skedde ett språng i utvecklingen och samhället genomsyrades av kapitalismen som är uppbyggd kring marknaden där pengar spelar en avgörande roll.
Under kapitalismen fördelas produktionsresultatet via pengar, men under feodalismen skedde det på andra sätt. Trots att han är medveten om pengarnas centrala betydelse för kapitalismen funktionssätt, utgår han från att det är pensionsfondernas pengar som finansierar det framtida samhället, inte att framtidens finansiering beror på vad som produceras på grund av. tidigare generationers investeringar i realekonomin samt det arbete som utförs i den samtida ekonomin.
Samtidigt som han skriver om hur automationen minskar behovet av arbete genomskådar han inte en av nyliberalismens myter nämligen att det är svårt att försörja framtida pensionärer.

Masons vision av det postkapitalistiska samhället är torftig, bland annat föreslår han basinkomst som ska finansieras via skatterna. Basinkomst har ju även Milton Friedman föreslagit, men frågan om hur produktionsresultatet ska fördelas är mycket mer komplicerad och handlar också om vad som produceras och om vem som har makten över det. Gratis skolgång och sjukvård är ett fördelningssätt, som samtidigt är beroende av med hur stora resurser som vi avsätter till det. Om den samhälleliga produktionen är gemensam egendom, finns det ingen anledning att ha skatter, bara att diskutera hur produktionsresultatet ska fördelas.
Även om Mason inte lyckas svara på den viktiga och svåra frågan om hur det framtida samhället ska vara organiserat, är hans bok på många sätt den intressantaste och mest tankestimulerande som jag läst på länge. Det är synd att Paul Masons Postcapitalism inte är översatt till svenska, eftersom den skulle kunna vara ett utmärkt diskussionsunderlag för studiecirklar om vilket samhälle vi vill ha och vägen dit.

Kerstin Eldh